Det franska radarparet Gustave de Kervern och Benoït Delépine rönte viss uppmärksamhet i Sverige med sin debutfilm Arga män (utan ben), Aaltra i orignal, från 2004. Sedan dess har det varit tyst kring dem på våra breddgrader. Tills nu vill säga. I går var det svensk biopremiär för deras senaste långfilm, den fjärde i raden, Den siste mammuten (Mammuth).
Den som såg och gillade Arga män (utan ben) vet vad som väntar och kan lugnt förvänta sig att få en liknande filmupplevelse till livs. de Kervern och Delépine har sin stil och håller konsekvent fast vid den. De fortsätter att skildra lite udda människor i marginalen i samhället och de gör det med en berättarstruktur och visuell stil som påminner en hel del om Jim Jarmuschs och de finska bröderna Kaurismäkis.
Den som förväntar sig att få se en sorts ny Arga män (utan ben) kan dock komma att bli besviken. Det finns trots allt en del skillnader mellan den och Den siste mammuten. Som till exempel att de Kervern och Delépine sedan debuten har utvecklat sitt bildspråk en aning. Den siste mammuten är förutom att den i motsats till Arga män (utan ben) är i färg ett poetiskt drag i bildberättandet som debuten inte hade.
Den siste mammuten eller heller inte lika kärv i ton och handling som Arga män (utan ben) var. Och sist men inte minst så är det den här gången inte regissörerna själva som spelar huvudrollerna. Den här gången har de lockat till sig namnkunniga skådespelare som Gérard Depardieu (som jobbade gratis), Yolande Moreau, Isabelle Adjani och Benoït Poelvoorde.
Den siste mammuten är, liksom Arga män (utan ben) en road movie. Den här gången är dock fortskaffningsmedlet en gammal motorcykel i stället för rullstolar. Slakteriarbetaren Serge, spelad av en synnerligen volymös och långhårig Gérard Depardieu, har just gått i pension. Men för att få ut sin pension kräver den ökända franska byråkratin att han lämnar in tjänstgöringsintyg och lönebesked från sina tidigare arbetsgivare.
För att samla in sätter han sig på sin gamla motorcykel och beger sig iväg på en resa. En resa som lika mycket blir en resa in i honom själv och genom minnenas alléer. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Det är absolut inte det bästa du kan se på bio i år, men definitivt något av det mest personliga.
Med ett grovkornigt men ändå märkligt vackert och poetiskt foto och en stil som närmast kan beskrivas som rapsodisk och tablåartad berättar de Kervern och Delépine sin historia. Den siste mammuten är en avig och annorlunda film, kryddad med en lätt samhällskritisk ton och absurd och drastisk humor. Berättelsen ger utrymme för några riktigt fina scener och filmen sticker ut så pass mycket från bioutbudets breda mittfåra att den hela tiden känns intressant. Trots att den ibland spretar lite för mycket rent handlingsmässigt.
I motsats till den koncentrerade och konsekventa Arga män (utan ben) ger Den siste mammuten emellanåt sken av att de Kervern och Delépine den här gången inte riktigt varit helt på det klara med vilken typ av film de velat göra. Sidospåret med Isabelle Adjanis figur känns exempelvis en aning malplacerad och inte helt nödvändigt för berättelsen.
I det stora hela är dock Den siste mammuten en fullt godkänd film, inte minst tack vare den värme och det livsbejakande om den utstrålar och som det inte går att värja sig mot. Trots vissa skönhetsfläckar.
BleuBlancRouge 