Specialisterna – Patrice Lecontes ”okända” publiksuccé

Sedan en tid tillbaka har svenska Netflix börjat tillgängliggöra en hel del äldre och här i Sverige mindre kända franska filmer. Däribland några titlar av en av mina favoriter bland franska regissörer: Patrice Leconte.

För publiken utanför den frankofona sfären är hans namn förmodligen främst förknippat med alternativfilmsuccéer och filmfestivalfavoriter som Den fula gubben (Monsieur Hire), Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) och Löjets skimmer (Ridicule).

Faktum är dock att han inledde sin karriär som pålitlig leverantör av stora publiksuccéer i mainstreamfåran. Som till exempel Les Spécialistes från 1985 som är en av de där filmerna som nu kan ses på Netflix.

Den blev en massiv succé på hemmaplan. Drygt fem miljoner personer löste biobiljett för att se den vilket gjorde den till den tredje mest sedda filmen på bio i Frankrike det året. Den biovisades för övrigt också i Sverige, under titeln Specialisterna, men gjorde inget större avtryck när det gäller biljettförsäljning eller uppmärksamhet här.

Specialisterna är en film som tydligt hämtat inspiration från den dåtida amerikanska actionfilmens succérecept med ett omaka huvudrollspar. Här är det två kåkfarare som under det att en fångtransport får problem med däcken ser möjligheten att fly och dessutom tar den.

Eller snarare är den ena, den hetlevrade Paul, av dem som ser och tar möjligheten. Den andra, Stéphane, som är mer inriktad på att sitta av den korta tid av straffet han har kvar är inte lika pigg på det, men tvingas haka på eftersom de två är är sammanfogade av handklovar.

Trots vissa samarbetssvårigheter och det komplicerande faktum att de är sammanfogade av handklovarna lyckas de fly och sedermera gömma sig på en avlägsen gård i den sydfranska Alperna.

Där får de oväntad hjälp och Paul lyckas dessutom övertala Stéphane att hjälpa honom att planera för en synnerligen lukrativ kupp. Problemet är bara att den samtidigt är synnerligen riskfylld.

Specialisterna är naturligtvis med en nutida blick påverkad av tidens tand och berättartekniskt daterad. Men om man bortser från det kvalitetsmässigt i god nivå med många av dåtidens amerikanska succéfilmer som den hämtat inspiration från.

Patrice Leconte regisserar effektivt och hela tiden med en lekfull glimt i ögat och kemin mellan huvudrollsparet Bernard Giraudeau och Gérard Lanvin är påtaglig. Det är inte på något sätt någon omistlig film men underhållningsnivån är genomgående hög.

Personligen föredrar jag den inrikting på sitt filmskapande som Patrice Leconte slog in på bara några år senare och som mynnade ut i bland annat de tre tidigare namngivna klassikerna, men det finns helt klart saker att uppskatta hos hans tidigare filmer också. Vilket Specialisterna är ett exempel på.

Glöm Paris,Texas här är Bronx, Marseille!

Att se en film av den franske filmmakaren Olivier Marchal är lite som att se en Beck-film, därmed inte sagt att de påminner om en sådan, man får exakt vad man kan vänta sig utifrån ett på förhand bestämt format.

Det är med bara enstaka undantag mörka och hårdkokta kriminalfilmer med en eller flera av följande ingredienser: korrupta poliser, rättrådiga poliser med oortodoxa metoder, brutala maffiakonstellationer och en överdos av testosteron. Hans senaste film Bronx, gjord för Netflix och nyligen släppt där, prickar in hela bingobrickan.

Den utspelas i Marseille och handlar en grupp poliser som tar lagen i egna händer när de hamnar i skottlinjen mellan två rivaliserande klaner å ena sidan och sina överordnade å den andra. Dessutom tyder mycket på att korruptionen inom de egna leden är utbredd. Det börjar med en brutal attack mot en strandbar och därifrån fortsätter våldsspiralen att obönhörligen snurra neråt.

Som den före detta polis som därefter skolat om sig till skådespelare, manusförfattare och regissör Olivier Marchal är har han ett viss förtroendekapital att ta med sig till sina filmer. Han baserar dem ofta på egna erfarenheter vilket ger åtminstone viss trovärdighet. Ändå är hans filmografi fylld fågel, fisk och mittemellan. Bronx sorterar jag in i facket mittemellan.

Den känns mer genomarbetad manusmässigt än hans mindre lyckade filmer men besväras samtidigt av ett klichéstaplande som drar ner intrycket en aning. Dessutom är det svårt att skaka av sig känslan av vi sett detta från honom och andra, många gånger förr.

