I Zolas fotspår

I bland kan en film vara så mycket mer än bara en film och få faktiska konsekvenser i samhället och rätta till orättvisor. Det vet den fransk-algeriske filmmakaren Rachid Bouchareb vars film Infödd soldat (Indigènes) från 2006 var en starkt bidragande orsak till att Frankrikes nationalförsamling faktiskt beslutade att delvis ändra ettt missförhållande som filmen tar upp.

Infödd soldat handlar om en grupp av de män födda i de forna kolonierna i Nord- och Västafrika som under andra världskriget tog värvning i den franska armén och stred för befriandet av det Frankrike som de flesta av dem aldrig satt sin fot i. Filmen berättar om hur dessa soldater systematiskt diskriminerades av de egna och att de även efter kriget fortsatt blev diskriminerade. Bland annat genom att de infödda krigsveteranerna inte fick samma pension som de etniska franska och att de dessutom fick se sina pensioner helt indragna efter sina respektive länders frigörelse från Frankrike.

Det sägs att den dåvarande presidenten Jacques Chirac rördes till tårar under en specialvisning av filmen och i samband med filmens officiella premiär i Frankrike meddelande den av Dominique de Villepin ledda regeringen att reglerna kring hur pensionerna till krigsveteranerna från andra världskriget betalas ut skulle ändras så att de infödda veteranerna därefter skulle kunna kvittera ut samma pension som de franska. Kravet på att få ut de frysta pensionerna retroaktivt har dock inte hörsammats.

Rachid Bouchareb är som producent och medverkande i manusbearbetningen en av männen bakom filmen Omar dödade mig (Omar m’a tuer i original) som fick sin svenska biopremiär i fredags. För regin står skådespelaren och regissören Roschdy Zem, berömd från bland annat Infödd soldat och flera andra av Rachid Boucharebs filmer. Det märks att Roschdy Zem har tagit intryck av sitt arbete med Bouchareb. Det glödande engagemanget och det underliggande raseriet mot de rasistiskt färgade postkoloniala orättvisor som det än i dag dyker upp bevis på i det franska samhället är detsamma i Omar dödade mig som i exempelvis Infödd soldat.

Omar dödade mig är baserad på verkliga händelser: affären Omar Raddad, ett av 90-talets mest uppmärksammade rättsfall i Frankrike. Den morockanske trädgårdsmästaren Omar Raddad anklagades och fälldes 1994 mot sitt nekande för mordet på en av sina arbetsgivare, en rik änka, tre år tidigare. Han dömdes till 18 års fängelse, men benådades 1998 efter påtryckningar från den marockanske kungen Hassan II av president Jacques Chirac. I den franska lagens mening är han alltjämt skyldig till mordet och har därför även efter benådningen kämpat för att rentvå sitt namn. Den kampen för Roschdy Zem på ett övertygande vis vidare i sin film.

Den bild av hela affären och av den franska polisens och landets rättsväsendes arbete som tecknas i Omar dödade mig är verkligen inte smickrande. Det är snarare en historia om hur en skyldig skapas för en snabb lösning av ett uppmärksammat fall och hur bevis fabriceras och andra uppenbara fakta som talar i en annan riktning ignoreras. Det allra starkaste, och kanske enda riktiga, bevis mot Omar Raddad som fanns var den skrift i blod som fanns på väggen vid den plats där mordoffret hittades.

Skriften blev synnerligen omtalad och har parafraserats i många olika sammanhang sedan dess och har gett filmen dess originaltitel. Enligt utredningen så ska det ha varit den mördade kvinnan själv som med sitt eget blod ska ha skrivit Omar m’a tuer på väggen för att ange sin mördare. Omar och hans försvarare menar att det är någon som har försökt att sätta dit honom (och lyckats).

Roschdy Zem går ut stenhårt i sin kritik och drar paralleller med det kanske allra mest berömda och beklämmande fallet av fransk rättsröta: Dreyfus-affären vid det förra sekelskiftet. I motsats till Alfred Dreyfus har dock alltså Omar Raddad ännu inte fått upprättelse.

Roschdy Zem berättar historien om Omar Raddad med ett lågmält och återhållet raseri. Filmen är ganska stramt hållen och litar fullt och fast på den inneboende sprängkraften i berättelsen. Det är rakt berättat, utan åthävor och breda gester. Sami Bouajila, även han känd från bland annat Infödd soldat, är briljant och fullständigt trovärdig i rollen som den timide analfabeten Omar Raddad och hans insats är en av nycklarna till att filmen är så stark och lyckad.

Huruvida det är en film som berättar den fullständiga sanningen i fallet eller inte är naturligtvis svårt att avgöra, det är trots allt en partsinlaga, men bakom filmen döljer sig omfattande research och den har en stark känsla av autenticitet kring sig. Omar dödade mig är en stark, engagerande, upprörande och gripande film som känns. På riktigt.

Jusqu’ici tout va bien

De senaste veckorna har jag på förekommen anledning ondgjort mig över svenska titlar på franska filmer. Här kommer något att balansera upp det hela med. Det finns trots allt goda exempel också. Som en av mina absoluta favoriter bland franska filmer, Mathieu Kassovitz alltjämt brännande aktuella La Haine från 1995.

