Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Att uppmärksamma en legend

I går var det som bekant Norges nationaldag, men för oss frankofiler finns andra anledningar att uppmärksamma 17 maj.

På just det datumet 1904 föddes nämligen en av fransk films största genom alla tider: skådespelaren Jean Gabin. Eller Jean-Alexis Moncorgé som han egentligen hette.

För egen del uppmärksammade jag Gabins födelsedag med att se om Jean Renoirs French Cancan (Fröjdernas gata i Sverige) från 1954 som förra året släpptes i en restaurerad nyutgåva på DVD som jag fick med mig ett exemplar av hem från en resa till Paris i höstas.

Jean Gabins insats i den färgsprakande musikaliska filmen hör knappast till hans finaste stunder, men själva filmen är ändå på många sätt intressant. Inte minst för att det är en film i vilken Jean Renoir rör sig i sin berömda fars, målaren Pierre-Auguste Renoir, miljöer i 1890-talets Montmartre.

Att filmen utspelar sig i varitémiljöer är dessutom en sorts resa tillbaka till rötterna för Jean Gabin som kom in i showbiz som revy- och operettsångare. En period arbetade han till och med på legendariska Moulin Rouge i Paris, som spelar en minst sagt viktig roll i French Cancan.

En miljö som Jean Renoir också var synnerligen bekant med från sin uppväxt med sin berömda målare till far. Faktum är att filmen är ett sorts kärleksbrev till det Montmartre han växte upp i.

Flera av scenerna är komponerade och färgsatta som tavlor gjorda av någon av de många målare som var verksamma i dåtidens Montmartre och kring Moulin Rouge. Däribland naturligtvis pappa Renoir, men allra främst Henri de Toulouse-Lautrec.

Berättelsen i French Cancan om hur en musikcaféägare på ruinens brant förvandlar en fattig flicka till storstjärna och samtidigt skapar egen framgång är föga originell, men med tanke på den kunskap om det som skildras som finns i ensemblen får filmen mer tyngd än de flesta liknande historier.

Att dessutom legendariska franska artister som Edith Piaf, Patachou och André Clevet passerar revy i filmen minskar inte direkt dess styrka.

French Cancan är en stilfull och härlig film av en av Frankrikes bästa regissörer någonsin och med en av Frankrikes bästa skådespelare någonsin i huvudrollen. Det räcker såklart för att göra den till en film man verkligen bör ha sett om man är intresserad av fransk populärkulturell historia.

Att den dessutom står sig bra i konkurrens med de många framgångsrika samtida amerikanska musikalfilmerna gör naturligtvis inte saken sämre.