Marianne bjuder på rysligheter i Halloweentider

Såhär på Halloween brukar jag försöka leverera ett passande tips från den frankofona världen och i år får det bli den relativt nyutkomna franska Netflixserien Marianne.

Den handlar om den unga succéförfattaren Emma som när serien tar sin början just avslutat sin mycket framgångsrika svit av rysare och meddelar att hon ska sluta skriva skräckromaner. På signeringen av den avslutande delen dyker en vän från hennes gamla hemstad upp och ber Emma om hjälp. Vännens mamma är som besatt av Emmas romaner och tror att hon är den onda häxan Marianne från serien.

Morgonen efter dyker vännen upp igen, denna gång på Emmas arbetsplats, och tar efter att ha varnat Emma för att hennes föräldrar är i fara sitt liv genom att hänga sig. Efter den dramatiska händelsen beger sig Emma för första gången på många år till hemstaden för att söka sina föräldrar och vännens mamma. Väl där märker hon snabbt att allt inte står rätt till och det tycks vara så att häxan Marianne mycket väl kan finnas på riktigt.

Marianne bjuder egentligen inte på något som vi inte sett förut, men förutom understundom lite väl mycket klichéstaplande och några humorinslag som känns aningen malplacerade är det välgjort, stämningsfyllt och riktigt underhållande. Manuset är tämligen välskrivet och levererar några fina twistar i handlingen och det märks att skaparen Samuel Bodin hyser kärlek till genren.

Marianne är kanske inget man kommer att bära med sig under lång tid framöver men som underhållning för stunden såhär i Halloween-tider och under senhöstens allt längre mörka kvällar fungerar den utmärkt.

Kompromisslös fransk skräck till halloweenfirandet

I dag är det halloween och för många är att se på skräckfilm en självklar del av firandet av denna helg. Här kommer att frankofont tips till dig som är ute efter något ruskigt att se i kväll, eller för all del närhelst annars du är sugen på en stenhård skräckfilm. För stenhård är den allt, Haute Tension (eller Switchblade Romance som den ibland kallas) från 2003. Det är till och med så att jag känner att det finns anledning att utfärda en varning. Den här filmen är mycket våldsam, till och med på ett sätt så att en rutinerad skräckfilmsräv som undertecknad bitvis ryggar tillbaka.

Haute Tension räknas som ett av de främsta exemplen på en våg av franska filmer kring millennieskiftet och en bit in på 00-talet som sägs tillhöra en undergenre kallad New French Extremity. Det rör sig om kompromisslösa, våldsamma och ofta helt humorbefriade filmer som utgör någon sorts motreaktion mot den typ av filmer som man annars kanske främst förknippar fransk film med.

Flera av dem är regelrätta skräckfilmer, men långtifrån alla. De flesta av dem har dock element lånade från eller inspirerade av skräckfilm. I fallet Haute Tension pratar vi utan tvekan om ren, rak skräck. I detta fall med synnerligen tydliga ekon från 70-talet. Det doftar en hel del tidig Wes Craven av Haute Tension och det känns fullständigt földriktigt att regissören Alexandre Aja efter att filmen rönt uppmärksamhet i USA fick uppdraget att göra en nyinspelning av Cravens Last House On The Left.

Haute Tension handlar om bästa kompisarna Marie och Alex. De är studenter och för att på ett bra sätt kunna förbereda sig för sin examen beger de sig till Alex föräldrars ödsligt belägna hus. Inte långt efter att de blivit varmt mottagna av Alex familj startar mardrömmen, för i släptåg har de en samvetslös och brutal mördare. Snart är den lugna helgen utbytt mot en kamp för att överleva.

Med andra ord pratar vi om en på  många sätt handlingsmässigt rak, okomplicerad och tämligen typisk  skräckfilm. Men Alexandre Aja har några överraskningar att bjuda på längs vägen och han bygger snabbt upp en otäck och hotfull stämning som sedan håller åskådaren i sitt grepp hela vägen till slutet. Själva stämningsbyggandet är också filmens kanske starkaste beståndsdel.

