Kanadensisk syskonkärlek testas i Jag och min bror

Franskkanadensiska filmer letar sig tyvärr inte jätteofta till svensk biodistribution men jag blir lika glad varje gång det sker. För det är något med den franskkanadensiska filmtemperamentet som jag tycker väldigt mycket om. Filmerna därifrån är ofta aviga, osentimentala och laddad med en drastisk humor som tilltalar mig väldigt mycket.

Favoriten Xavier Dolan har jag skrivit en hel del om genom åren och han har ju skapat sig en fin internationell karriär, inte minst i festival- och cineastkretsar. Glädjande är också att två andra regissörer sprungna ur den franskkanadensiska filmtraditionen nu gjort sig namn på den internationella filmscenen och får det ena fina regiuppdraget efter det andra.

Jag talar om Denis Villeneuve som efter att ha oscarnominerats för den fantastiska Nawals hemlighet (Incendies) regisserat storproduktioner som Arrival, Sicario och Blade Runner 2049 och Jean-Marc Vallée som fått stor uppmärksamhet för filmerna Dallas Buyers Club och tv-serierna Big Little Lies och Sharp Objects.

Kanske håller de på att få en ny kollega på den internationella filmstjärnhimlen. Det har i alla fall börjat bra för Monia Chokri som den svenska biopubliken förmodligen mest förknippar med den kvinnliga huvudrollen i Xavier Dolans romantiska hipsterdrama Hjärtslag (Les amours imaginaires). Hennes egenskrivna och egenregisserade långfilm Jag och min bror (La femme de mon frère) fick premiär i samband med förra årets Cannesfestival och möttes där av mängder av lovord. I fredags gick den också upp på svenska biografer.

Jag och min bror passar perfekt in på den där typbeskrivningen av franskkanadensiska filmer som jag bjöd på inledningsvis. Det är egensinnigt, avigt och fullt av en drastisk och understundom mörk humor. Här finns ett persongalleri som är skildrade med värme men som också skaver.

I centrum står universitetsstudenten Sophia som efter flera år inom den akademiska världen inte får någon doktorandtjänst och tvingas till utmaningen att skapa sig ett liv utanför universitetets trygga väggar. Hon bor inneboende hos sin bror Karim som också är något av hennes enda fasta punkt i tillvaron. Saker och ting ställs på sin spets när han blir ihop med hennes gynekolog. Den aningen omogna och känslomässigt instabila Sophia har mycket svårt att hantera situationen när den fasta punkten riskerar att försvinna.

Monia Chakris manus är välskrivet och pepprat med fyndiga och rappa dialoger. Anne-Elisabeth Bossé (som också är med i Xavier Dolans Hjärtslag) är fantastisk i rollen som Sophia och Patrick Hivon glänser som brodern Karim. Rent iscensättningsmässigt har Monia Chokri helt uppenbart plockat upp ett och annat från sitt arbete med Xavier Dolan, här finns fina bildlösningar som påminner en hel del om hans tidigare filmer.

Det jag kan invända mot när det gäller Jag och min bror är att jag tror att den vunnit på att klippas ned lite. En speltid på strax under två timmar håller den inte fullt ut för. Någonstans kring en och en halv timme hade nog varit en lämpligare längd. Men en synnerligen lovande inledning på Monia Chokris regikarriär är det trots allt.

Underbarnet Dolan har växt upp – men fortsätter att briljera!

Sedan den sensationellt starka debuten som självlärd 19-årig regissör, Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009  har den kanadensiske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Xavier Dolan varit en pålitlig leverantör av visuellt flyhänta, psykologiskt starka och ofta queerrelaterade dramer. Sedan förra veckan är han aktuell på svenska biografer med sin åttonde långfilm på tio år, Matthias och Maxime.

Matthias och Maxime är en på många sätt rätt typisk Dolan-film. Synnerligen välskriven dialog, en fantastisk och fullständigt naturligt tonträff i skådespeleriet och ett borrande ner i Dolans favoritämne: (trasiga) mänskliga relationer. Han fortsätter helt enkelt att vara något av den hipster-Bergman han blev fullt ut i sin andra långfilm Hjärtslag (Les Amours imaginaires) som slog undan benen för mig fullständigt när den hade svensk premiär 2010.

Titelpersonerna i den nya filmen är två kompisar sedan barnsben och deras gemensamma vänner. Matthias (känsligt spelad av Gabriel D’Almeida Freitas) arbetar inom finansvärlden medan Maxime (spelad av Dolan själv) just bestämt sig för att lämna hemstaden Montreal för att prova lyckan i Australien i två år och ska snart åka i väg. När kompisgänget samlas i en lantlig stuga slumpar det sig så att Matthias och Maxime tvingas hjälpa en av kompisarnas filmstuderande syster med att spela in en scen till en kortfilm.

