Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

Vassa replikskiften och tuffa eldstrider i lätt daterad Gabin-klassiker

Traditionsenligt ser jag den 17 maj varje år minst en av de knappa hundra långfilmer som Jean Gabin hann med att göra under sin långa och framgångsrika karriär. Detta för att hylla denne gigant som är en av fransk films allra största skådespelare och en av mina personliga favoriter. Jean Gabin föddes på just denna dag för 111 år sedan. I år föll valet på Le Pacha från 1968.

Le Pacha visade sig bli det enda samarbetet mellan Jean Gabin och radarparet Georges Lautner och Michel Audiard. Egentligen var tanken att de skulle ha samarbetat redan fem år tidigare. Jean Gabin skulle ha spelat huvudrollen i Les Tontons flingeurs, men Jean Gabin hann snabbt göra sig ovän med såväl regissören Lautner som dialogesset Audiard och rollen gick i stället till Lino Ventura.

Som tur var så gick det alltså att överbrygga den där osämjan. Även om det tog fem år. Le Pacha visar nämligen med eftertryck att vi talar om en trio som var som gjord för att jobba med varandra. Kombinationen av Jean Gabins skådespel och karsisma, Georges Lautners hårdkokta regi och Michel Audiards suveränt välskrivna dialoger är minst sagt en vinnare. Det är bara synd att de inte fick möjlighet att göra fler filmer tillsammans.

Sedan kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av det är lite synd att den enda film som den här trion skulle komma att göra tillsammans skulle göras just 1968. Le Pacha är nämligen som så många andra filmer från den tiden mer än lovligt kitschig mellan varven. Det är tyvärr svårt att inte drabbas av Austin Powers-vibbar av en del scener i Le Pacha. Det gäller inte minst när Georges Lautner försöker sig på att skildra dåtidens nattklubbsliv.

Men bortsett från att filmen bitvis har en bildmässig stil som känns rejält daterad och inte har åldrats alltför väl så finns det en hel del annat att glädjas åt. Serge Gainsbourgs fantastiska soundtrack, som var rejält före sin tid, är en av dem. Den evige rebellen Gainsbourg, som faktiskt själv dyker upp i filmen, skrev bland annat låten Requiem pour un con till filmen. 

Själva handlingen i Le Pacha är inte särskilt originell. Jean Gabin spelar Louis Joss, eller Paschan som han också kallas, en grånad och rutinerad kommissarie som bara är några månader från sin pension. Då får han ett riktigt högprofilfall på halsen. Efter en fräck kupp lyckas några juveltjuvar lägga beslag på ett mer eller mindre ovärderligt byte.

En kort tid senare hittas den polis som var säkerhetsansvarig för den rånade juveltransporten död. Det blir Joss, som får leda jakten på tjuvarna och den eller dem som mördade hans kollega. Han identifierar snabbt några huvudmisstänkta och jakten på dem går via Paris undre värld. En ganska typisk kriminalfilmshistoria med andra ord.

Men med herrar Gabin, Lautner och Audiard i leken lyfter det hela ändå. Jean Gabin agerar med pondus och Michel Audiards dialoger är lika vassa som vanligt. Le Pacha innehåller ett antal repliker som har fått klassiker- eller kultstatus i Frankrike. Om man bortser från den kitschighet som jag tidigare har varit inne på så fungerar Georges Lautners iscensättning av berättelsen överlag bra. Framförallt actionsekvenserna är imponerande.

Le Pacha var på sin tid en aningen kontroversiell film. Dels för att den var för tiden ovanligt våldsam, dels för Serge Gainsbourgs låt Requiem pour un con. Det skapade en del problem med den franska filmcensuren, problem som kunde lösas först efter att Georges Lautner gått med på att delvis klippa om filmen. När det gäller Requiem pour un con så förbjöds den faktiskt från att spelas i radio.

Kontroverserna till trots blev filmen en framgång. Strax över två miljoner köpte biljett och såg filmen på bio i Frankrike.

En legendar har gått ur tiden

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren).

Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli), en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner.

Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja.

Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfria gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakande hemgjord likör.

Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är som jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura.

Inte minst till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen-filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt.

Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!