Claire Denis – lika egensinnig i rymden som överallt annars

I dag invigdes årets filmfestival i Göteborg och då passar det väl alldeles utmärkt att skriva några rader om en tämligen typisk festivalfilm? Att den dessutom är högaktuell på svensk dvd gör inte saken sämre. Filmen i fråga är den franska auteuren Claire Denis senaste film High Life, som passande nog också visades vid förra årets filmfestival i Göteborg.

Den som följt Claire Denis vid det här laget långa och innehållsrika karriär vet att hon är något av en filmisk kameleont som rör sig fritt mellan genrer och alltid sätter sin egen prägel på dem. I High Life har hon, i det som är hennes engelskspråkiga långfilmsdebut, gett sig på science fiction och som en sådan liknar den givetvis ingen annan.

Den utspelas nästan helt och hållet i en rymdfarkost. När filmen inleds finns bara en far och hans lilla spädbarn till dotter ombord, ensamma på färd genom rymden. Pappan är den enda överlevande av de dödsdömda fångar som skickats ut med farkosten med uppgift att färdas genom ett svart hål och hämta energi från det.

Vi får följa pappans kamp för att han och dottern ska överleva men också tillbakablickar till vad som hänt med de övriga expeditionsdeltagarna. Dottern är för övrigt resultatet av de experiment som den av fortplantning och sex besatta farkostläkaren utfört på de övriga deltagarna, som är förbjudna att ha sex med varandra. Det enda sexuella utlopp som står till buds är en bisarrt onanibås, som barnets för övrigt är den enda som avstår att utnyttja.

Sin vana trogen berättar Claire Denis ofta ordfattigt och visuellt poetiskt. Det är gåtfullt, fängslande och emellanåt abstrakt. Själva undersökningsobjektet är denna gång grundläggande mänskliga drifter och vad det överhuvudtaget innebär att vara människa. Pretentionerna finns där, men enligt min mening blir det aldrig pretentiöst. Andra skulle säkert svara annorlunda.

Budgeten är låg och scenografin spartansk. Men det man inte haft råd att glänsa med när det gäller produktionsvärde tas igen flera gånger om av en stark och stjärngnistrade ensemble med bland andra Robert Pattinson, Juliette Binoche, Mia Goth och Outkast-medlemmen Andre Benjamin i ledande roller.

Slåss för livet

The Artist blev som bekant den stora vinnaren vid årets Oscarsgala och fransk films i särklass mest framgångsrika film i de sammanhangen. I kölvattnet av de enorma framgångar som The Artist fick är det lätt att glömma bort att det inte gick så bra för den film som var Frankrikes officiella Oscarsbidrag.

La guerre est déclarée som den heter blev inte ens nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Vilket det förvisso är tveksamt om den hade förtjänat, om du frågar mig. Nu kan du med lätthet själv avgöra vilken din inställning i frågan är. I fredags hade den svensk biopremiär under titeln Slåss för livet. Jag skrev om den redan i samband med att den visades vid årets filmfestival i Göteborg men lovade då att återkomma med ett utvecklat resonemang kring den. Ett löfte som jag nu infriar.

Slåss för livet är något så märkligt som en uppsluppen och livsbejakande film om ett så becksvart och allvarligt ämne som barncancer. Det är en på många sätt mycket modig film. Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm har skrivit manuset utifrån sina egna personliga erfarenheter när deras eget barn blev allvarligt sjukt och spelar huvudrollerna. Dessutom har Valérie regisserat. Så det är inte tu tal om att det är en personlig film med stora känslor investerade i sig. Vilket gör det lite märkligt att den färdiga filmen känns en aning distanserad.

Det börjar som en ordinär pojke möter flicka-historia med tragisk ansats. Talande nog har huvudkaraktärerna till och med fått namnen Roméo och Juliette. Allt går väldigt snabbt. De träffas, tycke uppstår och de flyttar ihop. Snart kommer också barnet som ett brev på posten och hela situationen har ett rosa skimmer över sig. Tills det att de får det chockartade beskedet att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör.