Det visar sig att scenen de ska spela in går ut på att de ska kyssas med varandra och scenen skakar om deras vänskap och relation till varandra i grunden och leder dessutom till motstridiga inre känslor inom bägge två. Förutom att försöka få grepp om relationen till Matthias har Maxime en annan besvärlig relation att hantera: den till sin före detta narkoman till mamma (spelad av Dolan-favoriten Anne Dorval).

Det slår verkligen gnistor i samspelet mellan Dolan och Dorval och deras suveräna skildring av en söndrig mor-son-relation är också en fin blinkning till Dolans debut Jag dödade min mamma där de bägge var lika briljanta i skildringen av en annan typ av dysfunktionell mor-son-relation.

Matthias och Maxime är inte lika utlevande intensiv som till exempel Jag dödade min mamma och Mommy eller lika visuellt bländande som Hjärtslag eller Laurence Anyways. Den är mer återhållen och stram, men som sagt ändå en typisk Dolan-film. Känslostark, snygg och går rakt in i hjärtat. För mig är Xavier Dolan alltjämt en av samtidens stora.

Tanken på att han trots den digra biografin han redan åstadkommit fortfarande bara är endast 30 år gammal fyller mig med tillförsikt. Tänk så många fantastiska filmer till han kommer att hinna med!

Filmisk formtopp i hockeyns hemland

Det finns flera tecken på att den fransk-kandensiska filmen mår riktigt bra just nu. Nawals Hemlighet (Incendies), förra årets i mitt tycke bästa film, och Kanadas bidrag till årets Oscarsgala, den finfina Monsieur Lazhar, är två bra exempel.

Ett annat exempel som sannerligen stärker tesen om den fransk-kanadensiska filmens välmående är underbarnet Xavier Dolan vars tredje långfilm Laurence Anyways nu är aktuell på svenska biografer.

Det är en på alla sätt fantastisk filmupplevelse som förenar det bästa från hans två tidigare långfilmer (dessutom med en spellängd som ungefär motsvarar de två tidigare filmerna tillsammans).

Den nästan tre timmar långa Laurence Anyways väver samman det nakna, nerviga och direkta tilltalet i debuten Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009 med den synnerligen eleganta och stiliserade hipstermelankolin i uppföljaren Hjärtslag (Les Amours imaginaires) från året efter.

Resultatet blir en supersnygg känslomässig bomb trots att den sträcker ut sig över 168 minuter aldrig upphör att fängsla eller går ner i intensitet. Jag kan ärligt säga att jag inte hade velat vara utan en enda av de där minuterna.

Den blott 23 år gamle Xavier Dolan är en på så många sätt modig filmskapare som vare sig räds att vara bottenlöst självutlämnande eller att vara öppen med sina pretentioner.

Laurence Anyways är en pretentiös film och i en tid då pretentiös nästan har blivit till ett skällsord så är det naturligtvis ett vågat drag, men han går i land med det. Igen. Och jag har svårt att se att det skulle ligga något principiellt felaktigt i att vara pretentiös.

Laurence Anyways tar avstamp 1989 och utspelas under en tidsrymd av lite drygt 10 år. Det är en ambitiös och brett anlagd annorlunda kärlekshistoria om Laurence, en ung lärare på väg att bli författare som bestämmer sig för att han vill leva sitt liv som kvinna, och hans flickvän Frédérique.

Laurences beslut sänder en chockvåg genom omgivningen och många vänder honom ryggen. Även Frédérique har svårt att veta hur hon ska hantera situationen och den resterande filmen berättar hur deras förhållande till varandra förändras och utvecklas under den följande tioårsperioden.

Laurence är naturligtvis filmens huvudperson och den som Xavier Dolan i huvudsak fokuserar på, men faktum är att Frédérique är en minst lika intressant och kanske till och med ännu mer dynamisk karaktär.

Och även om Melvil Poupaud som i all hast fick ta över rollen som Laurence när Louis Garrel som egentligen skulle göra den plötsligt fick förhinder gör den på ett så starkt sätt att det är omöjligt att tänka sig att någon annan än honom i den, så är det Suzanne Cléments makalösa insats som Frédérique som verkligen har etsat sig fast i mitt minne.

Xavier Dolan rör sig lätt och ledigt mellan olika stämningslägen i sin film, även om det sorgsna och melankoliska dominerar, och han visar återigen prov på vilken utsökt känsla för att hitta helt rätt låtar att förstärka scenernas inneboende kraft med.

Han är också en utmärkt personinstruktör men imponerar ändå kanske allra mest på det visuella planet. I Laurence Anyways (liksom i Hjärtslag) finns det ett antal scener och tablåer som är så vackra att de tar andan ur åskådaren.

Det är en film som gör ont, berör, förför och sjuder av livsbejakande…allt på en gång. Den är melodramatisk men samtidigt fullständigt osentimental.

Det är förvisso några veckor kvar av 2012 men jag blir inte förvånad om jag även detta år kommer att ha en fransk-kanadensisk etta på min årsbästalista. Just nu känns Laurence Anyways som en självklar vinnare.