Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

På SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.