Manligheten i skrattspegeln i ojämn komedi

En episodfilm om ämnet otrohet, kan det vara någonting? Om vi pratar om filmen De otrogna (Les Infidèles i original) från 2012 är svaret både ja och nej. Det är nämligen en synnerligen ojämn historia. Jag tycker dock att de bra bitarna överväger de dåliga och skulle därmed säga att filmen som sedan två månader tillbaka finns utgiven på svensk dvd i alla fall får kategoriseras som sevärd.

Den inte alltid helt politiskt korrekta filmen skapade en del kontrovers på hemmaplan men blev också en av 2012 års största inhemska framgångar på bio i Frankrike. Internationellt har det dock inte gått lika bra för den och här i Sverige blev det direkt till dvd-premiär för den, ett och ett halvt år efter den franska premiären.

Ämnet är alltså otrohet, mer specifikt manlig otrohet, och det vrids och vänds på i åtta sinsemellan olika episoder. Angreppssättet och stämningsläget skiftar i de olika berättelserna. Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt. I bland lågmält och andra gånger absurdistiskt och högljutt. Allvar blandas med bitvis infantil komik. Det är som sagt ojämnt värre. Bäst fungerar filmen som regel i de mer allvarliga stunderna. Det är då den blir som mest intressant.

Det är inte bara kvalitén på dessa episoder som varierar utan även längden. Några är mer att se som korta sketcher mellan de längre berättelserna. De sex längre berättelserna är alla regisserade av olika, namnkunniga, regissörer. Här medverkar till exempel Michel Hazanavicius (The Artist), Fred Cavayé (Mea culpa och För henne) och Emmanuelle Bercot (Betties resa).

En röd tråd mellan de olika filmerna är att Jean Dujardin och Gilles Lellouche medverkar i nästan alla av dem. De har också tillsammans regisserat den sista episoden och varit högst delaktiga i manusskrivandet. Det var för övrigt Jean Dujardin som kom med den ursprungliga idén till filmen.

De otrogna blandar och ger. Ambitionen tycks ha varit att sätta ljuset på och driva med sådant som uppfattas som maskulint och manligt. Det lyckas man med i bland och det är ofta i de stunder då den satiren fungerar som filmen också gör det. När satiren inte fungerar blir det hela genast mycket mer problematiskt och eftersmaken besk. Ojämnt var ordet.

Hantverksskicklig och mycket fransk thriller

Den franske regissören Fred Cavayé gjorde fick något av ett internationellt genombrott med sin debutfilm Allt för henne (Pour elle) från 2008. Den biovisades i flera länder, även här i Sverige, och ledde till något så ovanligt som en alldeles utmärkt amerikansk nyinspelning (The Next Three Days med Russel Crowe i huvudrollen).

Hans andra långfilm  À bout portant från 2010 gjorde inte lika mycket väsen av sig trots att det är en lika bra film som Allt för henne. Hit till Sverige nådde den först två år efter premiären och den gick direkt till dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Fred Cavayés tredje långfilm Mea culpa gick här i Sverige samma öde till mötes som Point Blank, det vill säga direkt till dvd-hyllorna. Men den här gången gick det i alla fall lite snabbare för den att ta sig hit. Mea culpa hade franska biopremiär tidigare i år.

Mea culpa kan ses som den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi och den bjuder på mer av samma vara som  Allt för henne och Point Blank. Det är med andra ord en tät och tuff thriller med högt tempo och melankolisk underton. Filmen utspelas i sydfranska Toulon och i huvudrollerna ses Vincent Lindon och Gilles Lellouche, som spelade i huvudrollen i Allt för henne respektive Point Blank. De spelar de bästa vännerna Simon och Franck. För sex år sedan var de båda poliser men en tragisk händelse förändrar deras liv. Alkoholpåverkad är Simon med i en trafikolycka som berövar tre personer livet.

Simons tillvaro kraschar fullständigt. Han blir av med jobbet, döms till fängelse och hans äktenskap går i stöpet. När han släpps från fängelset är han mer eller mindre en bruten man, ständigt plågad av dåligt samvete över det som hänt. Vänskapen med Franck består dock och han får ett jobb på en väktarfirma. Sakta men säkert börjar han få ordning på sitt liv och kunna närma sig och bygga upp förtroendet hos sin 9-årige son Théo igen.

Då riskerar allt att rämna igen. Théo blir av en slump vittne till en uppgörelse i den undre världen är därmed ett jagat villebråd. Simon och Franck tar upp kampen mot en minst sagt hänsynslös fiende.