Tyvärr så finns några saker att hänga upp sig på och som drar ner filmens helhetsintryck. Jag ska naturligtvis inte avslöja här vilka överraskningarna är, men inte alla är till filmens fördel. Man ska kanske inte ägna allt för mycket tid åt att fundera kring logik när det gäller genrefilm, men här finns några så flagranta brister på området att det är svårt att bortse från dem. Dessutom skulle jag nog säga att den här filmen i sina stunder är för utstuderat våldsam för min smak. Men i sina bästa stunder är Haute Tension en effektiv och underhållande skräckfilm.

Allra mest intressant är den kanske för sin rollistas skull. Marie och Alex spelas nämligen av duktiga Cécile de France och Maïwenn. Att två sådana nutida stjärnor här ses i tidiga vuxenhuvudroller ger filmen extra tyngd för den som har ett särintresse för modern fransk film. Kanske är det en anledning även för den som inte är skräckfilmsfrälst att se den? Ha bara min varning om hur våldsam den här filmen är i  minnet innan du ger dig på att se den. Det finns några scener här som man inte glömmer i det första taget.

Ha nu en trevlig halloween, kära läsare!

 

Att sätta fransk skräcktouch på halloweenfirandet

I dag är det som bekant halloween och det hör liksom till att se på skräckfilm. Även om halloween är en först och främst nordamerikansk företeelse passar det naturligtvis ypperligt för den frankofilt lagde att se på då något av de många franskspråkiga alternativ som står till buds när det gäller skräckfilm. Till exempel den i Sverige sedan förra veckan dvd-aktuella Among The Living (Aux yeux des vivants i original) från i år. Den är regisserad av duon Alexandre Bustillo och Julien Maury.

Det är en film som ligger i linje med den trend av stenhårda och brutala skräckfilmer som producerats i Frankrike de senaste dryga 10 åren. Den är dock inte lika kompromisslös och obehaglig som duons kontroversiella första långfilm, knytnävsslaget till film Inside från 2007. Inside lyckades med sitt psykologiska spel krypa in under skinnet på åskådaren. Among The Living är ytligare och mer sprungen ur en anglosaxisk skräckfilmstradition. Det ekar en hel del tidig Wes Craven om den och den innehåller en rad av genrens klichéer. Den är absolut inte lika välgjord som Inside, även om jag misstänker att några av de halvtaskiga specialeffekterna är medvetet dåligt gjorda som en blinkning till 70- och 80-talens skräckfilmsstandard.

Among The Living inleds nog så lovande men en prolog som skickar blinkningar till Inside, men den stämning som byggs upp där följs tyvärr aldrig riktigt upp. Filmen handlar om tre lite struliga killar i de tidiga tonåren. En dag bestämmer de sig för att skolka från skolan och driver i stället runt och ställer till med otyg. De hamnar till slut på en gammal övergiven filminspelningsplats. Det är där mardrömmen inleds.

De ser en man i en skrämmande clownmask släpa på en kvinna. De lyckas med nöd och näppe fly och försöker varna polisen, som dock tolkar det hela som ännu ett av de många otyg som killarna brukar ägna sig åt. Det visar sig dock att det pojkarna har gjort är att upptäcka något ont som länge hållit sig dolt och som är fast beslutet att fortsatt hålla sig dolt. Kosta vad det kosta vill. Killarna återvänder hem, ovetande om att de är förföljda.

Som den stora skräckfilmsentusiast jag är och sedan länge varit blev jag utan tvekan underhållen av Among The Living. Det märks att Alexandre Bustillo och Julien Maury hyser stor kärlek till genren och har sett och tyckt om ungefär samma filmer som jag själv är uppvuxen med. Among The Living innehåller ungefär det som en skräckfilm kan förväntas innehålla, men egentligen inget mer än så heller. Något så eget och kraftfullt som Inside är den definitivt inte.  Själva storyn är för tunn och utan finess, men Bustillo och Maury bygger tack vare gediget arbete ändå upp hyfsad spänning och stämning. Som enklare skräckunderhållning för stunden på halloween duger Among The Living dock alldeles utmärkt.

Ögonen är själens spegel

Mitt bidrag till den allmänna stämningen såhär i Halloweentider blir ett tips om en fransk skräckklassiker, Georges Franjus De bestialiska (Les yeux sans visage) från 1960. Som så många andra filmer som senare kom att betraktas som klassiker blev den mer eller mindre missförstådd av sin samtid och mottogs med i bästa fall ljumma recensioner.