Den fick den i mitt tycke briljanta svenska titeln Medan vi faller, en titel som ju faktiskt egentligen är bättre än originaltiteln. Ett stort kors i taket på det! Tyvärr så har det svenska bolag som nu i veckan släppte den mästerliga filmen i en nyutgåva av någon anledning valt att göra det under den amerikanska titeln Hate. Både underligt och korkat om du frågar mig. Men det viktigaste är dock intakt: själva filmen är densamma och det gläder mig enormt att den åter görs mer tillgänglig för alla som är intresserade av riktigt bra film i vårt avlånga land.

Medan vi faller, jag envisas med att använda den titeln eftersom jag tycker att det är den bästa, blev med rätta flerfaldigt prisbelönad. I prisskåpet återfinns bland annat regipriset i Cannes 1995 och en César för både bästa film och bästa klippning. Men hyllandet var inte unisont.

Medan vi faller skapade en hel del kontroverser på hemmaplan. Inte minst polismyndigheten protesterade vilt mot hur den skildrade påstådd polisbrutalitet. Vid en visning som den dåvarande premiärministern Alain Juppé (som tillsammans med bland annat president Jacques Chirac faktiskt var positivt inställd till filmen) ordnade för ministerkollegor och tjänstemän ska de närvarande poliserna ha vänt ryggen mot duken som en protest.

En annan kontrovers uppstod när den dåvarande inrikesministern Jean-Louis Debré drog några av de starkt konfrontatoriska raplåtar som fanns med på soundtracket inför rätta.

En annan politiker om inte direkt finns med bland filmens anhängare om man säger så är president Nicolas Sarkozy. När filmen återigen, i samband med de upplopp som 2005 startade utanför Paris och sedan spreds över Frankrike, hamnade i blickfånget uppstod en hetsig debatt kring den mellan Mathieu Kassovitz och Nicolas Sarkozy som då var inrikesminister.

Att Medan vi faller dök upp som ett slagträ i debatten kring upploppen var självklart. Den inspirerades trots allt av en liknande händelse som den som var den utlösande faktorn till upploppen 2005. Det var som om att inget hänt och tio år efter sin premiär var den bild av den enorma klyftan mellan invånarna i förortsbetongen och ordningsmakten i synnerhet och etablissemanget i allmänhet som filmen gav alltjämt lika på pricken.

Trots att vi som tur är inte har sett några prov på liknande upprorsscener sedan dess har den där klyftan absolut inte blivit mindre, vilket gör Medan vi faller till en synnerligen viktig och angelägen film även i dag.

Även bortsett från den politiska sprängkraften är det en på alla sätt anmärkningsvärd film. Med i sammanhanget nästan obefintliga ekonomiska resurser lyckas Mathieu Kassovitz uträtta storverk. Med tydlig inspiration från etablerade amerikanska filmskapare som Martin Scorsese och Spike Lee och den i början av 90-talet synnerligen blomstrande amerikanska indiependentfilmen, men också med en tydlig personlig och fransk touch skapade han (lite som en en sentida arvtagare till nya vågen-gänget) en visuellt och innehållsmässigt absolut hänförande och intensiv film.

Den spelades in i färg men mer eller mindre redan från början visste Mathieu Kassovitz att han ville att den skulle lanseras i svartvitt. Ett bra val. Det expressiva svartvita fotot är en perfekt inramning till det filmen berättar och jag har svårt att tänka mig den som något annat än i svartvitt.

Skådespelandet är nervigt, naket och med en suverän känsla av autenticitet. En starkt bidragande anledning till det är att Kassovitz använde sig av antingen nästan helt oprövade kort eller rena amatörer i de flesta av rollerna.

Trion Vincent Cassel, Saïd Taghmaoui (som skrev manuset tillsammans med Kassovitz) och Hubert Koundé är inget annat än fantastiska i huvudrollerna som vännerna Vinz, Saïd och Hubert. De bor alla i ett sliten förort utanför Paris och representerar tre av de största etniska minoriteterna i Frankrike.

Vi får följa dem under ett intensivt dygn just efter att våldsamma upplopp utlösts av att en annan av invånarna i deras område har skadats svårt i sammanstötningar med polisen. Stämningen i området är spänd till bristningsgränsen. Ett rykte om att en av poliserna tappade sitt skarpladdade vapen under upploppet florerar och det visar sig att Vinz har hittat det.

Han leker med tanken på att använda det för att som en hämnd om den svårt skadade vännen inte skulle överleva skjuta en polis. Hubert som är emot våld försöker få Vinz på andra tankar men för varje timme som går drivs situationen allt närmare sin spets och det dygn under vilket vi får följa de tre vännerna ser ut att bli avgörande för deras framtid.

Medan vi faller är en av de bästa urbana ungdomsskildringar jag någonsin har sett, men att se den som enbart ungdomsskildring är orättvist. Det är en svidande vidräkning över hur det på många sätt klassmässigt strikt segregerade franska samhället fungerar, eller snarare inte fungerar. Bilden av hur ungdomarna i de många liknande områdena i förortsbetongen på grund av alienationen och skyhög arbetslöshet drivs mot kriminalitet och misstro mot makthavare och ordningsmakt är rå, osminkad och brutal. Och, som sagt fortfarande sorgligt aktuell.

Medan vi faller kan ses för sin alltjämt stora sociala relevans skull eller bara för att det är briljant film – eller naturligtvis både och.  Medan vi faller är en modern klassiker. Synd att Mathieu Kassovitz som regissör sedan växlade in på ett helt annat spår och har slösat bort sin talang på filmer som Gothika och Babylon AD. Men det är en annan fråga och den får vänta till ett annat tillfälle. Eller kanske allra helst tigas ihjäl.