Naturligtvis vänder det upp och ner på hela deras tillvaro. De försöker att tackla det hela med en känsla av optimism och kampvilja och väljer att försöka hålla livsglädjen på så hög nivå som möjligt, men den utsatta situation de lever i börja så smått att tära på förhållandet. Den där känslan av distansering kommer sig av den form som Valérie Donzelli har valt att ge sin film. Slåss för livet är en film som är rejält vag i konturerna och blandar ganska frisk mellan stilar och genrer.

I sina bästa stunder är det en modern nouvelle vague-film med ekon av såväl klassikermakare som François Truffaut och Jacques Demy som nutida Christophe Honoré. Men där Honoré lyckas fullt ut i exempelvis I skuggan av Paris (Dans Paris) från 2006 så klarar Valérie Donzelli inte riktigt av att hålla samman sin film. Där Honoré rör sig ledigt och lätt mellan genrerna känns Donzellis övergångar mellan genrerna ibland en aning konstruerade och sökta. Och när formen och stilistiken får ta över blir karaktärsdjupet lidande.

Dessutom är tempot i lite för högt uppskruvat vilket gör att en del av händelseförloppet känns hastigt och underutvecklat. Men i sina bästa stunder är det en rejält gripande film, så helhetsintrycket blir att Slåss för livet är väl värd att se. Men det är förmodligen inte en film som jag personligen kommer att återvända till och se om.

Rapport från himmelriket 3

Då har det blivit dags för mig att summera 2012 års upplaga Göteborgs filmfestival. Festivalen tog formellt slut i går, men för egen del tog den slut i söndags. 21 filmer han jag till slut med. En lägre siffra än de senaste två åren, men samtidigt ett betydligt mer hanterbart antal filmer att verkligen ta in och smälta.

Efter det att jag vid festivalen för två år sedan satte nytt personligt rekord med 40 filmer sedda hade jag i ärlighetens namn lite svårt med att hålla isär alla intryck från de filmer jag sett under de 11 dagarna. Det flöt liksom ihop en aning.

Nåja. åter till sammanfattningen av årets festival. Som bekant satsade jag på att se så många som möjligt av de Césarnominerade filmer som visades under festivalen. Det visade sig att jag hann med alla. De flesta har jag skrivit om i mina tidigare rapporter, men det återstår två och dem tänkte jag ägna denna min sista rapport från festivalen åt. De två filmerna i fråga är nominerade i kategorin bästa debutfilm, en kategori som jag tycker att fler liknande filmgalor skulle ta med. Under Césargalan delas ju dessutom pris för bästa manliga- respektive kvinnliga hopp på skådespelarfronten ut och jag tycker att det är ett synnerligen trevligt drag att uppmärksamma debutanter eller andra lovande framtidsnamn på väg upp. Som sagt, något för fler att ta efter.

My Little Princess, jo den har faktiskt denna engelska originaltitel, är gjord av Eva Ionesco och är en självbiografisk berättelse om hennes egen uppväxt och säregna relation till sin mamma, en mamma som tämligen skamlöst men också en aning aningslöst utnyttjade sin dotter för sina egna konstnärliga syften. Evas mamma Irina, som var fotograf, övertalade under några års tid Eva att posera för henne, inte sällan i erotiska och utmanande poser. Konstnärliga bilder förvisso, men likafullt utmanande.

Det var bilder som när de ställdes ut eller publicerades i tidningar skapade stor kontrovers och som ledde till att vänner och omgivning vände sig mot Eva. Faktum är att bilderna fortsatt är ett problem för henne, eftersom mamman fortsätter att sälja dem till tidningar och publicera dem på nätet. My Little Princess handlar om Evas upplevelser, även om mamman och dottern i filmen får heta Hannah respektive Violetta.