I en tid då skräckfilmen i kölvattnet av den utbredda ångesten kring atomåldern och det kalla krigets kapprustning dominerades av muterade insekter och monster var man helt enkelt inte redo för en nedtonad, mångbottnad och expressiv poetisk skräckfilm som filosoferade kring fåfänga, skuld och botgöring.

Faktum är att regissören Georges Franju själv aldrig egentligen såg sin film som en skräckfilm utan som en berättelse om ångest och det säger en del om att ambitionsnivån låg långt över vad som vid den tiden var brukligt, men nog får man se De bestialiska som en skräckfilm. En riktigt bra sådan dessutom.

Och helt klart är att den blev en viktig inspirationskälla för flera andra skräckfilmsskapare. Bara för att ta ett exempel kan jag nämna att John Carpenter hade De bestialiska i åtanke när han bestämde att Michael Myers i den dagsaktuella och i dessa tider ofrånkomliga skräckklassikern Halloween (Alla helgons blodiga natt) från 1978 skulle ha en uttryckslös mask i det närmaste utan anletsdrag.

Georges Franju startade sin karriär som dokumentärfilmare men gick sedan över till spelfilm och De bestialiska var hans blott andra spelfilm. Den franska kritikerkåren hade inte riktigt hunnit förlika sig med att han hade lämnat dokumentärfilmen och det kan vara en orsak till att De bestialiska inte fick det mottagande som den förtjänade.

Georges Franjus, sina många minnesvärda filmer till trots, allra främsta bidrag till filmhistorien är kanske annars att han tillsammans med Henri Langlois grundade Cinématèque française. Den där känslan och vördnaden för filmhistorien visade han också i sina filmer.

De bestialiska var inte bara stilbildande utan stod också i sin tur i tacksamhetsskuld till andra filmer. En uppenbar inspirationskälla är Frankenstein och den franska stumfilmsmästaren Louis Feuillades ande vilar tung över filmen, liksom den tyska expressionismen. Den franske filmmakaren och poeten Jean Cocteaus verk hade enormt stor betydelse för den poetiska ådran i Georges Franjus filmer, inte minst De bestialiska.

De bestialiska är en spännande och mångbottnad upplevelse, mardrömslik och surrealistisk å ena sidan, sorgset vacker och poetisk å den andra. Det är klart att specialeffekterna med vår tids mått mätt är simpla, men scenerna är så laddade och starka att de än i dag känns djupt obehagliga. Och för sin samtida publik var de chockartade. Rapporter berättade om att delar av publiken svimmade under några visningar. Det lär ingen göra nu, men som sagt, obehaglig och otäck är den.

Filmen bygger på en bok av Jean Redon och Georges Franju anlitade de slipade franska kriminalromanförfattarna Boileau-Narcejac för att hjälpa till med manusbearbetningen. De hade kommit rejält i ropet efter att deras romaner legat till grund för två av de senaste årens bästa spänningsfilmer: Henri-Georges Clouzots De djävulska (Les Diaboliques) från 1956 och Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo) från 1958. Deras främsta bidrag till manusarbetet var att skifta fokus på berättelsen, från vetenskapsmannen i boken till dottern i filmen. Ett mycket lyckat drag.

Grundstoryn i De bestialiska är enkel. Vetenskapsmannen Dr Génessier är sedan hans dotter fått sitt ansikte förstört i en bilolycka som han orsakat besatt av tanken på att lyckas transplantera en annan kvinnas ansikte till sin dotter. Dottern, som alla andra tror är död, finns i själva verket i vetenskapsmannen stora hus strax utanför Paris och går i väntan på att transplantationen ska lyckas omkring med en uttryckslös vit mask på sig. Samtidigt som Dr Génessiers assistent kidnappar unga flickor till experimenten med att transplantera ett nytt ansikte till dottern.

Mer komplicerad än så är inte De bestialiska. På ytan alltså. Som jag har varit inne på tidigare döljer den en hel del under den där ytan om man bara skrapar lite på den. Och vilken yta det handlar om förresten. Fotot är magnifikt och berättelsen är briljant iscensatt. De bestialiska är en sån där film som man bär med sig länge efter att man har sett den och vissa scener är så starka och drabbande att man nog aldrig glömmer dem. Ögonen är själens spegel sägs det och ögonen används till fulländning i De bestialiska. Alla de känslor, det existentiella bråddjup och den fasa som döljs i skådespelarnas blickar i filmen säger mer än tusen ord.