En officer och spion

Frågeställningen om det går att skilja verk från konstnär har varit med oss länge och blivit mer aktuell och infekterad i kölvattnet av metoo-rörelsen. Rejält i blickfånget är frågan nu gällande den polskfranske regissören Roman Polanski.

Polemiken kring honom tog ny fart hemma i Frankrike efter att hans senaste film En officer och spion (J’accuse i original) först nominerades till 12 Césarstatyetter och sedan när han faktiskt också tilldelades en för bästa regi.

När det sistnämnda skedde valde profiler som Adèle Haenel och Céline Sciamma att i protest lämna salongen.

Det finns en hel del problematiskt kring personen Roman Polanski, men för egen del har jag ändå landat i skilja verket från personen.

I fallet En officer och spion, som hade svensk biopremiär förra helgen, inte minst för att själva filmen känns viktig i dessa tider av tilltagande främlingsfientlighet, antisemitism och rasism.

Filmen handlar ju som de flesta säkert redan känner till om den franska rättsskandal kring förra sekelskiftet som går gått till historien som Dreyfusaffären och originaltiteln J’accuse kommer från den berömda artikel som författaren Émile Zola skrev till stöd för högförräderi oskyldigt dömde judiske officeren Alfred Dreyfus.

En officer och spion inleds med att domen förkunnas och Dreyfus under förnedrade former inför en stor hop människor avskedas från armén och skickas till fängelse på Djävulsön.

Vi får sedan följa underrättelseofficeren Georges Picquard som inledningsvis är övertygad om Dreyfus skuld börjar ana att allt inte står rätt till och sedan inleder en noggrann, nitisk och hängiven undersökning av fallet.

Trots motstånd från hans överordnade och etablissemanget som till varje pris vill undvika en ny skandal och att det ska petas i såren.

Roman Polanski visar återigen vilken rasande skicklig filmare han är. Med stor detaljrikedom i scenerierna presenterar han skeendet i affären i form av en stramt hållen kriminalfilm där spänningen på typiskt Polanskivis hela tiden skoningslöst skruvas upp.

Personregin är ypperlig och främst imponeras jag av Jean Dujardin som är briljant i rollen som Picquard. I rollistan finns utöver honom dessutom en lång rad prominenta franska filmnamn.