Med livet framför sej – italienskt Oscarsbidrag med fransk touch

Dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge för nu ska det handla om Italiens bidrag och hopp om en Oscar för bästa internationella film om några veckor. Vad har en Italiensk film på en frankofilblogg att göra, kanske du undrar?

Det går såklart att diskutera men med tanke på att det rör sig om en filmatisering av en klassiker inom den moderna franska litteraturen, Med livet framför sej (La devant soi i original) av Romain Gary (utgiven under pseudonymen Emile Ajar) tycker jag allt att argumenteringen för det är tämligen stark.

Med livet framför sej är sedan en tid tillbaka tillgänglig på Netflix och skiljer sig en hel del från den litterära förlagan från 1975. Regissören Eduardo Ponti har utifrån den dråpliga och drastiska romanen skapat en tämligen tillrättalagd film, men själva tycker jag känns intakt.

Och det ska sägas till Pontis försvar att det handlar om en text som är i stort sett omöjlig att överföra till film rakt av eftersom den berättas genom den föräldralösa pojken Momos ögon och så mycket av den består av hans inre röst och högst personliga och egensinniga tolkningar av det som sker.

Här har handlingen flyttats från sjuttiotalets Belleville i Paris till nutid och den syditalienska hamnstaden Bari. Madame Rosa, spelad av en comebackande legendaren Sophia Loren (för övrigt mamma till regissör Ponti), är alltjämt förintelseöverlevande före detta prostituerad som i den här versionen tar hand om andra prostituerades barn.

En dag råkar hon ut för en väskryckare, den tolvårige senegalesiske gatpojken Momo. Doktor Coen som tar hand om den föräldralöse pojken inser vem stöldgodset kommer från om tar med Momo till  Rosa för att han ska lämna tillbaka det han stulet och be om ursäkt.

Men han har ytterligare en tanke med besöket. Eftersom han själv ska åka bort en tid vill han att Rosa ska ta hand om Momo i stället. Något hon inte alls är sugen på men ytterst motvilligt låter sig övertalas till.

Momo är inte heller direkt överlycklig över arrangemanget och håller distans till Rosa och hennes andra inneboende barn. Men på gatan gör den streetsmarte pojken karriär i en lokal knarkhandlares tjänst. Men sakta men säkert börjar det ske saker med såväl Momo som Rosa och ett band mellan dem börjar växa fram.

Denna den andra filmatiseringen i ordningen av Med livet framför sej, den första gjordes 1977 med Simone Signoret i huvudrollen) är som jag varit inne på tidigare en tillrättalagd sådan med många hörn betydligt rundare än i förlagan. Men jag tycker att berättelsen berör även i den här formen och att filmen innehåller ett antal mycket fina sekvenser. Sophia Loren är överlag utmärkt i rollen som madame Rosa, men i hennes alltjämt mycket grace- och flärdfulla gestaltning förvinner en del från hur hon porträtteras i boken.

Nykomlingen Ibrahima Gueye är ett smärre fynd i rollen som Momo och samspelet mellan honom och Loren är präglat av energi och kemi.

Slutligen vill jag också slå ett slag för ett annat franskt inslag i den här filmen, den libanesiskfranske kompositören Gabriel Yareds finfina musik.

Äntligen dags igen!

Det finns få saker som jag tycker är lika häftiga som ett stort mästerskap i fotboll. När det vankas VM eller EM är min ambition alltid att se alla matcher, vare sig Sverige är med eller inte. Vi är bara inne på den fjärde dagen av världsmästerskapet än men såhär långt har jag sett alla matcher. Men det är klart, vissa matcher känns mer speciella än andra. Naturligtvis Sveriges i de fall där Sverige har lyckats kvalificera sig, men också Italiens och Frankrikes. Min kärlek till det italienska landslaget daterar sig till VM i Spanien 1982 (det första fotbollsmästerskap som jag kommer ihåg helt och hållet och medvetet följde), medan kärleken till Frankrike inte riktigt är lika gammal.

Mitt frankofila jag föddes som jag har varit inne på tidigare här på bloggen några år in på 80-talet och den där frankofilin smittade av sig även på mina fotbollsmässiga sympatier lite senare. VM i Mexiko 1986 var det första mästerskap där jag började följa det franska landslaget med mer positiv blick och därifrån har det utvecklats. Sedan hade ju franska landslagsfotboll en lite tyngre period, man misslyckades till exempel kvala in till världsmästerskapen1990 och 1994 (efter att ha hamnat efter Sverige och Bulgarien i kvalgruppen) så det var egentligen inte förrän i hemma-VM i Frankrike som jag som fullskalig frankofil fick nöjet att följa ett franskt landslag nästa gång. Det blev som bekant en synnerligen angenäm upplevelse med VM-guld och fullständig upprättelse.

