Nu går frankofiliskolan i mål. Och denna den avslutande delen ska såklart handla om den mest sedda frankofona filmen på bio i Frankrike någonsin. Med sina 20,5 miljoner sålda biljetter har den bara Titanic framför sig i statistiken över de mest sedda filmerna överhuvudtaget i Frankrike.
Det handlar om en film som blev ett veritabelt fenomen i Frankrike men som på våra breddgrader vad jag vet enbart nådde begränsad spridning på någon av filmkanalerna på tv. Framgångarna gick dock inte helt obemärkta utanför Frankrikes gränser. I Italien gjordes till exempel en nyinspelning och dessutom en uppföljare till den (något som ännu inte skett i Frankrike).
Nog för att mannen bakom filmen, skådespelaren och regissören Dany Boon, redan var ett etablerat namn men jag tror ända att de flesta inblandade i produktionen blev överraskade över de enorma framgångar filmen skördade. Framgångar som i ekonomiska termer kan illustreras med att de cirka 110 miljoner kronor som satsades på att spela in filmen renderade intäkter på drygt 1,6 miljarder!
Filmen i fråga: Bienvenue chez les Ch’tis (I en annan del av Frankrike var titeln som den tv-visades under här) från 2008. Den handlar om posttjänstemannen Philippe (spelad av Ked Merad). Han arbetar på ett kontor i de inre delarna av Provence, men han och framförallt hans fru vill att han ska få till stånd en flytt till ett kontor någonstans vid Medelhavskusten.
Philippe är beredd att göra vad som helst för att få förflyttningen till stånd och det gör han också. Han tar till ett fult knep men blir påkommen och som straff får han visserligen en förflyttning, men i stället för till solen och sydkusten blir han stationerad som kontorschef i Bergues mellan Dunkerque och Lille i departementet Nord. En del av Frankrike med en stark klichébild kring sig som kall, ogästvänlig och där invånarna pratar en obegriplig rotvälska till dialekt.
Nedslagen till sinnet och befarande det värsta ger sig Philippe av, hustrun vägrar att flytta med och stannar i Provence med sonen, och det första mötet med sin nya hembygd blir därefter. Det blir en kulturchock för Philippe och de nya kollegorna är inte heller överförtjusta över sin nya chefs beteende. Men bit för bit börjar det hända saker lättar upp situationen.
Bienvenue chez les Ch’tis är en godhjärtad och varm, men också förutsägbar, komedi. En anledning till att den nått i särklass störst framgång hemma i Frankrike och i vissa andra frankofona länder är att en hel del av humorn inte är så lättöversatt till andra språk. En hel del av den ligger på språklig nivå och handlar om Philippes besvär att få grepp om den, i ärlighetens namn, rätt egensinniga och lite svårbegripliga dialekt som pratas i nordvästra Frankrike. Och när komiken inte handlar om språkförbistringar så tar den ofta avstamp i andra regionala skillnader.
Men Bienvenue chez les Ch’tis är långtifrån obegriplig för dem som inte har ett intresse för eller kunskap om skillnader i franska dialekter och sedvanor. Oväntad vänskap och vikten av ett öppet sinne är andra centrala teman i filmen och de är ju universella. Bra skådespelare som håller de mest farsartade elementen i schack och en genomgående fin komisk tajming hjälper också till.
Med frankofiliskolan nu i mål kommer jag inom kort att lansera en nytt underprojekt här på BleuBlancRouge, men mer om det senare.
BleuBlancRouge 