RSS Flöde

Etikettarkiv: Georges Simenon

Ikonen Gabin som ikoniske Maigret

Postat den

En tradition här på BleuBlancRouge är att uppmärksamma den legendariska skådespelaren Jean Gabins födelsedag den 17 maj.

Som traditionen bjuder görs detta genom att skriva några rader om en film ur hans synnerligen digra filmografi.

I år föll valet på något på sätt och vis dubbelt ikoniskt: den ikoniska Gabins första insats som Georges Simenons lika ikoniska figur kommissarie Jules Maigret.

Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège) från 1958 är baserad på romanen med samma namn men Jean Delannoys film skiljer sig en del från sin litterära förlaga.

Delannoy som själv gjort manusbearbetningen tillsammans med bland andra dialogmästaren Michel Audiard har helt utefter dåtidens rådande trend så att säga noirifierat Simenons text och gjort den både hårdare och mer svartsynt.

Dessutom har man gjort vissa förändringar i handlingen som bland annat flyttats från Montmartre till Marais och berikats med ett antal figurer som inte finns i boken.

Förändringarna är inte nödvändigtvis alltid till det bättre men de funkar rent filmiskt.

För en visavi originaltexten mer trogen filmatisering kan man hitta i den brittiska tv-version med en lysande Rowan Atkinson i huvudrollen som gjordes för några år sedan.

Jean Gabin gör också Maigret med den äran, men i linje med filmens övriga uttryck är hans version av den berömda kommissarien mer hårdkokt än den som beskrivs i Simenons böcker.

Maigret gillrar en fälla brukar allmänt hållas som den bästa av de tre filmerna med Jean Gabin i titelrollen och jag är böjd att hålla med.

Det är en väl fungerande och underhållande film noir med atmosfärdrypande foto i svartvitt, bra bett i dialogen och en spänning som håller i sig.

Jean Gabins närvaro är en kvalitetsgarant i sig och att en annan BleuBlancRouge-favorit i Lino Ventura dyker upp i en mindre roll gör saken sannerligen inte sämre.

Maigret gillrar en fälla kan nog vara lite knepig att få tag på i Sverige men i hösta släpptes den i en utmärkt, nyrestaurerad utgåva i Frankrike.

Intresset för Georges Simenons skapelse tycks hålla i sig över generationerna. Det har gjorts otaliga Maigret-filmatiseringar genom åren och så sent som förra året hade en ny film av Patrice Leconte kort och gott betitlad Maigret premiär i Frankrike.

I den är det ingen mindre än Gérard Depardieu som ikläder sig titelrollen. Återstår att se om den får svensk premiär också.

Fira jul med Maigret

Såhär julafton till ära tänkte jag bjuda på ett juligt lästips. Detta är dessutom en bok i så behändigt format att den går att läsa en lugn stund mellan helgdagarnas begivenheter.

Georges Simenons Maigrets jul (Un noël de Maigret) från 1951 är nämligen bara kring 100 sidor lång och en av de kortaste av de ca 70 böcker den belgiska författaren skrev om sin omtyckte hjälte, pariskommissarien Jules Maigret.

Trots det kortare omfånget får man dock exakt det man kan förvänta sig av en Maigret-historia. Det är välskrivet, underfundigt och eftertänksamt.

Det är spännande och intressant trots att det inte är särdeles händelserikt. Åtminstone inte på något traditionellt actionspäckat vis. Som vanligt är det Maigrets resonerande och undersökningsarbete som driver berättelsen framåt.

Det man dessutom alltid kan lita på att man får från Simenon är välformulerade och snygga miljöbeskrivningar och observationer från dåtiden Paris. För oss parisromanatiker är dessa alltid en fröjd att läsa.

Storyn i Maigrets jul är enkel. På självaste juldagsmorgonen blir Maigret uppsökt i sitt hem av två kvinnor som bor i huset mittemot.