My Little Princess är en snygg och stilsäker film, trots den självklart starka personliga känslomässiga laddningen i filmen darrar Eva Ionesco inte för en sekund på manschetten. Allra mest imponerad är jag över hennes sett att skildra mamman, eller ska vi kanske säga modersfiguren eftersom det trots allt är en spelfilm starkt inspirerad av Evas egna upplevelser men heller ingen regelrätt biografi. Även om porträttet av mamman inte direkt är insmickrande om man säger så, så är heller aldrig fördömande. Eva Ionescos huvudsakliga fokus i filmen ligger dock på dottern Violetta och hur hon försöker hantera den svåra situationen och moderns onaturliga förhållande till henne. Med hennes egna erfarenheter i bagaget är det naturligtvis inte särskilt överraskande att den skildringen känns trovärdig och övertygande rakt igenom.

Isabelle Huppert är sin vana trogen lysande, som klippt och skuren för att spela den kyliga och neurotiska mamman. Men den här gången får hon faktiskt finna sig i att hamna en aning i skymundan för den verkliga stjärnan i My Little Princess är Anamaria Vartolomei som är fullständigt briljant i rollen som dottern Violetta. Anamaria som bara var 10 år när filmen spelades in visar upp en häpnadsväckande mognad och spännvidd i sitt spel.

My Litte Princess är såklart ett sätt för Eva Ionesco att bearbeta sina upplevelser, en sorts terapi helt enkelt, men den håller sig hela tiden på rätt sida om den där viktiga gränsen mellan personligt och privat.

17 filles är en helt annan film. Där My Little Princess bjuder på visuellt överdåd i form av fint foto och fantastisk scenografi och snygga kostymer (den är för övrigt Césarnominerad även för bästa kostym) är 17 filles nerskalad och socialrealistisk. I likhet med My Little Princess är dock 17 filles baserad på verkliga händelser, i det här fallet något som inträffade i den lilla amerikanska kuststaden Gloucester i Massachusetts för några år sedan.

Sjutton flickor vid stadens high school ingick i en pakt att de skulle bli gravida och sedan hjälpa varandra att ta hand om barnen. Den här händelsen inspirerade systrarna Delphine och Muriel Coulin till att göra en film som ekar av såväl Gus van Sants Elephant som av Sofia Coppolas Virgin Suicides och Peter Weirs Utflykt i det okända. Systrarna flyttade handlingen från en hamnstad till en annan, från Gloucester i Massachusetts till Lorient i Bretagne. Ramhandlingen är direkt hämtad från den verkliga förlagan. Skolans populäraste tjej blir oplanerat gravid och som en sorts handling av lojalitet med henne beslutar sig sexton andra tjejer att ingå en pakt och också bli gravida. Lärarna och föräldrarna står helt oförstående till hela och vet inte hur de ska agera.

17 filles är en på ytan okomplicerad film, enkelt och rakt iscensatt. Hela filmen genomsyras av en naturlig och äkta tonträff, inte minst i dialogerna. Vilket till stor del beror på den synnerligen imponerande ensemblen av till största delen filmdebuterande unga skådespelerskor som gör titelrollerna. Delphine och Muriel Coulin krånglar inte till det för sig, men det finns trots allt saker under den där ytan. 17 filles är en film om vänskap och lojalitet, men också om en ungdomsgeneration som i en alltmer dyster och negativ socioekonomisk verklighet tvingas leta efter andra utvägar.

En verklighet där framtidstro inte direkt är den dominerande känslan. Och den handlar naturligtvis dessutom om glappet mellan ungdoms- och föräldragenerationer. Det har naturligtvis gjorts bättre filmer på temat, men 17 filles håller bra nivå även den. Även om filmen bottnar i viss dysterhet och bristande framtidstro så är filmen i sig ett löfte om en bra framtid. För den franska filmen i alla fall, för 17 filles är sprängfull av talang. Såväl när det gäller skådespel som regi.

