Grundtemat för Himmel över Libanon (Sous le soleil d’Alice) är nog så allvarstyngt: inbördeskriget i landet som bröt ut 1975 och rasade av och till fram till 1990.
Fast grundtema är kanske inte rätt ort. Snarare en mörk fond. För Chloé Mazlos film från förra året och som hade svensk biopremiär för halvannan månad är egentligen en rar kärlekshistoria.
Alice lämnar i unga år ett tryggt men för henne tråkigt liv i en alpby i det tidiga 1950-talets Schweiz för ett jobb som aupair i Beirut.
Där trivs hon som fisken i vattnet och träffar efter ett tag astronomen Joseph, en vänlig och försiktig man som när en dröm om även Libanon ska göra avtryck i den pågående rymdkapplöpningen.
Hon välkomnas med öppna armar av Josephs familj, de gifter sig och lever ett liv präglat av lycka och harmoni. Men så kommer kriget.
Himmel över Libanon är Chloé Mazlos första långfilm och den närmast svämmar över av berättarglädje. Hon blandar friskt och lekfullt mellan berättarstilar och lyckas långa studer frammana en närmast Amèlie från Montmartre-liknande stämning.
Alba Rohrwacher som spelar Alice har dessutom en smittande oskuldsfullhet och värme i sitt uttryck som för tankarna till Audrey Tautou i nyss nämna franska dundersuccé.
Kemin mellan Rohrwacher och Wadji Mouawad (som spelar Joseph) är påtaglig. Vilket såklart bidrar till den här filmens älskvärdhet.
För älskvärd är Himmel över Libanon. Åtminstone charmar den mig med sin värme, medmänsklighet och stilsäkerhet.
Chloé Mazlo är en filmskapare som jag verkligen kommer att hålla ögonen på i framtiden!
BleuBlancRouge 