Gaston gör sig inte riktigt i spelfilmsversion

Häromveckan släpptes spelfilmen Spirou på svensk dvd. Samma dag släpptes en annan spelfilmsversion om en annan berömd seriefigur: André Franquins skapelse Gaston.

Filmen som i Sverige kort och gott heter Gaston (Gaston Lagaffe i original) hade fransk biopremiär får nära nog exakt två år sedan och i detta fall handlar det inte om någon regelrätt filmatisering av något av de många seriealbumen utan en nyskriven historia i den tecknade förlagans anda.

Här får vi träffa den late, men påhittige Gaston när han just inlett en karriär som praktikant på en firma vars affärsidé är ta hand om misslyckade produkter och göra om dem till något annat och mer användbart. Trots all välvilja i världen skapar den godmodige Gaston snabbt kaos på sin nya arbetsplats och driver chefen till vansinne.

Den senare låter honom dock hållas eftersom han missuppfattat det hela och tror att Gaston är ägarens son som han fått reda på ska dyka upp på firman.

Théo Fernandez är ett porträttlikt fynd i titelrollen och en del festliga och roliga scener bjuder Gaston på, men i mina ögon är den tyvärr inte lyckad som Spirou. Pierre-François Martin-Laval, som inte bara regisserat filmen utan också spelar rollen som Gastons chef, lyckas inte få riktig styrning på filmen och särskilt mycket hjälp från manussidan har han i ärlighetens namn heller haft.

Synd, för förutsättningar till något bättre fanns ändå på plats här.

Underhållande när Spirou blir spelfilm

I dessa lite oroliga tider behövs förströelse kanske mer än någonsin. I förra veckan släpptes en film som stora delar av familjen kan samlas kring för just förströelse och underhållning för stunden på svensk dvd. Jag pratar om seriealbumfilmatiseringen Spirou (Les aventures de Spirou et Fantasio i original) från 2018 i regi av Alexandre Coffre.

Spirou är kanske inte den mest kända av seriefigurer på våra breddgrader, men ett viss följe har albumen om honom i alla fall haft. För egen del gick vägen in i Spirou-universumet via spinoff-serierna om Marsupilami (som ju också tidigare blivit spelfilm). Men hemma i Belgien och i Frankrike har serierna om Spirou i alla dess inkarnationer länge varit mycket populära.

I Sverige blev den rivaliserande och inte helt olika belgiska serien Tintin som bekant mycket mer populär.

Serien skapades redan på 30-talet av den belgiske tecknaren Rob-Vel och hans hustru Blanche Dumoulin som hjälpte till med manuset. Allra mest känd är den tid då serielegendaren André Franquin ansvarade för utvecklingen av serien, det var bland annat under hans ledning som de populära sidokaraktärerna Marsupilami och Gaston (den sistnämnde ska jag återkomma till om någon dag) skapades.

I den nu Sverigeaktuella spelfilmsversionen kastas den rödhårige piccolokostymbeklädde Spirou och hans vapendragare, journalisten Fantasio (eller Nicke som figuren heter i de svenska översättningarna) i ett ett av sina många, fartfyllda äventyr.

Spirou hamnar av en slump på uppfinnaren Pacôme de Champignacs rum på det för Spirouläsarna så bekanta hotellet Moustique. Sedan händer mycket på en gång. Fantasios journalistkonkurrent Seccotine anländer eftersom hon fått nys på att uppfinnaren har något speciellt på gång och henne i hälarna finns Fantasio som vill förhindra att hon ska få tag på ett scoop som han ska missa.

Men det är inte det värsta. För snart dyker också två av Pacôme de Champignacs nemesis, den onde uppfinnaren Zorglubs (Zafir i den svenska versionen) skrupelfria hantlangare upp. Zorglub är nämligen på jakt efter en formel som Pacôme de Champignac uppfunnit och som han vill ha tag på till vilket pris som helst. Med den kan han nämligen nå sitt mål om världsherravälde.

Tumult uppstår och hantlangarna kidnappar Pacôme de Champignac. Men de störtar därifrån med Spirou, Fantasio och Seccotine efter sig och sedan är äventyret igång på riktigt!

Spirou är bjuder på färgsprakande och fartfylld underhållning med humor och fint överförd serietidningskänsla. Bra rollbesättning (särskilt lyckade är Thomas Solivérès som Spirou och Christian Clavier som Pacôme de Champignac) och inte alltför mycket överspel hjälper till att hålla underhållningsvärdet uppe hela vägen. Några djupare spår sätter den dock inte, men stabil underhållning för stunden är inte fel heller. Framförallt inte under rådande omständigheter.