EM 2000 och VM 2006 blev närmast perfekta fotbollsupplevelser för mig, helt perfekt hade naturligtvis varit om Sverige gått hela vägen och vunnit, eftersom Frankrike och Italien i dessa mästerskap möttes i final. I bägge fallen blev det dramatiska, välspelade och härliga matcher. En dröm för min del vore såklart en repris på det i Rio de Janeiro om en knapp månad. Italien tog ju ett litet steg mot ett sådant scenario genom att i natt svensk tid inleda sin turnering med att rättvist besegra England med 2-1. Italien var ju också i final i EM för två år sedan så där finns det relativt färska, fina minnen att falla tillbaka på.

När det gäller Frankrike har det dock varit motgång på motgång sedan den där VM-finalplatsen 2006. Själva finalen där kan väl också sägas ha varit en motgång eftersom det blev förlust på straffar och ikonen Zinedine Zidane fick avsluta sin spelarkarriär i skam efter att ha blivit utvisad efter att i förlängningen ha satt en dansk skalle i bröstet på den italienske försvararen Marco Materazzi, men ett VM-silver bör rimligtvis ses som en framgång.

EM 2008 slutade redan i gruppspelsfasen, vilket också var fallet i det senaste världsmästerskapet i Sydafrika för fyra år sedan. I EM för två år sedan gick det något bättre. Då blev det trots allt en kvartsfinalplats (trots förlust mot Sverige i den sista gruppspelsmatchen) men Frankrike gjorde en tämligen blek figur även i den turneringen. Vad värre är så har fransk landslagsfotboll under åren sedan 2006 skaffat sig ett dåligt rykte och fått något av ett löjets skimmer över sig. Värst var läget under och efter VM i Sydafrika. Då utspelade sig de inre stridigheter som det länge ryktats om inför mer eller mindre öppen ridå och spelare skickades av disciplinära skäl hem mitt under brinnande mästerskap.

Frankrike lyckades förvissa endast med ett nödrop kvalificera sig till detta världsmästerskap men sedan dess verkar förbundskapten Didier Deschamps ha fått ordning på sina styrkor. De värsta oroshärdarna har rensats ut ur truppen och det har till synes givit resultat. Spelet har börjat stämma och det finns en glädje i det franska spelet som man inte har sett på många år nu. Spelarna verkar trivas tillsammans och då har resultaten också kommit. I den sista matchen inför resan till Brasilien besegrades Jamaica (inte det tuffaste motståndet i världen, jag vet, men ändå) med hela 8-0. Detta utan den skadade fixstjärnan Franck Ribéry i truppen. Ribéry som också kommer att missa VM.

Om bara två timmar är det avspark i Frankrikes första match i detta VM. Honduras står för motståndet och då får vi se hur det står till med den franska landslagsfotbollen även i skarpt läge. För det är klart att det är skillnad på träningslandskamp och tävlingslandskamp. I synnerhet i ett världsmästerskap där marginalerna är små och där varje misstag kan vara ödesdigert. Frankrike är naturligtvis storfavorit i mötet med Honduras, men favoritskap betyder ingenting. Fråga bara Uruguay (fyra i förra VM) som i går fick stryk med 1-3 mot Costa Rica. Jag tar absolut inte ut något i förskott men tycker ändå att det känns riktigt bra när det gäller möjligheterna för Frankrike att sätta avtryck i detta VM. Och då menar jag positiva avtryck och inte den typ av avtryck som Frankrike har satt de senaste mästerskapen. Allez, Les Bleus!

Bem-vindo David Luiz

Det har varit klart i några veckor men nu är det helt officiellt, den brasilianske landslagsbacken David Luiz är klar för Paris Saint-Germain! Han har skrivit på ett kontrakt som stäcker sig över fem år och lämnar Chelsea för att flytta till den stad som PSG vill göra gällande är huvudstaden för brasiliansk fotboll. Det här betyder också att David Luiz kommer att få spela med Thiago Silva i stället för att som på bilden ovan, som togs vid det första kvartsfinalmötet mellan PSF och Chelsea i Champions League, stångas mot honom.

Det här betyder att PSG nästa säsong kommer att kunna stoltsera med det ordinarie mittbacksparet i det brasilianska landslag som är huvudfavorit att ta hem det VM som just inletts på hemmaplan i Brasilien. Det ryktas ju dessutom friskt att PSG ska vara på väg att knyta till sig ytterbacken Dani Alves från Barcelona. Om det blir så skulle PSG förfoga över tre fjärdedelar av den backlinje som Brasilien startade med i matchen mot Kroatien. Lägg därtill att Maxwell (som också är uttagen i den brasilianska landslagstruppen), löftena Lucas och Marquinhos och den brasilienfödda italienske landslagsmannen Thiago Motta redan står under kontrakt med klubben. Det finns med andra ord visst fog för klubbens nya slogan: Paris – capitale de football bresilien.

Däremot är det klart att en annan brasiliansk spelare lämnar klubben. Den hårdföre mittbacken Alex har skrivit på för Milan. Där får han sällskap av Jeremy Ménéz som nu också lämnar PSG. Med tanke på att det så kallade transferfönstret just har öppnat är det nog ingen djärv gissning att det kommer att hända en hel del på transferfronten för PSG innan ligasäsongen kickar i gång i början av augusti med för PSG:s del match borta mot Reims.