Traditionsenligt äventyrlig inledning på det nya filmåret

Så börjar saker och ting att så smått återgå till det normala efter avslutat jul- och nyårsfirande, vilket bland annat ger tid till mitt första blogginlägg för året. Nyårshelgen brukar vara filmhelgen framför andra för min del och den senaste upplagan var inget undantag.

Som traditionen (min och många andras) bjuder fick jag i alla fall med en äventyrsfilm i mixen, men liksom förra året hoppade jag över Ivanhoe på tv och matade i stället in en klassisk fransk svärdfäktarrulle i dvd-spelaren. Den här gången fick det bli en av de många filmatiseringarna av Paul Févals omtyckta äventyrsroman Le Bossu från 1857, närmare bestämt den av André Hunebelle regisserade versionen från 1959. Det var den inte mindre än sjätte versionen i ordningen och det kom ytterligare en så sent som 1997. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak men av de versioner av Le Bossu som jag har sett anser jag 1959 års vara den bästa.

Handlingen i Le Bossu tar sin början i skarven mellan 1600- och 1700-talet. Frankrike som leds av solkungen Ludvig XIV blomstrar men långtifrån allt står tätt till, inte ens i kretsen runt kungen. Den onde prinsen Philippe de Gonzague intrigerar mot sin rike och populäre kusin greve Philippe de Nevers vars rikedomar han vill åt.

Gonzague gillrar en fälla för att mörda Nevers men har inte räknat med den rättrådige adelsmannen Henri de Lagardère som är en hejare på att fäktas ska träda in i handlingen på Nevers sida. Lagardère lyckas nästan på egen hand avvärja attentatet mot Nevers men det bär sig inte bättre än att Nevers faller offer för Gonzagues svärd och blir dödad.

Lagardère lovar den dödligt sårade Nevers att ta hand om hans lilla dotter Aurore (som han i hemlighet fått tillsammans med Isabelle, kvinnan som även Gonzague har ögonen på) och att hämnas honom. Tillsammans med sin kompis Passepoil lyckas Lagardère undfly Gonzagues män för att i från en fristad i Spanien dels låta Aurore växa upp i lugn o ch ro, dels lista ut hur han ska hämnas Nevers.

16 år senare är Aurore på väg att bli vuxen och Lagardère redo att sätta sin planer på hämnd och att ställa de skyldig till svars i verket. Legardère, Passepoil och Aurore lämnar Spanien och återvänder till Frankrike där den alltjämt lika onda Gonzague, som nu gift sig med Isabelle och stärkt sin makt, väntar.

Filmens självklare hjälte Henri de Lagardère spelas med den äran av Jean Marais. Visst Marais är ingen Errol Flynn, eller för all del Gérard Philippe (som spelade huvudrollen i Fanfan la tulipe som var min äventyrsfilm i nyårstid förra året) om man ska hitta en frankofon jämförelse, men väger upp det han kanske saknar i fäktningsscenerna med desto tyngre närvaro i de övriga.

Just Jean Marais bristfälliga kunskap när det gäller fäktningen gör att fäktningsscenerna tvingas hållas ganska basic och därmed inte kan bli så häftiga och välkoreograferade som man kanske helst skulle önska i en äventyrsfilm av det här slaget men själva handlingen är ändå tillräckligt slipad och berättelsen så medryckande att det aldrig blir något stort problem.

Dessutom är den komiska timingen i samspelet mellan Jean Marais och Bourvil, som spelar Passepoil, ypperlig. Det faller sig naturligt att en film från 1959 i dag känns en aning daterad men jag tycker faktiskt att den slår filmatiseringen från 1997 på snart sagt alla fronter och som nyårsunderhållning fyllde den sin funktion mer än väl.

Med en enkel tulipan…

Så var även jag på banan detta nya år 2012. God fortsättning, förresten! Nyårshelgen är för mig filmhelgen framför andra. Det är en helg då jag gärna mer eller mindre barrikaderar mig i tv-soffan och ser så många filmer jag bara kan under dagarna två, endast med avbrott för att äta gott och korka upp flaskan med nyårsfirardryck vid tolvslaget. Den nyss avklarade nyårshelgen blev precis så. Åtta filmer han jag med denna gång.

Åtta filmer av varierande slag. Av någon anledning förknippar jag dock särskilt äventyrsfilm med nyår och den här nyårshelgens äventyrsfilm blev för min del en klassisk fransk. Fanfan la Tulipe (eller Den gyllene tulpanen som den fick heta i Sverige) från 1952. Det är en film som innehåller allt en bra äventyrsfilm ska ha. Action, kärlek, humor och storslagna scener. Dessutom utrustad med en hel del glimt i ögat.

Fanfan la Tulipe utspelas mitt under det brinnande Europeiska sjuårskriget (1756-1763). Titelpersonen är en aningen självgod, men älskvärd ung man av enkel börd. Han är en notorisk kvinnokarl men också en hejare på att fäktas. För att undkomma ett påtvingat giftermål tar han värvning i armén, vilket passar honom utmärkt eftersom han då tror sig kunna träffa kung Ludvig XV:s dotter som en falsk spåkvinna har fått honom att tro att han är förutbestämd att gifta sig med.

Trots att spåkvinnan försöker att få honom att förstå att hon bara hittat på allt är han villig att riskera till och med sitt liv för att uppvakta prinsessan. Något som inte uppskattas, vare sig av hans överordnande eller av kungen själv. Fanfans djärvhet och gränslösa tilltro till sig själv försätter honom i den ena knipan efter den andra – och bjuder oss tittare på ett fartfyllt och synnerligen underhållande äventyr.

Titelrollen spelades av Gérard Philpe som väl närmast kan beskrivas som en fransk motsvarighet till Erroll Flynn. Rollen som Fanfan var kanske den främsta som den då stora idolen Philipe han göra innan han tragiskt avled redan vid 37 års ålder. Rollen som spåkvinnan gjordes av Gina Lollobrigida som genom den fick sitt stora genombrott.

Fanfan la Tulipe blev på sin tid en stor succé. Drygt 6,7 miljoner personer såg den på bio i Frankrike, men det var långtifrån alla som uppskattade den. Det var en av de filmer som Truffaut, Godard och de andra blivande regissörerna främst riktade sin ilska mot när de i egenskap av filmkritiker i legendariska Cahiers du Cinéma formulerade den kritik mot fransk film som sedan mynnade ut i deras skapande av den nya vågen.

De såg Fanfan la Tulipe, Gérard Philipe och filmens regissör Christian-Jaque (och de drog sig inte för direkt personangrepp) som symboler för den typ av simpel underhållning som de avskydde. Jag tycker att den kritiken var obefogad. Visst det är i första hand en underhållningsfilm, men den har också ett starkt satiriskt drag och ett tydligt antikrigsbudskap. Som äventyrsfilm betraktat är det en riktig pärla.

2003 kom en nyinspelning av Fanfan la Tulipe i regi av Gérard ”Taxi” Krawczyk och med Vincet Perez och Penélope Cruz i huvudrollerna ut. Den kan du dock med gott samvete hoppa över.