Ett livsprojekt i hästväg

Brevbäraren som byggde ett palats (L’Incroyable histoire du facteur Cheval i orignal som hade svenska biopremiär i fredags är den verklighetsbaserade historien bakom ett av Frankrikes mest märkliga byggnadsminnen: Le Palais idéal i byn Hauterives i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet.

Palatset stod färdigt 1912 och tog 33 år att bygga för den för ändamålet helt outbildade upphovsmannen Ferdinand Cheval. Han var till yrket lantbrevbärare och byggnationen av palatset skötte han utöver att sköta sina jobbsysslor vilka bestod av att till fots dela ut posten längs sin rutt på dryga tre mil! Inspirationen till arkitekturen fick han genom att se exotiska vykortsmotiv läsa om dem i tidskrifter som han delade ut och han byggde palatset av stenar han hittade längs sin gångrutt.

Regissören Nils Tavernier gör detta till berättelsen om mannen Ferdinand Cheval snarare än det på alla sätt märkvärdiga byggnadsverket. Här tecknas ett porträtt av en tystlåten och viljestark – på gränsen till självutplånande envis – man som tacklar livets med- och motgångar med jobb. Och motgångar av de mest fruktansvärda slag råkar han ut för längs vägen.

Jacques Gamblin är fantastisk i rollen och mejslar med lika små medel som verklighetens Cheval använde för att bygga sitt palats fram vad som i all lågmäldhet kan vara sitt livs roll. Fotot är genomgående oerhört vackert och berättelsen gripande och inspirerande. Men jag känner ändå att jag saknar några beståndsdelar för att kunna leverera ett riktigt toppbetyg till den här filmen.

På gott och ont är detta mannens berättelse. På gott eftersom Ferdinand Cheval var en fängslande och intressant person men på ont eftersom en djupare dykning ner i vad omgivningen, främst hans fru och dotter, tvingades offra för hans envishet och besatthet hade gjort filmen än mer gripande. Dessutom hade jag gärna sett att själva byggnadsverket fått lite större del av berättelsen.

Men fängslande är Brevbäraren som byggde ett palats likafullt och utan tvekan en film jag skickar med en rekommendation om att se. På den franska dvd-utgåva som jag såg filmen via finns dessutom en fin kortdokumentär om Le Palais idéal som gav extravärde.

På spaning efter den Luc Besson som flytt

Det är inte utan att man lätt kan börja fundera på vad det var som hände där någon vid slutet av nittiotalet. För helt uppenbarligen var det något som hände. Någonstans där tappade Luc Besson mer eller mindre allt och i dag är han bara en skugga av den han var då.

De egenregisserade filmerna på den här sidan av Det femte elementet lämnar en hel del i övrigt att önska och utöver dem förknippas han i dag kanske främst med förvisso ofta ganska snygga, men innehållsmässigt tomma, dussinthrillers producerade av hans bolag EuropaCorp.

Luc Bessons egna roll i sammanhanget brukar vara som producent och/eller leverantör av en halvfärdig manusidé åt någon annan att utveckla efter bästa förmåga. A l’aveugle från förra året är ett typexempel. Den finns sedan tidigare i år på svensk dvd under den internationella titeln A Blind Man och hör hemma i den där ”okej underhållning för stunden och som kan ses om inget annat står till buds”-kategorin av filmer.

Regissören Xavier Palud, mest känd för den rysliga Ils (Them i Sverige) från 2006, vet hur en actionslipsten ska dras och mejslar fram halvannan timmes godkänt hantverk ur den manusidé som Luc Besson satt i händerna på manusförfattaren Eric Besnard (som för övrigt gjorde Svindlarna som jag skrev om för en dryg månad sedan). Med hjälp av duktiga skådespelare som Jacques Gamblin (som dock inte är helt bekväm i den här rollen) och Lambert Wilson i huvudrollerna får berättelsen dessutom ytterligare lite lyster, eller åtminstone stjärnglans. Men detta till trots går det inte att bortse från att det här är en rätt förutsägbar och klichéfylld historia. Den filmiska motsvarigheten till tomma kalorier.

A Blind Man handlar om Philippe Lassalle, en sjavig, depressiv och auktoritetsfientlig polis (hur många sådana har vi inte sett vid det här laget?). Han får i uppdrag att utreda det brutala mordet på en ung kvinna. Det finns inga vittnen och polisen har inget att gå på. Det enda spåret man har leder till en blind man som dessutom har ett vattentätt alibi. Inte kan det väl vara han om är förövaren? När nya mystiska mord inträffar tvingas Lassalle trots allt tänka i de banorna.

Som jag har antytt tidigare så har Jacques Gamblin lite problem med att få grepp om sin roll. Han är helt enkelt inte riktigt trovärdig som Lassalle och Xavier Palud låter honom dessutom spela över en del. Lambert Wilson däremot övertygar, och är vad jag kan bedöma fullt trovärdig, i rollen som den mystiska blinde mannen och med sin scennärvaro och karisma dominerar han alla scener han är med i.

Fotoarbetet i A Blind Man, går i samma linje som i de flesta andra så kallade eurothrillers producerade av EuropaCorp. Det vill säga stålglänsande, med gråtonad och matt färgskala och mycket skuggor och scener i mörker. Det finns absolut inget som överraskar med den här filmen men som ett substitut till exempelvis den där Wallander- eller Beckfilmen en slö söndagskväll framför tv-apparaten fungerar A Blind Man trots allt utmärkt.