Stenhårt och snyggt – men hade förtjänat större kostym

Den verklighetsinspirerade belgiska actionthrillern Mördarna (Tueurs i original) från 2017 släpptes i förra månaden på svensk dvd. Den har av flera liknats vid Michael Manns 90-talsklassiker Heat och jag till viss del förstå det även om den inte når de höjderna, men trycket i actionsekvenserna påminner absolut om varandra. Liksom det täta och verklighetstrogna berättandet.

Men Heat hade något som Mördarna aldrig ges möjligheten till – tid för storyn att utveckla sig. Michael Manns film klockade in på strax under tre timmars speltid medan Mördarna bara är hälften så lång och 86 minuters speltid är på tok för kort för att utnyttja berättelsens potential.

Vilket är väldigt synd för som till exempel miniserie för tv hade Mördarna haft alla möjligheter att bli något alldeles extra. Riktigt vassa skådespelare, stilsäker regi och en spännande och oförutsägbar historia för att nämna några ingredienser.

I detta korta format hastar vi genom skeendet och det ger filmen ett ofärdigt intryck och abrupt händelseförlopp. Annars finns det som sagt en hel del att glädja sig åt med Mördarna.  Några av Belgiens främsta skådespelare återfinns i de bärande rollerna. Olivier Gourmet spelar ärrade rånaren Franck och Bouli Lanners och Lubna Azabal spelar poliserna som är honom i hälarna.

Franck vill genomföra en sista kupp för att sedan dra sig tillbaka. Allt går inledningsvis helt enligt planerna men sedan går det snett. Polisen dyker oväntat upp och på ett sätt som tyder på att någon vill sätta dit honom. Men vem och varför? Franck har inget annat val än att försöka gå till botten med det hela.

Som jag inledningsvis var inne på är detta en berättelse inspirerad av verkliga händelser, närmare bestämt en serie ännu ouppklarade mord i början av 90-talet i den belgiska provinsen Brabant. François Troukens, som regisserat filmen tillsammans med Jean-François Hensgens, har själv en bakgrund som kriminell och hans input är säkert en del i förklaringen att filmen trots sina brister känns autentisk och trovärdig.

Det är hårt, snyggt iscensatt och definitivt sevärt. Synd bara att filmen inte gavs den utrymmesmässiga kostym som den hade behövt för att verkligen komma till sin rätt.

Mästaren Melvilles värdiga svanesång

De två senaste inläggen här på bloggen har handlat om ”sistafilmer” och det slumpar sig faktiskt så att även detta ska göra det. Den här gången handlar det i motsats till de tidigare två fallen om ett värdigt avsked.

I morgon släpps den franske gangsterfilmens okrönte kung Jean-Pierre Melvilles sista film De kriminella (Un flic) från 1972 i den mig veterligen första svenska DVD-utgåvan av filmen.

Jean-Pierre Melville är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer och även om De kriminella inte hör till hans allra finaste stunder så är det, om man bortser från några mindre lyckade insatser från specialeffektmakarna under filmens svettiga nyckelscen, en riktigt bra film. En värdig svanesång helt enkelt.

De kriminella är en typiskt sentida Melville-rulle. Stenhård, grovt stiliserad och minimalistisk. Utan att veta helt säkert så misstänker jag att den amerikanske regissören Michael Mann har sneglat både en och två gånger på och tagit stort intryck av Melvilles berättarstil.

Åtminstone ser jag mängder av ekon av Melvilles filmer i exempelvis Heat och Manhunter. Men att en eller flera amerikanska regissörer skulle ha influerats av Melville känns å andra sedan inte mer än rätt och i sin ordning. Melville själv var nämligen djupt influerad av amerikansk film, främst 40-talets noirfilmer och större delen av hans filmografi består av hans alldeles egna, av det franska temperamentet färgade, tolkningar av amerikansk film.

Graden av minimalism är dock inte lika stor i De kriminella som i exempelvis mästerverket Le Samouraï (Samuraj killer i Sverige) från 1967 (den liksom De kriminella med en stencool Alain Delon i huvudrollen) en film som driver minimalismen till ren abstraktion.

Men Melville hittade något i sitt formmässiga experimenterande i Le Samouraï som han tog med sig till inspelningarna av De kriminella. Den nyckelscen som jag tidigare nämnde, en nästan 20 minuter lång scen om en fräck kupp på ett tåg, är till exempel nästintill helt ordlös, bygger på långsamt uppbyggda tagningar, men bjuder på nagelbitarspänning ändå.