Sällan eller aldrig har jag varit så väl förberedd inför en Césargala som nu. Åtminstone inte när det gäller att ha sett så många som möjligt av filmerna. I dag var jag dessutom på en pressvisning av Polisse, den film som fått flest nomineringar och som får svensk biopremiär på fredag. Jag återkommer till den lite senare i veckan men kan redan nu avslöja att jag tyckte att den var bra, riktigt bra. När det gäller Césargalan så går den av stapeln fredag den 24 februari. Då får vi se vilka som får de åtråvärda priserna. Det ska bli spännande.

När det gäller priser och filmgalor så kan jag tillägga att Les Géants som jag skrev om i den första rapporten från festivalen blev den stora vinnaren när Magrittegalan genomfördes i helgen. Bouli Lanners film tog hem fem priser, bland annat för bästa film och bästa regi. Magrittepriset instiftades i fjol efter att det att det förra Belgiska filmpriset Prix Joseph Plateau lades ner för några år sedan.

Därmed knyter jag ihop säcken när det gäller Göteborgs filmfestival 2012. Jag såg naturligtvis inte bara frankofona filmer under de elva dagarna (det görs ju faktiskt bra film på andra håll i världen också 😉 ), men de hör inte hemma på den här bloggen.

Rapport från himmelriket 2

Det är sannerligen inte lätt att få tiden, och kanske inte minst orken, att räcka till. Min ambition var helt klart att under veckan kunna ge åtminstone någon rapport till från den pågående filmfestivalen i Göteborg, men tiden och orken har helt enkelt inte räckt till. Det är lätt att bli som ett barn i en godisbutik och vilja plocka åt sig allt på en gång när man är på en filmfestival av den i Göteborgs storlek.

I stället för att sätta sig ner och för en stund reflektera en stund över vad man sett (och kanske blogga om det) blir det lätt så att jag i stället rusar vidare till en ny filmvisning. Detta varvat med ordinarie tidigt morgonjobb under några av festivaldagarna har gjort att jag inte kommit åt att blogga om mina senaste frankofona filmupplevelser här på festivalen förrän nu.

Häromdagen tog jag en dag i den franska Césargalans tecken och kikade på så många av de till årets gala nominerade filmer som visas under festivalen. Och det är några stycken. Av de fyra nominerade filmerna som jag lyckades klämma in under den aktuella dagen så var det Présumé Coupable som gjorde starkast intryck på mig. Den är bland annat nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll och Philippe Torreton är verkligen lysande i denna synnerligen starka och vredesframkallande film. Jag håller Phillippe Torreton som, jämte Jean Dujardin, favorit att vinna priset. Även om Olivier Gourmet, vilket jag ska återkomma till senare i detta inlägg, är en annan stark kandidat.

Présumé Coupable bygger på verkliga händelser och skildrar Outreauaffären, den största rättsliga skandal sedan den berömda Dreyfusaffären som skakat Frankrike. Philippe Torreton spelar Alain Marécaux, en stillsam och ordentlig man vars liv förvandlas till en veritabel mardröm när han och hans fru plötsligt grips, anklagade för att vara en del i en omfattande pedofilring.

Med vetskapen om att de är oskyldiga och i tron att misstaget snabbt ska redas ut tar Alain, även om han naturligtvis blir både upprörd och skakad, det hela med viss ro. Den känslan försvinner snabbt när det visar sig att förundersökningen leds av en ung, karriärhungrig åklagare som i jakten på en meriterande och uppmärksammad fällande dom tycks synnerligen benägen att se mellan fingrarna när det gäller uppenbart motstridiga vittnesmål och avsaknad av teknisk bevisning. Tiden i fängelse blir längre och längre för Alain som samtidigt tvingas konstatera att hans liv utanför murarna bit för bit faller sönder. Vägen till upprättelse ser lång och tuff ut.