De berättar att dottern till den ena sagt att hon på natten fått besök av en tomteklädd man som gett henne en docka, lossat på några brädor i parketten och sedan försvunnit.

Han antar uppgiften att försöka reda ut vad det hela hela handlar om och vad som hänt.

Maigtets jul kom häromåret ut en svensk nyutgåva. Det är inte den vassaste Maigret-roman jag läst men likafullt synnerligen väl värd att lägga tiden den tar att läsa på. Och varför då inte göra det nu under själva julhelgen?

Joyeux noël kära läsare!

Fönstret åt gården och M à la française

monsieurhire

Under veckan som gått har jag sjösatt ett litet projekt. Med avsikt att lite närmare undersöka något som jag har varit inne på tidigare, nämligen min frankofilis rötter, har jag börjat se om några av de filmer som verkligen fick mig att älska fransk film och som därmed också har format en viktig del av min filmsmak.

Jag kommer att avlägga rapporter alltefter vad projektet fortskrider. Utan någon speciell anledning eller någonsomhelst sorts underliggande rangordning i urvalet inledde jag projektet med att se Monsieur Hire i regi av Patrice Leconte från 1989 (det kommer av naturliga själ med tanke på min ålder att mestadels handla om filmer från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet).

Den fula gubben som den fick heta när den sommaren 1991 gick upp på de svenska biograferna är en film som jag har sett många gånger sedan dess, men nu var det några år sedan.

Till min stora glädje, och inte helt utan förvåning, kunde jag konstatera att den inte bara håller än idag utan att den till och med känns ännu starkare nu. Det är en tidlös film. En närmast perfekt stilstudie av en regissör i total kontroll av sitt medium.

Det är en föredömligt kort och koncentrerad film – bara 81 minuter lång – och jag antar ett en hel del av styrkan och tidlösheten sitter i just det: att den är så stramt hållen och att den helt saknar minsta lilla tendens till onödigt utbroderande.

Varje minut och varje enskild scen försvarar sin plats. Och om man vänder på perspektivet när det gäller den korta speltiden är det lätt att konstatera att det heller inte saknas något. Det är helt enkelt en perfekt avvägd film.

Manuset är intelligent och skarpt, rollbesättningen och rollprestationerna perfekta, kameraarbetet utsökt och musiken av Michael Nyman (med ett snillrikt lån från Brahms) är ljuvlig. Jag förstår verkligen varför jag föll pladask för den här filmen när jag såg den första gången – på en biograf i Stockholm en sommarkväll 1991.

Den bok av Georges Simenon som ligger till grund för Den fula gubben har filmats en gång tidigare. 1947 Av  Julien Duvivier under namnet Panique (som kors i taket, fick heta Panik på de svenska biograferna).

Den har jag inte sett så jag kan följaktligen inte göra någon jämförelse mellan dem. Men det står i alla fall klart att den måste ha varit riktigt, riktigt bra om den ska överträffa nyinspelningen.

Filmens titelperson Herr Hire är en misantropisk medelålders enstöring som helst av allt står i sin lägenhet och genom sitt vardagsrumsfönster på avstånd betraktar människorna i grannskapet.

Allra mest gillar han att titta på en ung kvinna i en lägenhet i huset mittemot. Hon upptäcker av en slump att han står och tittar på henne. Tvärtemot vad som kanske vore brukligt söker hon upp honom och de inleder en sorts vänskap som sakta utvecklas mot något djupare.

Men hela tiden vilar något mörkt och obehagligt över situationen eftersom vi som åskådare inte riktigt känner till vilka bevekelsegrunder endera av dem har för sitt respektive agerande. Dessutom har en ung kvinna hittats mördad i området och den nitiske polisman som leder utredningen är övertygad om att den osympatiske och asociale Herr Hire är den skyldige.

Patrice Leconte lyckas ladda sin film med såväl spänning som värme och melankoli. Den fula gubben är ett modernt mästerstycke.