RSS Flöde

Etikettarkiv: Gilles Bourdos

Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Postat den

RENOIR9.jpg

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.