Say Oh Ah Cantona, Say Oh Ah Cantona

I morgon drar årets verkliga höjdpunkt för oss fotbollsentusiaster igång. Jag pratar naturligtvis om EM i fotboll för herrar. För Sveriges och Frankrikes del, vi återfinns som bekant denna gång i samma grupp, startar allvaret på måndag med matcher mot Ukraina respektive England.

Sveriges och Frankrikes öden i detta EM kommer jag naturligtvis att återkomma till vartefter mästerskapet framåtskrider. Så här lagom till fotbollsfesten släpps den franska thrillern Switch från i fjol med ingen mindre än den franska före detta fotbollstjärnan Eric Cantona i en ledande roll på svensk dvd.

Att Eric Cantona inte är någon oäven skådespelare har han visat tidigare, han gjorde sina första roller redan innan fotbollskarriären var över, och han gör en riktigt bra prestation i Switch. Han är förvisso inte i närheten av den genialitet och det artistskap som känneteckade honom som fotbollsspelare, men ändå.

Switch är regisserad av den franske regissören Frédéric Schoendoerffer. Manuset är skrivet av Schoendoerffer själv i samarbete med Jean-Christophe Grangé, Frankrikes kanske främste författare när det gäller mörka och psykologiska spänningsromaner. I Sverige är han kanske mest känd för att det var han som skrev boken som låg till grund för Mathieu Kassovitz effektiva thriller De blodröda floderna.

Switch är en på många sätt ganska typisk Grangé-historia. Den är mörk, våldsam och rör frågeställningar kring identitet och barndomstrauman. Den handlar om Sophie, en arbetslös tecknare i från Montréal. För att få en välbehövlig nystart i livet får hon rådet att via en internetsida byta lägenhet med någon i Paris under några semesterveckor. Hon tycker att det verkar vara en bra idé och får snabbt ett perfekt svar. Alla formaliteter överstökas snabbt och Sophie beger sig iväg på det som ska bli ett hennes livs äventyr. Och ett äventyr blir det sannerligen, men inte på det sätt hon kunnat tro.

Redan under sin andra morgon i den lånade lägenheten i Paris vänds hela hennes värld över ända och drömmen blir till en mardröm. Tungt beväpnad polis stormar lägenheten och griper henne misstänkt för ett brutalt mord. Det visar sig att hon har blivit lurad in i en fälla och att personen som hon bytt lägenhet med har snott hennes identitet och iscensatt en diaboliskt konstruerad konspiration för att sätta fast henne. Sophie lyckas fly och måste nu själv på något sätt se till att bevisa att hon inte är den skyldiga. Hela tiden med polisen, ledda av kriminalkommissarien Damien Forgeat (Eric Cantona), i hasorna.

Switch är en snygg och synnerligen tempostark actionthriller. Det är kanske inte den mest originella film du kan se, men tillräckligt underhållande för att vara värd att lägga 100 minuter av ditt liv på. Inte minst för Eric Cantonas skull. Han lyckas faktiskt gestalta sin allt mer pressade polis på ett trovärdigt sätt. Annars är trovärdigheten kanske inte alltid den här filmens allra starkaste kort.

Firma Schoendoerffer/Grangé tar några genvägar här och där i berättelsen och kombinationen av rejält uppskruvat tempo och en tämligen snårig intrig gör att regissör Schoendoerffer känner sig tvingad att lägga in några förklarande scener, ni vet sådana formmässigt trista saker där poliserna rekapitulerar vad som har hänt – mer för publiken är för sig själva. Allt som oftast, så också här, är den typen av scener mest ett tecken på haltande berättande.

Till plusskontot kan föras att Jean-Christophe Grangé alltid är bra på att piska upp en stämning av obehag och spänning. Trots att Switch inte direkt är hans allra vassaste skapelse så gäller det även denna gång. En annan sak att glädjas åt är den smittande energi som huvudrollsinnehavaren Karine Vanasse strålar av i sitt skådespelande. Och naturligtvis de fina parismiljöerna. Åtminstone i inledningen av filmen då staden presenteras i all sin prakt.

Bric-a-Braquo?

Nu är det bara några få dagar kvar tills att årets Césargala går av stapeln. Som bekant är flera av skådespelarna i det nu i Sverige bioaktuella ypperliga franska dramat Polisse (eller Polis som den ju heter här) nominerade. Vilket är helt i sin ordning. Polisse är en skådespelardriven film och hela ensemblen imponerar stort. Bland de nominerade finns Nicolas Duvauchelle och Karole Rocher.

Du som har sett Polisse känner igen dem som Mathieu och Chrys, du vet de två som är partners på jobbet och där han så tydligt är förälskad i henne. För den som vill se mer av deras fina sampel finns mer att hämta. De båda spelar nämligen mot varandra i en annan imponerade produktion i polismiljöer, tv-serien Braquo vars första säsong faktiskt finns utgiven på svensk dvd.