Att regissören Vincent Garenq naturligtvis står på de oskyldigt anklagades sida är uppenbart i filmen, men det är inget som påverkar den filmiska upplevelse på något vis. Han håller berättandet stramt och föredömligt nedtonat. Historien är så stark i sig att några förstärkande effekter bara hade kunnat göra skada. Garenq lyckas med små medel på ett perfekt sätt lyfta fram den klaustrofobiska känslan i Alains historia och det är med stigande grad av raseri och obehag man som åskådare får se del för del i det skandalösa händelseförloppet blottläggas.

Så var det det där med Olivier Gourmet. Han är alltså även han nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll. Detta för sin insats i filmen L’exercice de l’état. Filmen som med sina 11 nomineringar är en av Césargalans riktiga tungviktare, bara Polisse (som får svensk biopremiär nästa fredag) är värre med sina 13 nomineringar.

L’exercice de l’état är en intressant film, men jag blir inte riktigt klok på den. Det är en sorts politisk thriller, en historia om en politiker som trots en stark egen vilja sakta äts upp av systemet. Filmen inleds med en talande, febrig drömsekvens som förebådar vad som komma skall. Och just greppet drömsekvenser återkommer regissören Pierre Schöller till vid flera tillfällen. Det är ett grepp som delvis förvirrar mer än det klargör även om metaforerna som i öppningsscenen ibland är glasklara.

Huvudpersonen i filmen heter Bertrand Saint-Jean och är fransk transportminister. Den huvudsakliga handlingen i filmen rör sig kring spelet ett förslag att privatisera stationerna i det franska järnvägsnätet. Bertrands egen åsikt i ärendet är glasklar: han motsätter sig förslaget och går också ut offentligt och säger det. Men det finns andra starka viljor i regeringen som stöder förslaget och de båda sidorna drar sig inte för att spela ut varandra.

Pierre Schöller intresserar sig för det där interna politiska spelet, men även vad som händer men en enskild politiker när systemets kvarnar skoningslöst börjar mala. Det är en film som det inte är helt lätt att hänga med i. Den bjuder inte på någon action direkt, men tempot är ändå halsbrytande. Skådespelandet är mycket bra. Olivier Gourmet i huvudrollen har jag redan nämnt men Michel Blanc och Zabou Breitman är minst lika bra i sina mindre roller som nyckelpersoner i Bertrands entourage och de har båda helt i sin ordning blivit Césarnominerade i birollsklassen. Men som helhet är det alltså en aningen svårgreppbar film.

La guerre est declarée (som får svensk biopremiär den 20 april under namnet Slåss för livet) tog hem 6 Césarnomineringar och var dessutom Frankrikes Oscarsbidrag i år. Det är en handlingsmässigt gripande men formmässigt uppsluppen film om ett ungt par som drabbas av den kanske värsta av mardrömmar när det visar sig att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör. Ett chockartat besked som vänder upp och ner på deras liv och som sätter förhållandet på svåra prov.

Ämnet är naturligtvis becksvart, men manuset som Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som också spelar huvudrollerna) har skrivit utifrån egna erfarenheter siktar i första hand in sig på parets kamp för att trots allt finna livsglädjen och försöka förhålla sig positiva i den pressande situationen. Resultatet blir en med tanke på det tunga ämnet förbluffande ljus och lättsam film. Valérie Donzelli, som också har regisserat filmen, har satsat på att ge berättelsen en nouvelle vague-doftande ram som är vag i konturerna. Här finns stilgrepp som för tankarna till såväl Francois Truffaut som Jacques Demy. I bland fungerar det, andra gånger inte.

Det är såklart berömvärt att försöka ta sig an sitt ämne på ett nytt och annorlunda vis, men Valérie Donzelli lyckas inte fullt ut hålla sin film i styr. Den formmässiga uppsluppenheten går ibland ut över trovärdigheten och karaktärsutvecklingen är emellanåt underutvecklad. Vi får inte alltid nöjaktiga förklaringar till varför de inblandade agerar som se gör. La guerre ést declarée är en bra film, men skönhetsfläckarna drar ner helhetsintrycket. Jag ber att få återkomma och utveckla mitt resonemang kring sen här filmen i samband med den svenska biopremiären i slutet av april.

