RSS Flöde

Etikettarkiv: Guillaume Gouix

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

På spaning efter traumatisk barndom som flytt

Postat den

Atilla Marcel

Regissören Sylvain Chomet charmade många, jag var definitivt en av de charmade, med sina egensinniga animerade långfilmer Trion från Belleville (Les tripletts de Belleville) från 2003 och Illusionisten (L’Illusioniste) från 2010. Den sistnämnda var en filmatisering av ett tidigare ofilmat manus av Sylvain Chomets förebild Jacques Tati. Nu är Sylvain Chomet Sverigeaktuell med sin första spelfilm i långfilmsformat; Atilla Marcel från förra året. Här fick Atilla Marcel gå direkt till dvd-hyllorna utan att passera biodukarna.

Det är synd att den aldrig fick chansen på stor duk för den hade verkligen förtjänat det. Andra har redan kallat den för en korsning mellan Jacques Tati och Amélie från Montmartre och den beskrivningen är det bara att skriva under på. Den är helt på pricken. Det är klart att spelfilmsformatet gör det svårare för Sylvian Chomet att skapa ett så helt eget universum som hans animerade filmer utspelats i, men med hjälp av en hel del fantasifulla scenlösningar och infallsrikt berättande lyckas han ändå sätta personlig prägel på de parisiska miljöer som filmen utspelas i.

Atilla Marcel handlar om Paul, en 33 år ung pianovirtuos som lever ett inrutat och rutinmässigt liv. Han är stum sedan han vid två års ålder såg sina föräldrar dö. Sedan dess har hans mostrar tagit hand om honom och han bor fortfarande hemma hos dem. Mostrarna har styrt hans liv med fast hand i den riktning de önskat och även om det inte går någon nöd på honom vilar det något sorgset och melankoliskt över honom.

Av en slump hamnar Paul en dag hos madame Proust, en excentrisk granne som odlar mystiska växter i sin lägenhet och som Marcel ofta ser spela ukulele i en närliggande park. Madame Proust erbjuder sig att, mot betalning, hjälpa Paul att komma tillrätta med de gamla förträngda minnen som plågor honom. Med hjälp av hennes med av märkliga örter preparerade madeleinekakor (naturligtvis) ger han sig ut på spaning efter de minnen som flytt. I takt med att hans minnen bit för bit återskapas förändras också Pauls liv.

Guillaume Gouix är alldeles utmärkt i den dubbla rollen som Paul och Pauls pappa, titelns Atilla Marcel. Han har inga som helst problem att växla mellan de två helt olika rolltolkningar det handlar om utan är lika övertygande som en stumme och försiktige Paul som den utåtriktade och explosive Atilla Marcel. Även Anne Le Ny, som spelar madame Proust, förtjänar ett särskilt omnämnande i en överlag välagerad film.

Atilla Marcel är en underfundig och lite avig dramakomedi med inslag av såväl melankoli som värme och humor. Emellanåt kan den där avigheten kännas en aning konstruerad men i det stora hela fungerar berättandet utmärkt. Sylvain Chomet visar att han också är en bra spelfilmsregissör men i min bok är det alltjämt som regissör av animerade filmer han bäst kommer till sin rätt. Atilla Marcel är en bra film men inte den fantastiska upplevelse som Trion från Belleville var.