Braquo är ytterligare ett bevis på något som jag har varit inne på förut här på bloggen, att fransk tv är på stark frammarsch. I likhet med Polisse är Braquo karaktärsdriven och jobbar mot en så stark verklighetskänsla som möjligt, men i övrigt skiljer sig de sig åt. I Polisse är poliserna idealistiska och drivs framåt av en stark känsla av att göra det rätta. I Braquo är det en betydligt smutsigare polisvärld vi dyker ner i.

I centrum för handlingen står en liten specialgrupp bestående av fem personer inom Parispolisen som länge fått jobba med mer eller mindre fria tyglar. Ledningen har sett mellan fingrarna för gruppens tveksamma metoder och snedsteg på fel sida av vad lagen säger är tillåtet eftersom den har visat upp exceptionellt bra resultat när det gäller brottsbekämpning.

Att brottsbekämpningen i sig delvis har bestått av lagbrott har setts som ett nödvändigt ont. Men när serien tar sin början är det slut på denna ändamålen helgar medlen-attityd. Några av cheferna högre upp i hierarkin och en synnerligen nitisk internutredare har bestämt sig för att sätta stopp för gruppens framfart. Kosta vad det kosta vill. De är lika benägna att gå utanför lagens råmärken för att sätta dit gruppen som den är för att sätta dit brottslingar. Det är som sagt en smutsig polisvärld som skaparen av Braquo, Olivier Marshal, tar oss med in i.

Braquo inleds med att Max, en av gruppens ledargestalter, i sin frustration under ett förhör tappar fattningen och utför en extremt våldsam handling. Det ger de personer som vill åt gruppen möjlighet att dra åt tumskruvarna när det gäller gruppen i allmänhet och Max i synnerhet. Det hela slutar med att Max tar livet av sig och att gruppen i sin iver över att försöka rentvå sin älskade kollegas namn snärjer in sig i ett nät av handlingar, den ena värre än den andra. Situationen blir värre och värre i en ständigt nedåtgående spiral av lögner och brottsliga handlingar. Hela tiden med en mer och mer desperat jagande internutredare efter sig.

Braquo är som sagt skapad av Olivier Marchal, en herre som efter många år som polis sadlade om och blev skådespelare/ manusförfattare/regissör. Hans filmer är ofta inspirerade av verkliga händelser som han varit med om under sina år som i tjänsten. Ett av hans adelsmärken är strävan efter en så realistisk känsla som möjligt och Braquo är ett typexempel på det. Den har jämförts med både The Wire och The Shield.

Jämförelsen med den förstnämnda (världens kanske allra bästa tv-serie om du frågar mig) är lite långsökt, men parallellerna med The Shield är många. Båda handlar ju om små polisenheter som inte drar sig för att töja på lagens gränser för att nå sina mål och om personer som mer eller mindre viger sina liv åt att stoppa dem.

Men det finns naturligtvis skillnader också. En uppenbar är miljöerna. The Shield utspelar sig i ett förvisso ruffigt men ändå hett och soligt Los Angeles. Färgskalan i fotot blir med automatik varm. Braquos Paris är lika grått, skitigt och deprimerande som karaktärernas sinnen.

En annan skillnad är ambitionsnivån i dialogerna. Där The Shields skapare Shawn Ryan siktar in sig på det närmast Shakespeareanska, och lyckas bra med det, sjunger Olivier Marshal återigen realismens lov – och lyckas även han. Två olika tillvägagångssätt med nästan samma fängslande resultat. Den övergripande jämförelsen mellan The Shield och Braquo faller dock ut till den förstnämndas fördel. Braquo dras med några för många besvärande klichéer för att riktigt stå sig i konkurrensen.

Den första säsongen av Braquo består av åtta avsnitt, fyra regisserade av Olivier Marshal och fyra regisserade av Frédéric Schoendoerffer, och bjuder på ständigt stegrande spänning. Braqou är en intensiv, närgången och svettig historia filmad med den äran med den i sammanhanget numer närmast obligatoriska handhållna kameran.

Dynamiken inom den under större delen av serien fyra personer starka gruppen är genomgående starkt skildrad och skådespeleriet håller mycket fin nivå. Karole Rocher och Nicolas Duvauchelle är lika bra här som i Polisse. Allra bäst är dock Jean-Hugues Anglade. Rollen som gruppens informelle ledare Eddy Kaplan är förmodligen hans livs bästa. Och då räknar jag in rollen som Zorg i Betty Blue. Få kan spela så luggsliten och eländig med sådan elegans.

Olivier Marshal har hittills in karriär hållit en ojämn nivå. När han är bra, som i Braquo och Fiender emellan (36 i original) är han mycket bra, medan han kan också vara direkt dålig också. Som i debutfilmen Gangsters. Hans senaste långfilm Les Lyonnais har jag inte sett än, men den återfinns bland de Césarnominerade så det är naturligtvis en film som jag ser fram emot att se.

Apropå att se fram emot, dvd-boxen med hela den andra säsongen av Braquo ligger därhemma och väntar på mig. Jag ska bara få tillräckligt med tid över för att kunna sätta mig och se så mycket som möjligt av den i ett svep (det är så jag helst vill se tv-serier). Det ser jag fram emot.