Den fjärde och sista filmen jag hann se den aktuella dagen på filmfestivalen var den egensinnige regissören Bertrand Bonellos senaste film L’Apollonide (Souvenirs de la maison close). Den visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och ståtar med åtta nomineringar inför Césargalan. Bonellos filmer brukar vara rena vattendelare, omöjliga att ställa sig neutrala inför. Antingen hatar man dem eller så om inte älskar dem så finner man dem fängslande och fascinerande. Som regel är de utmanande och provocerande i sitt ofta rättframma sätt att närma sig den kroppsliga lusten. I bland kliver han över gränsen han till det spekulativa, men när Bonello som här hela tiden håller sig på rätt sida är han en personlig och spännande regissör.

L’Apollonide påminner på flera sätt om det intressanta och stämningsladdade Canal+-producerade franska tv-dramat Maison Close, ytterligare ett av bevisen på att det händer en hel del spännande inom fransk tv-produktion just nu, inte bara för att båda utspelar sig i förfluten tid på en parisisk lyxbordell utan också i sitt anakronistiska sätt att använda sig av musik och kläder.

Det finns naturligtvis skillnader också. Som att Maison Close utspelar sig under Pariskommunen 1871 medan L’Apollonide utspelar sig i Belle Epoque-miljöer kring sekelskiftet några år senare. Det politiska spelet är mycket tydligare i Maison Close som i sitt sätt att skildra en politisk epok och samhälleliga omvälvningar med ett glädjehus som utgångspunkt påminner en hel del om amerikanska Deadwood.

Bertrand Bonello är nog så politisk men siktar in sig på något helt annat. L’Apollonide är en stämningsfull, lätt klaustrofobisk studie av objektifiering, förtryck, skönhet och inte minst genuspolitik. Den må utspela sig lite drygt 100 år tillbaka i tiden, men mycket av det som skildras är i överförd betydelse otäckt och sorgligt applicerbart på vårt moderna samhälle. Vilket Bonello också låter påskina i den på så många sätt tragiska slutscenen.

Det här är definitivt inte en film för alla. Någon egentlig handling eller dramaturgi saknas och Bonello förflyttar sig ofta i berättelsens kronologi, inte sällan utan helt tydliga övergångar. Men jag tror att de flesta kan uppskatta några av filmens stora tillgångar. Skådespelarna är genomgående utmärkta och scenografin och kostymerna magnifika. Jag hoppas få möjlighet att se den här filmen igen. Jag har nämligen en känsla av att den vinner på att ses flera gånger och att ännu fler av de subtila bottnar som finns i manuset då kommer att nå fram.

Det får avsluta den här rapporten från Göteborgs filmfestival. En dag återstår av årets upplaga. Känner jag mig själv rätt kommer jag att se till att även den kommer att bjuda på frankofona intryck.

Rapport från himmelriket

Dags för en första rapport från filmfestivalen i Göteborg. Efter att för egen del i fredags ha mjukstartat festivalen med bara två filmer såg dag 2 mer ut som mina dagar på festivalen brukar se ut. Fyra filmer blev det, varav tre frankofona. Eller ja, två frankofona. Den tredje, The Artist, är ju även om det är en fransk film faktiskt i den lilla mån det pratas i filmen på engelska.

Jag skrev ju i mitt inlägg på väg till festivalens första dag att The Artist var den film jag såg fram emot mest att få se och när jag nu fick göra det i går blev jag sannerligen inte besviken. Att den den under veckan som gått befunnit sig i ett veritabelt regn av nomineringar till fina filmpriser (nomineringarna inför såväl amerikanska Oscar– och franska Césargalan tillkännagavs som bekant i tisdags respektive fredags) och den förtjänar varendaste en av nomineringarna.