Det är definitivt si och så med trovärdigheten i Mea culpa, men underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på. Fred Cavayé är en av de just nu främsta företrädarna för denna typiskt franska actionthrillerundergenre som i Frankrike brukar benämnas polar. I bänder Fred Cavayé på trovärdigheten lite väl mycket, men överlag håller han sig enligt min mening ändå på rätt sida av gränsen för det överdrivna och löjeväckande. Och den avslutningen är, trots att den tangerar den där gränsen, en rejält svettig nagelbitare.

Det går undan och de skickligt iscensatta actionsekvenserna avlöser varandra. Precis som i Fred Cavayés två tidigare filmer är tiden en viktig faktor i berättelsen och rollfigurerna slåss mot klockan. Fotot och  klippningen håller hög klass och Vincent Lindon och Gilles Lellouche övertygar i sin roller, såväl i actionsekvenserna som i de mer dramatiska (jodå, det finns utrymme för sådana också i denna täta, knappt halvannan timme långa film).

En varning är dock på sin plats. Mea culpa är en bitvis riktigt våldsam film med en ofta väldigt mörk klangbotten.

Fullt ös i ”ny” fransk actionfilm

Hans Allt för henne (Pour elle) från 2008 blev en stor framgång och gjordes dessutom i en utmärkt (kors i taket) amerikansk version, regisserad av Mike ”Crash” Haggis, under namnet The Next Three Days häromåret.

Därför känns det lite märkligt att den franske regissören Fred Cavayés senaste film, jag använder medvetet inte ordet nya eftersom det är två år sedan den gick upp hemma i Frankrike, A bout portant aldrig fick svensk biopremiär. I morgon släpps den dock sent omsider på svensk dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Extra märkligt känns det för att Point Blank är en i många stycken lika bra film som Allt för henne. Men det är ju som jag har varit inne på tidigare inte alltid så lätt att förstå sig på den svenska biobranschen. Hursomhelst är det bra att den till slut får svensk distribution, låt vara bara på dvd.

Point Blank är en tät, tempostark och tuff thriller. Den är bara 80 minuter lång och Fred Cavayé trycker gasen i botten från första bildrutan. Här handlar det inte om att långsamt bygga upp något utan vi kastas rakt in i stormens öga. Filmen inleds med att en skadad man jagas av två andra män. Som åskådare har vi ingen aning varför eller vilka de är. Den skadade mannen lyckas undkomma sina förföljare men inte förrän han har blivit påkörd av en motorcyklist.

Mannen hamnar på sjukhus och där fortsätter attackerna mot hans liv. En manlig undersköterskestudent, som vi nyss har fått reda på har en höggravid fru, lyckas avstyra mordförsöket på den skadade mannen, men finner sig snart i en veritabel mardröm. Mördarna ser nämligen inte med särskild blida ögon på att han lagt sig i deras affärer och kidnappar hans fru. De lovar att inte skada henne mot att han lyckas ta den skadade mannen ut från sjukhuset och levererar honom till dem.

Naturligtvis går allt inte enligt planerna. Den skadade mannen, som visar sig vara en förhärdad och efterlyst brottsling, har inga som helst planer på att ge sig så lätt. Dock står det snart klart för de båda att de ligger ännu sämre till än vad de inledningsvis trodde och att deras enda chans att klara sig levande ur det hela är att samarbeta.

Point Blank bjuder på några rejält svettiga actionscener, bland annat en spektakulär jakt ner genom folkvimlet i den parisiska metron och det finns ytterst få lugna stunder för att kunna hämta andan under de 80 minuterna. Kanske hade den vunnit på några minuters längre speltid och just några fler lugna stunder, men jag gillar verkligen ambitionen att aldrig stå still.

Manuset är kanske inte lika väl utmejslat och smart som i Allt för henne och den emotionella kärnan är heller inte lika stark, men i ren action mätt står sig Point Blank starkare. Och något jag verkligen gillar med både Allt för henne och Point Blank är att de håller sig tämligen trovärdiga och realistiska i actionscenerna. Visst, vi pratar inte dokumentär här, men Fred Cavayé håller det hela i ett starkt grepp så att det aldrig spårar ur, vilket det ju har en tendens att förr eller senare göra i de flesta actionrullar av den här typen.

Point Blank är inget actionmästerverk à la Bourne-filmerna men med sitt höga underhållningsvärde och sin hantverksskicklighet höjer den sig väl över genomsnittet. En typisk stark trea om jag skulle tvingas sätta betyg på den. Riktigt bra bruksaction helt enkelt. Att så duktiga skådespelare som Gilles Lellouche och Roschdy Zem gör huvudrollerna förvärrar inte direkt situationen heller. Håll hårt i chipsskålen för det blir åka av.