Själva storyn i De kriminella är inte överdrivet komplicerad. En rånarliga slår till mot en bank i en vinspinad stad vid den franska atlantkusten. Rånarligan leds av en nattklubbsägaren Simon (spelad av Richard Crenna) från Paris. Simon är  nära vän med den kärva och tuffa polisen Edouard (Alain Delon) som, såklart, kommer att bli ansvarig för utredningen av fallet.

Situationen kompliceras ytterligare av att Edouards älskarinna Cathy (spelad av en synnerligen sval Catherine Deneuve) råkar vara Simons flickvän. Den här dualismen i rollfigurerna och den suddiga linjen mellan god och ond är typisk för Melville.

Det som skiljer De kriminella från hans allra bästa filmer, som exempelvis Bob le Flambeur från 1956 eller Den röda cirkeln (Le cercle rouge) från 1970, är att det spåret här aldrig riktigt fördjupas. Det finns potential i den här berättelsen som slarvas bort en aning.

Jean-Pierre Melville höll dock en så anmärkningsvärt hög lägstanivå i sin produktion att till och med en film med delvis bortkastad potential höjer sig över mängden. Därför är De kriminella en film som du ska se. Inte minst om du är intresserad av kriminalfilm.

Sniper skjuter bredvid målet

Det här var en besvikelse. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk direkt av Sniper (Le Guetteur i original), men förhoppningar om något bättre än det här hade jag allt. Förutsättningarna till något bra fanns onekligen där.

Den italienske regissören Michele Placido, i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll som kommissarie Corrado Cattani i den smått briljanta tv-serien Bläckfisken, är en hantverksskicklig herre och har på hemmaplan i Italien gjort några snygga och intressanta kriminalfilmer.

Ta och kolla in hans Romanzo Criminale (nu tänker jag främst på långfilmen och inte den förvisso också utmärkta tv-serien som gjordes baserad på filmen) bara för att nämna ett exempel. När jag sedan fick klar för mig att han i denna hans första franska produktion gjort klart med så duktiga skådespelare som Daniel Auteuil, Mathieu Kassovitz och Olivier Gourmet till några av de ledande rollerna så minskade inte direkt mina förväntningar.

Det börjar också nog så bra. Michele Placido ser tack vare sin hantverksskicklighet till att snabbt piska upp en tät stämning och med hjälp av ett inte så lite Michael Mann-inspirerat formspråk, krönt av ett fantastiskt fotoarbete som framställer parismiljöerna i en stålgrå prakt och elegans, lyckas han ge den inledande bankrånsekvensen en nerv som påminner om Manns 90-talsmästerverk Heat.

Men efter en stund går det snett. Berättelsen förgrenar sig till synes tämligen okontrollerat och snart finns det liksom ingen riktning i det. Sniper vill vara många filmer på samma gång och går totalt vilse i de ambitionerna.

Det som börjar som en elegant och snygg kriminalfilm, eller Polar som de kallas i Frankrike, som fransk film alltid har varit bra på skenar sedan iväg mot såväl konspirationsthriller och seriemördarfilm. Då hjälper det inte med ett begåvat bildspråk och bra skådespelare (även om den tid då man kunde sätta likhetstecken mellan Daniel Auteuil och kvalitet i ärlighetens namn för länge sedan har flytt).

Sniper handlar om den kompromisslöse kommissarien Mattei som är ett rånargäng som länge gäckat polisen på spåren. Just när han tror att han har gillrat den perfekta fällan för att gripa rånarligan på bar gärning går det hela ordentligt överstyr.

Ligan visar sig ha hjälp av en krypskytt som oskadliggör och dödar flera av Matteis mannar. Rånarna lyckas fly och Mattei tar upp jakten på krypskytten som han tror är nyckeln till att få fast hela gänget. Men det visar sig vara en historia med många förgreningar och det hela utvecklar sig till en tuff tid för båda Mattei och rånarna.

Som de flesta som känner mig vet så har jag ofta en förlåtande attityd till och brukar försvara fransk populärkultur. Den milda sidan av mig säger att Sniper, som sedan en månad tillbaka finns på svensk dvd, i alla fall är skapligt underhållande för stunden. Men jag ska nog inte lyssna så mycket på den sidan just i det här fallet. Det finns så många andra bättre alternativ till den här filmen att lägga sin dyrbara tid på så mitt råd till dig blir trots allt att hoppa över Sniper.