Vilken underbar, charmig och häftig upplevelse det var. Det är en film som det är komplett omöjligt att värna sig mot och att inte tycka om. Åtminstone inte om man är cineast. Skådespelarna, den stilsäkra regin, musiken, fotot och den hjärtknipande berättelsen…uppräkningen kan göras lång. Jag kommer att skriva mer om den och utveckla mitt resonemang i samband med att den har svensk biopremiär i början av mars. Men så mycket kan jag redan nu säga att det här är en film som du inte får missa!

En film av ett helt annat slag (att hoppa mellan olika genrer och uttryckssätt är lite av knepet för att klara av att hålla isär alla intryck när man ser så många filmer under en och samma dag) är den belgiska filmen Les Géants. Att det skulle visa sig vara en annorlunda och lite udda film kom sannerligen inte som en överraskning.

Det är nämligen den synnerligen egensinnige belgiske regissören och skådespelaren Bouli Lanners tredje långfilm. Mitt första möte med hans regissörskap kom häromåret så jag vid ett besök i Bryssel på vinst och förlust köpte han förra film Eldorado på dvd.

Jag hade aldrig hört talas om filmen, men tyckte att verkade intressant. Och det var den. Eldorado är den märkliga berättelsen om en man som när han finner en inbrottstjuv i sitt hem bestämmer sig för att istället för att anmäla honom eller ta honom till polisen ge honom skjuts hem till sina föräldrar som bor i en stad en bra bit därifrån. Det blir en märklig färd genom ett sällan skildrat Belgien där de två egensinniga huvudpersonerna hamnar i den ena konstiga  situationen efter den andra och träffar på ett antal andra egensinniga personer.

Les Géants har samma känsla av egensinnighet över sig. I presentationstexten i filmfestivalens katalog dras paralleller mellan den och den mästerliga svenska filmen Flickan (Un été suédois för dig som vill ha tag på den i Frankrike) och det är en bra jämförelse. Det finns absolut flera gemensamma beröringspunkter och stämningen i de båda filmerna påminner definitivt om varandra.

Skillnaden är att Les Géants, antar jag i alla fall, utspelar sig i nutid och att det här är tre pojkar som för sommaren har övergivits av sina föräldrar. Handlingen i filmen är enkel. Vi får följa med när de tre killarna drar runt och för att ha något att göra hittar på otyg. Precis som i Eldorado utspelar sig handlingen rent geografiskt i ett område av Belgien och miljöer som sällan hamnar i blickfånget.

Bouli Lanners utnyttjar de överraskande lummiga och gröna miljöerna perfekt. Les Géants är mycket fint fotograferad, bitvis rör det sig om rena bildpoesin. Vilket såklart kontrasterar totalt med den socialt engagerade och nog så allvarsamma undertonen i det som berättas. För det är klart att det i grund och botten är en tragisk berättelse om hur barn- och ungdomlig oskyldighet krockar med på tok för hastigt påtvingad vuxenhet. Men trots att det kanske låter så på min beskrivning så är det ingen mörk film.

Visst finns det en hel del samhällskritik här men Bouli Lanners använder sig av en nedtonad och subtil humor och det hela andas trots allt humanism mer än något annat. Rob Reiners finstämda Stephen King-filmatisering Stand By Me är en annan referens som flera gånger dyker upp i mitt huvud under den 84 minuter långa filmen. Det återstår att se om Les Géants får svensk distribution. Tyvärr så ser det just nu inte ut så men får du chansen att se den så tycker jag absolut att du ska göra det.

En regissör som uppenbarligen har tagit intryck av de belgiska bröderna Dardennes bistra socialrealism är Cédric Kahn. Hans senaste film Une vie meilleure (som hade fransk biopremiär så sent som för bara tre veckor sedan) finns med i årets festivalutbud i Göteborg och det var den tredje av de frankofona filmerna jag såg i går. Une vie meilleure berättar precis den typ av dystra historia som Dardennebröderna sysslade med innan de i och med det nu aktuella mästerverket Pojken med cykeln valde att blanda in ljusare, för att inte säga rena sagoelement, i det hela.

