Ödets lågor engagerar!

Franskt tv-drama har ofta svårt att nå ut och slå stort utanför den frankofona sfären. Det finns några lysande exempel som Gengågare (Les Revenants) och briljanta spionserien Falsk identitet (Le Bureau des legendes), men där pratar vi de få undantagen som bekräftar regeln.

Men kanske har fransk tv en ny internationell hit under uppsegling nu? Serien jag pratar om är belle epoque-dramat Ödets lågor (Le Bazar de la charité) som jag skrev om häromdagen i ett inlägg som sedan dess genererat rekordartad trafik till den här bloggen, vilket självklart är superkul! Tack alla som hittat hit!

En försvarlig del av de som hittat hit har gjort det via sökfrågan om det blir någon andra säsong av serien vilket jag har försökt undersöka lite närmre. Det är nämligen en fråga som ställs hemma i Frankrike också efter att serien när den visades på tv där i slutet av förra året drog storpublik och blev en något oväntat succé.

Med stor internationell spridning via Netflix tyder en del på att serien kommer att fortsätta att skörda framgångar. Och stora internationella framgångar skulle ju kunna bädda för en säsong två. Som det ser ut nu så verkar sådana krävas för beskeden än så länge från skaparna är att de ser Ödets lågor som en avslutad miniserie och att några planer på en direkt fortsättning i nuläget inte finns.

En förhoppning för fansen kan dock vara att skaparna säger sig vara sugna på att göra en liknande skildring av kvinnoöden men i en annan historisk epok. En sådan ser i alla fall jag fram emot.

Ett utomordentligt alternativ eller kompliment till nyårskonserten

Först och främst: god fortsättning och gott nytt år kära läsare! Bland många traditioner som hör samman med nyårshelgen finns nyårskonserterna. Den finfina franska dokumentärfilmen Traviata (Traviata et nous i original) från förra året som släpptes på svensk dvd bara för några veckor sedan passar därmed alldeles utmärkt att se just i nyårstider.

Det är en nämligen en fängslande, vacker och intressant skildring av arbetet med en föreställning av Giuseppe Verdis La Traviata som gavs på operafestivalen i Aix-en-Provence häromåret. Vi får följa med bakom kulisserna och se flera aspekter av hur en operaföreställning blir till, men allra främst handlar den om hur regissören Jean-François Sivadier (som många säkert känner igen som skådespelare i den briljanta tv-serien Gengångare) och föreställningens huvudperson, den världsberömda franska sopranen Nathalie Dessay sakta men säkert mejslar fram föreställningens kärna.

Den färdiga förställningen får vi aldrig se men genom det sätt regissören Philippe Béziat bygger upp sin film på får vi som åskådare detta till trots en bra bild av Verdis klassiska mästerverk. Den fantastiska musiken och den sorgliga och gripande berättelsen, La Traviata är som bekant baserad på Alexandre Dumas den yngres roman Kameliadamen, förmedlas på så vis ändå. Och man behöver definitivt inte vara operakonnässör för att uppskatta filmen. Traviata går också att se som enbart en skildring av konstnärligt arbete och kulturarbetares villkor. I överförd bemärkelse kan man nog se den som en film om vilket konstnärligt arbete som helst.

Traviata kan i sin tur gärna kombineras med att se Frederick Wisemans lika fängslande och fascinerande dokumentär La Danse från 2009. La Danse som handlar om det stentuffa arbetet på operabaletten i Paris ska jag med glädje återkomma till vid senare tillfälle.

Fransk TV på (fortsatt) frammarsch

Jag har redan tidigare varit inne på det (bland annat här): att en medveten satsning från främst Canal+ sida på inhemsk fransk produktion av kvalitativ tv-dramatik har burit frukt. Och den fortsätter att göra det.

Den senaste fullträffen är tv-serien Les Revenants som höll åtminstone mig som fastnaglad framför tv-skärmen i sina 8 avsnitt à ca 50 minuter. Och det allra bästa av allt. Du kan också se den redan nu.

SVT har visat den exklusivt på SVT Play och där finns hela serien tillgänglig i en knapp månad till, fram till den 9 mars. Mitt råd till dig är att kolla in den snarast möjligt. Skulle du av någon anledning inte hinna med det så kommer den att visas på ”vanlig” tv senare under året.

Gengångare, som den svenska titeln har fått bli, är en tv-serie som på samma gång känns totalt unik och bär på starka likheter med andra berömda tv-serier. Skaparen Fabrice Gobert har helt enkelt gjort en Quentin Tarantino. Det vill säga lånat/stulit friskt men gjort något helt eget och fantastiskt av beståndsdelarna.

Och det är inga dussinproduktioner som man i olika hög grad ser spår av i Fabrice Goberts skapelse. Twin Peaks, The Walking Dead och Låt den rätte komma in är tre av de tydligaste influenserna.

De två första är uppenbara inspirationskällor och med tanke på Tomas Alfredsons mästerliga, moderna vampyrfilmsklassiker blev en stor framgång även i Frankrike är det ingen vågad gissning att Fabrice Gobert såg och gillade även den.

Gengångare utspelas i en liten stad vid foten av ett sömnigt litet samhälle i de Savojardiska bergen. Samhället ligger i en dalgång, alldeles intill en enorm damm.

En dag börjar det hända minst sagt märkliga saker. Några av samhällets avlidna börjar utan förklaring en efter en att återvända till sina respektive hem. De avlidna tycks inte komma ihåg vad som hänt dem och de anhöriga vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

Samtidigt inträffar några brutala mord, mord som till sitt tillvägagångssätt påminner om saker som hänt tidigare i staden. och som om inte det vore nog så börjar vattennivån i dammen oförklarligt att sjunka.

Frågan är naturligtvis vad det är som är på väg att hända och om dessa saker har något samband med varandra. Under de åtta välgjorda och fängslande avsnitten läggs bit för bit till det alltmer fascinerande pusslet.

Gengångare imponerar på så oerhört många plan. Precis som Låt den rätte komma in på sitt sätt revolutionerade vampyfilmsgenren gör Gengångare det med zombiegenren och receptet är detsamma: psykologiskt djup och en minimalistisk och karaktärsdriven berättarstruktur.

Manuset är suveränt välskrivet och aldrig någonsin överlastat när det gäller skräckinslagen. Allt ruggigt väl uppbyggt. Inte minst stämningsmässigt. Som David Lynch och David Frost gjorde i den banbrytande Twin Peaks lyckas Fabrice Gobert i Gengångare bygga upp ett helt eget miniuniversum i den lilla staden och fylla detta med fängslande, mångbottnade och intressanta karaktärer (om inte lika extravaganta och excentriska).

Och för att dra ytterligare en parallell med Twin Peaks så är också Gengångare begåvad med ett briljant utformat soundtrack. Det skotska postrock-bandet Mogwai har skapat ett ljudspår som är lika distinkt eget och perfekt stämningsskapande som Angelo Badalementis klassiska till Twin Peaks.

Lägg därtill ett foto som är lika vackert som ödesmättat och suveränt skådespel över hela linjen och du förstår att det här är något alldeles extra. I mina ögon är Gengångare en omedelbar klassiker.

Glädjande nog är det redan beslutat om en andra säsong. Den ska börja spelas in i maj månad och väntas börja visas på Canal+ i februari i nästa år. Jag längtar redan.