RSS Flöde

Etikettarkiv: Grå själar

En uppvisning i skådespeleri

Postat den

Här kommer ett tips inför tv-kvällen. Missa för allt i världen inte Jag har älskat dig så länge, den franske författaren och regissören Philippe Claudels långfilmsdebut, som visas på SVT ikväll. Uppmaningen gäller naturligtvis i första hand dig som till äventyrs inte redan sett den, men även den som har sett den gör klokt i att se den igen. Det är nämligen en film som vinner på att ses fler gånger. Precis som i Claudels romaner är så mycket outtalat och dolt mellan raderna att nya detaljer i skeendet avslöjas för varje återbesök.

Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime) är en uppvisning i återhållsamhet. För även om berättelsen i sig är synnerligen känslostark är Claudels regi stramt hållen. Dialogen är avskalad och det yttre skeendet inte särskilt avancerat. Det inre, psykologiska spelet är dock desto mer utvecklat. Tack vare de fantastiska skådespelarna, med Kristin Scott Thomas (i sitt livs roll) och Elsa Zylberstein i spetsen, ges berättelsen närhet, liv och suverän nerv. Och det är fullständigt trovärdigt. Allt med mycket små medel och helt utan åthävor.

Jag har älskat dig så länge handlar om Juliette, en nedbruten kvinna (en grå själ för att parafrasera Claudels hyllade genombrottsroman) som just har släppts fri efter att ha avtjänat ett 15-årigt fängelsestraff. Exakt vilket brott hon har begått får man inledningsvis inte reda på, men det står snabbt klart att hon bär på ett enormt ok av skuld. Hennes föräldrar har förskjutit henne och i samhällets ögon är hon för alltid stigmatiserad av vad det som hänt.

Den enda som tycks vilja ge henne någon form av stöd är lillasystern Léa som låter henne i sitt och sin familjs hus. Sakta, sakta börjar Juliette ta små,små steg mot att återanpassas till ett samhälle utanför murarna – och inte minst att komma till ro med sig själv inför vad hon har gjort. Samtidigt kämpar också den betydligt yngre Léa, som av föräldrarna förbjöds att besöka Juliette i fängelset, med lära känna och förstå sin syster.

Stilen och tonen i Philippe Claudels välskrivna manus känns igen från hans prosa. Liksom det centrala temat om skuld, botgöring och om människors tendens att döma andra. Teman som han på ett personligt plan kom mycket nära under sina elva år som lärare på fängelser. Han har själv sagt att han aldrig hade kunnat skriva böcker som Grå själar och Brodecks rapport, eller gjort en film som Jag har älskat dig så länge utan de erfarenheterna.

Jag har älskat dig så länge är först och främst en sorts emotionellt intensivt kammarspel, en skådespelardriven karaktärsstudie. Men mellan raderna framträder också en dos tämligen vass samhällskritik. Allra mest är det Kristin Scott Thomas film. Hon har aldrig varit bättre – och det säger en hel del med tanke på att vi pratar om en skådespelare som aldrig gör en dålig roll och definitivt får räknas till sin generations främsta.