RSS Flöde

Etikettarkiv: Jag har älskat dig så länge

På tv i kväll: Kristin Scott Thomas i sitt livs roll

ilyalongtemps

Den senaste tiden har jag saknat såväl energi som inspiration att ägna mig åt bloggen. Det betyder inte att det inte har dykt upp intressanta frankofona kulturyttringar att skriva om, så när jag (förhoppningsvis inom kort) får tillbaka energin kommer det att finnas en hel del att skriva om.

Redan här och nu kan jag dock bjuda på ett tv-tips inför kvällen. Klockan 22:45 visar SVT2 Philippe Claudels (nu bioaktuell i Sverige med Innan frosten) starka långfilmsdebut Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime) från 2008. Denna gripande och suveränt spelade film har jag skrivit om förr. Här kan du läsa vad jag skrev om den när den visades på SVT för på två dagars när exakt tre år sedan.

Innan frosten – skådespelarna bättre än filmen

innan frosten

Författaren Philippe Claudel svarade 2008 för en smått sensationellt stark långfilmsdebut som regissör med filmen Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime). I sin tredje långfilm Innan frosten (Avant l’hiver), som hade svensk biopremiär i fredags, återförenas han med Kristin Scott Thomas som gjorde vad som kan ha varit sitt livs roll i Jag har älskat dig så länge.

Kristin Scott Thomas är riktigt bra även i Innan frosten och det är också de namnkunniga kollegorna Daniel Auteuil och Leïla Bekhti i de övriga två ledande rollerna. Tyvärr svarar inte själva filmen upp till den nivå som skådespelartrion håller. Manuset är helt enkelt för tunt och hur bra än skådespelarna gör från sig har jag förtvivlat svårt att på riktigt engagera mig i rollfigurernas öde.

Innan frosten är dock inte någon helt oäven film. Den är klanderfritt iscensatt när det gäller foto och klippning och om man lägger till de fina skådespelarinsatserna tycker jag ändå att den med råge förtjänar ett omdöme som sevärd. Problemet är bara att med tanke på hur bra Jag har älskat dig så länge var är mina förväntningar på en film av Philippe Claudel mycket högre än så och att den övergripande känslan därmed blir den av besvikelse.

Innan frosten hade premiär hemma i Frankrike förra hösten och handlar om Paul, en hjärnkirurg i övre medelåldern. Han lever ett behagligt och ordnat liv i ekonomiskt välstånd med sin fru Lucie. Men så händer något som förändrar allt. Paul blir uppvaktad av den unga kvinnan Lou. I samma veva börjar han få påkostade blombuketter levererade både hem och till sin arbetsplats.

Lous och Pauls vägar korsas allt oftare och Paul blir betagen av den mystiska Lou. Lucie reagerar på Pauls allt märkligare beteende och misstänker att Paul har en affär. Sanningen är dock en helt annan. I bakgrunden finns också parets långvarige vän Gérard som vill vara mer än en förtrogen vän till Lucie.

Det här är en stram och återhållen berättelse som trots att den någonstans handlar om ganska starka inre känslor aldrig riktigt hettar till. Tack vare de fina skådespelar insatserna hålls dock hela tiden intresset uppe. Tyvärr är slutet långtifrån lycka och vad värre är känns helt frikopplat från den övriga filmen.

Och de nominerade är…

untitled

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna.

Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodramatisk men Renier var magnifik.

Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

En uppvisning i skådespeleri

Postat den

Här kommer ett tips inför tv-kvällen. Missa för allt i världen inte Jag har älskat dig så länge, den franske författaren och regissören Philippe Claudels långfilmsdebut, som visas på SVT ikväll. Uppmaningen gäller naturligtvis i första hand dig som till äventyrs inte redan sett den, men även den som har sett den gör klokt i att se den igen. Det är nämligen en film som vinner på att ses fler gånger. Precis som i Claudels romaner är så mycket outtalat och dolt mellan raderna att nya detaljer i skeendet avslöjas för varje återbesök.

Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime) är en uppvisning i återhållsamhet. För även om berättelsen i sig är synnerligen känslostark är Claudels regi stramt hållen. Dialogen är avskalad och det yttre skeendet inte särskilt avancerat. Det inre, psykologiska spelet är dock desto mer utvecklat. Tack vare de fantastiska skådespelarna, med Kristin Scott Thomas (i sitt livs roll) och Elsa Zylberstein i spetsen, ges berättelsen närhet, liv och suverän nerv. Och det är fullständigt trovärdigt. Allt med mycket små medel och helt utan åthävor.

Jag har älskat dig så länge handlar om Juliette, en nedbruten kvinna (en grå själ för att parafrasera Claudels hyllade genombrottsroman) som just har släppts fri efter att ha avtjänat ett 15-årigt fängelsestraff. Exakt vilket brott hon har begått får man inledningsvis inte reda på, men det står snabbt klart att hon bär på ett enormt ok av skuld. Hennes föräldrar har förskjutit henne och i samhällets ögon är hon för alltid stigmatiserad av vad det som hänt.

Den enda som tycks vilja ge henne någon form av stöd är lillasystern Léa som låter henne i sitt och sin familjs hus. Sakta, sakta börjar Juliette ta små,små steg mot att återanpassas till ett samhälle utanför murarna – och inte minst att komma till ro med sig själv inför vad hon har gjort. Samtidigt kämpar också den betydligt yngre Léa, som av föräldrarna förbjöds att besöka Juliette i fängelset, med lära känna och förstå sin syster.

Stilen och tonen i Philippe Claudels välskrivna manus känns igen från hans prosa. Liksom det centrala temat om skuld, botgöring och om människors tendens att döma andra. Teman som han på ett personligt plan kom mycket nära under sina elva år som lärare på fängelser. Han har själv sagt att han aldrig hade kunnat skriva böcker som Grå själar och Brodecks rapport, eller gjort en film som Jag har älskat dig så länge utan de erfarenheterna.

Jag har älskat dig så länge är först och främst en sorts emotionellt intensivt kammarspel, en skådespelardriven karaktärsstudie. Men mellan raderna framträder också en dos tämligen vass samhällskritik. Allra mest är det Kristin Scott Thomas film. Hon har aldrig varit bättre – och det säger en hel del med tanke på att vi pratar om en skådespelare som aldrig gör en dålig roll och definitivt får räknas till sin generations främsta.