Härligt! De kommande veckorna blir det påfyllning av frankofona intryck på den svenska biorepertoaren. Först ut är en liten pärla. Les émotifs anonymes av Jean-Pierre Améris, eller Franska nerver som den lite fåniga svenska titeln lyder, är en film av det där charmigt aviga slaget som fransk film helt enkelt är bäst i världen på.
Det är en lättsam romantisk komedi, med som alla riktigt bra romantiska komedier måste ha, en allvarlig grundton. Den är väl i ärlighetens namn lite för lättsam och bagatellartad för att kunna sorteras in bland eliten av romantiska komedier, men den är absolut en av det här årets bästa.
Med risk för att ge en helt felaktig bild av vad det är för en film kan jag tänka mig att de som gillade svenska I rymden finns inga känslor eller amerikanska Livet från den ljusa sidan kommer att falla pladask även för Franska nerver. Och om vi ända är inne på namedropping kan jag skicka in även Lasse Hallströms Chocolat i mixen. Utan att för den skull vara någon sorts kopia eller för lik innehåller Franska nerver element från alla dessa tre filmer.
I centrum för handlingen står två blyga och känslostyrda människor. De är det så till den grad att det har blivit ett rejält socialt handikapp för dem båda. Att vara blyga och hämmade inför andra människor är dock inte det enda de har gemensamt. De drivs också av en enorm kärlek till choklad. Och det är inte choklad i allmänhet vi pratar om här utan snarast choklad som konstform.
Jean-René driver en chokladfabrik på ruinens brant. Angélique är chocolatier i mästarklass. Det är bara det att hon är på tok för blyg för att ta på sig äran för sina kunskaper, eller ens erkänna att hon har dem. För att ändå få arbeta med choklad söker hon jobb på Jean-Renés fabrik. Hon får jobbet, mest för att hon är först på plats av de sökande och att Jean-René tycker att det är så jobbigt att genomföra anställningsintervjuer.
Problemet för de båda är att jobbet är som säljare, den säljare i vars händer hela fabrikens framtid vilar. Det är med andra ord upplagt för katastrof. Men ur den besvärliga situationen växer något annat fram. Känslomänniskorna Jean-René och Angélique börjar så smått att dras till varandra. Det är ju bara det att ingen av dem har någon aning om hur de ska bete sig i en sådan situation.
Franska nerver är en varm, lätt bitterljuv film full av härlig situationskomik. Det säger sig självt att kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är a och o för att den film av detta slag verkligen ska fungera och det slår verkligen gnistor om samspelet mellan Benoît Poelvoorde och Isabelle Carré. Utan dem hade det hela kunnat falla helt platt till marken. När det hela dessutom är kryddat med fina och älskvärda birollskaraktärer är spelet vunnet.
Franska nerver letar sig direkt in i hjärtat. Och till smakcentret. Alla förföriska bilder från chokladtillverkningen får det onekligen att vattnas i munnen och sätter därmed sin distinkta prägel på filmen. Franska nerver är en som det är mycket lätt att tycka mycket om. Den lyser upp tillvaron nu när höstmörkret lägger sig allt tätare över oss.
BleuBlancRouge 