Det här är en mörk berättelse om Yann, en arbetslös man som på jakt efter ett jobb som kock i Paris av en slump stöter på den libanesiska kvinnan Nadia. Hon fångas av hans framåtanda och gåpåighet och de blir snabbt ett par. Han skräms inte heller av att hon har en nioårig son, Slimane. Vid en utflykt på landet ser de ett hus som är till salu och de börjar drömma om att köpa det och att rusta upp det till en alldeles egen restaurang.

Planerna tar snabbt form, men för att kunna förverkliga drömmen krävs naturligtvis pengar. Något de inte har. Yann är dock övertygad om att allt kommer att lösa sig om de bara kommer igång och tar det ödesdigra beslutet att ta en serie högrisklån för att kunna betala handpenningen. När det visar sig att deras grundkalkyl inte håller och att restaureringsarbetet inte räcker för att få öppna restaurangen startar de riktiga problemen. De sitter fast i en hastigt eskalerande skuldfälla och situationen tär på förhållandet. Nadia beslutar att söka lyckan i Kanada i stället och lämnar Slimane hos Yann. Yann å sin sida försöker få hjälp av några mindre nogräknade personer.

Det går inte att ta miste på Cédric Kahns engagemang i sin berättelse om mänsklig misär i den västerländska marknadsekonomins djupa kris. Det hela drivs fram av en sorts stilla raseri. Men kanske är det där engagemanget lite för stort. Jag kan tycka att han emellanåt tappar lite fokus inte bara när det gäller själva historien som berättas utan kanske snarast när det gäller karaktärsdjupet och psykologin.

De olika karaktärernas agerande känns i vissa skeenden helt enkelt inte helt trovärdigt. Annars är själva agerandet överlag finfint. Guillaume Canet (just nu aktuell på de svenska biograferna i egenskap av regissör av Små vita lögner) visar på spännvidd i sitt agerande och är utmärkt i rollen som Yann. Leïla Bekhti som spelar Nadia är också riktigt bra och Slimane Khettabi är ett fynd som Slimane.

Une vie meilleure är absolut ingen dålig film, men i konkurrens med några andra aktuella socialrealistiska dramer som Mannen från Le Havre, Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro (som får svensk biopremiär i Mars) står den sig ganska slätt. Men den är ytterligare ett bevis på att det frankofona socialrealistiska dramat står sig starkt som genre just nu.

På grund av andra arbetsuppgifter som pockar på uppmärksamhet får jag nu två dagars uppehåll från filmfestivalen i Göteborg. Jag får helt enkelt försöka mota abstinensen så gott det går. Men på tisdag är jag på plats igen, med sikte på nya frankofona upplevelser. Mer om det senare, kanske redan på tisdag kväll.

11 dagar i himmelriket

Det finns två kulturella evenemang framför andra för oss som bor i Västsverige. Två riktiga höjdare som det går att leva resten av året på. Bokmässan på höstkanten är det ena och nu är det äntligen dags för det andra igen: Göteborgs internationella filmfestival. Nu när jag skriver detta sitter jag på bussen mellan Borås och Göteborg och filmfebern börjar så smått att sätta in.

Det här året kommer det dock inte att bli lika mycket film som det blev vid de två senaste festivalerna för min del. Helt enkelt därför att jag i motsats till 2010 och 2011 den här gången inte kommer att arbeta heltid med att bevaka festivalen.

Men en hel del filmer ska jag nog kunna hinna med. I dag blir det två. Dock inte någon av de omkring 20 frankofona filmer som visas under årets festival. Jag kommer dock, inte helt överraskande kanske, att försöka se så många som möjligt av dem och sedan återkomma i ärendet här på bloggen. Allra mest ser jag fram emot att få se The Artist. Eller försöka att få se. Det är sannerligen inte lätt att få tag på biljetter till de populäraste filmer. Inte ens som ackrediterad journalist. Men försöka ska jag. Nu beger jag mig in i filmdimman. På återhörande. Rapporter från festivalen följer.