Till filmens pluskonto kan läggas att den är förhållandevis stramt hållen och undviker det värsta överspelet och att tempot genom berättelsen är bra. Rent hantverksmässigt fungerar den också klart nöjaktigt. Bronx bjuder på två timmars kriminalthrillerunderhållning för stunden. Men det är på sin plats att varna för att det är bitvis rejält våldsam och svartsynt cynisk sådan.

Och viss stjärnglans bjuds det också på. I mindre roller återfinns aktade skådespelarnamn som Jean Reno och Gérard Lanvin och Kaaris som är ett stort namn inom den franska rapscenen har en ledande roll. Som svensk kan man dessutom glädjas lite extra åt att Esbjörn Svensson trio hörs på filmens soundtrack.

Om man vill se en verkligt lyckad sida av Olivier Marchal ska man dock kolla in serien Braquo (som han förvisso bara skapat och skrivit manus till) och filmen Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004. Brottsplats: Lyon (Les Lyonnais) från från 2011 är heller inte så dum.

Ambitiös gangsterfilm i något för trång kostym

Den före detta polismannen Olivier Marchal som slog in på en helt ny bana och blev regissör, skådespelare och manusförfattare har jag varit inne på tidigare här på bloggen.

Bland annat i samband med att den första säsongen av den utmärkta och stentuffa polisserien Braquo, som han ligger bakom, släpptes på svensk dvd.

Nu har sent omsider även Olivier Marchals senaste långfilm, Les Lyonnais från 2011, släppts i Sverige – även direkt till dvd. Brottsplats: Lyon som den har fått heta här är en brett anslagen och underhållande gangsterberättelse med verklighetsbakgrund.

Efter ett antal samtal med en av de personer som förekommer i berättelsen har Olivier Marchal skrivit ett manus som blandar verkliga händelser med fiktion.

Berättelsen utspelas på två tidsplan men med samma rollfigurer i centrum. Parallellt med att vi i nutid får följa de åldrade och grånade medlemmarna i ett gangstergäng så får vi också se hur gänget under det tidiga 70-talet växte sig starkt och manövrerade sig upp i den undre världens hierarki.

Det nutida handlingsspåret följer gängets ledare Edmond Vidal (som är den vars berättelse har legat till grund för manuset). Han försöker leva ett lugnt och ordnat liv och har lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tror han. För plötsligt dyker en gammal vän från förr upp och det sätter hela situationen i gungning.

Man kan inte direkt anklaga Olivier Marchal för att slå någon sorts rekord i originalitet här, med sina teman om lojalitet, broderskap och hämnd är Brottsplats: Lyon inne på marker som otaliga andra gangsterfilmer tidigare trampat upp massor av stigar på.

Men det går heller inte att sticka under stol med att han är en skicklig hantverkare och kan utföra klichéerna väl. Men kanske är filmen ändå lite för snygg.

Gérard Lanvin, Tchéky Karyo och de andra i de åldrade versionerna av huvudkaraktärerna är lite sådär perfekt väderbitna och elegant grånade. De levererar förvisso stabila rollinsatser men blir ändå överglänsta av sina motsvarigheter i de yngre rollerna.

Olivier Marchals första manusutkast skulle ha motsvarat ungefär fyra timmar film, efter att ha filat en hel del på det och trimmat bort en hel del blev det till slut en film på drygt 90 minuter. Jag undrar om det kanske inte hade blivit bättre om man hade gått på det första utkastet och satsat på en miniserie för tv istället?

I den här versionen blir det lite rumphugget, även om korsklippningen mellan tidsplanen är snyggt utförd, och vissa skeenden inte tillräckligt utvecklade.

Det är en ambitiös berättelse han försöker sig på att berätta, men en långfilm i standardlängdformat var kanske inte den mest lämpade för att göra det. Ett långsammare berättarflöde med ännu mer tid för karaktärerna att utvecklas hade varit att föredra. Tro jag i alla fall.

Det känns som att det finns en hel del outnyttjad potential i berättelsen. Men återigen, Brottsplats: Lyon är en underhållande, snygg och hantverkssäker film som gott och väl motiverar att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Brottsplats: Lyon är inte den enda franska film som lite i tysthet skickats ut i de svenska dvd-hyllorna i förra veckan. Samma dag släpptes även Mathieu Kassovitz starka och skakande synnerligen politiska krigsfilm L’Ordre et la Morale, då under den internationella titeln Rebellion.

Den skrev jag om redan i maj förra året och du kan läsa vad jag skrev om den här. Två bra, den ena dessutom riktigt bra, franska filmsläpp på samma dag: det är verkligen inte fy skam.