Alla har vi väl någon gång i livet fantiserat över skulle hända om vi fick en riktigt, riktigt stor summa pengar. Vad vi skulle kunna göra för de pengarna och vilka drömmar vi skulle kunna förverkliga. Det kan vara nog så förföriska drömscenarion som målas upp men samtidigt brukar i alla fall jag alltid landa i frågeställningen om obegränsat med pengar verkligen skulle leda till lycka. Allt går trots allt inte att köpa för pengar.
Allt jag önskar mig (La liste de mes envies i original) av Grégoire Delacourt tar sig an den frågeställningen, Den handlar om en person som vinner en hiskelig summa pengar på ett lotteri, i detta fallet 18 miljoner euro, och därmed rent konkret ställs inför funderingarna kring vad det skulle innebära att ha så mycket pengar, vilka konsekvenser det skulle få i det vardagliga livet.
Huvudpersonen Jocelyne är en medelålders kvinna som överlag är nöjd med sitt liv, med undantag för några enstaka tragiska händelser i det förflutna som alltjämt är som ömmande sår för henne. Hon bor i Maximilien Robespierres födelsestad Arras i Pas-de-Calais, är gift sedan länge och driver en liten, oansenlig sybehörsbutik.
För sitt eget höga nöjes skull driver hon också en blogg om sömnad, en blogg som lite i tysthet fått en icke oansenlig skara följare. Hennes liv puttrar helt enkelt på och går sin lugna, gilla gång. Tills det att hon övertalas av två väninnor att spela på lotto – och vinner de där 18 miljonerna. Euro, alltså.
Hon beslutar sig för att inte berätta för någon att det är hon som vunnit, inte ens för sin man och dessutom avvakta med att lösa ut vinsten. Allt för att i lugn och ro fundera igenom situationen. Utan att veta att de där pengarna alldeles oavsett kommer att få konsekvenser i hennes tillvaro.
Allt jag önskar mig är en fantastisk liten bok, och med liten syftar jag på att den är ganska kort, bara 189 sidor. Men på de där 189 sidorna lyckas Grégoire Delacourt fånga bara så mycket klokskap, värme och mänsklighet. Det där med jämförelser är ett lite lurigt kapitel, det kan bli väldigt fel eftersom de upplevelser man får av att läsa något är högst subjektiva, men jag skulle vilja likna Grégoire Delacourt vid en Paolo Coelho minus inslagen av andlighet och new age.
Allt jag önskar mig är lika tänkvärd, gripande och sedelärande som Paolo Coelho kan vara i sina bästa stunder. En skillnad är dock att Delacourt, i min läsning, lämnar mer outsagt för läsaren att själv fylla i och det tilltalar mig. Hans språk är okomplicerat och effektivt med ett mjukt och rytmiskt ordflöde och berättelsen är kryddad med en lågmäld och subtil humor.
Det som inleds som något som tycks peka mot traditionell feel good utvecklas till något annat. Det finns mycket smärta i Allt jag önskar mig och bitvis gör den ont att läsa, men Delacourts handlag är så lätt och tonträffen så varmt medmänsklig att jag ändå hela tiden har ett litet leende läpparna när jag läser den. Och som den listnörd jag är så finner jag naturligtvis stort nöje i huvudkaraktären Jocelynes listmakande i boken.
BleuBlancRouge 