Stark avslutning av SVT:s Huppertvecka

Det gäller att spara det bästa till sist brukar det heta och det har SVT verkligen gjort när det gäller årets franska filmvecka. Det är nämligen en riktig godbit de serverar oss i kväll. Den alltid fängslande, men emellanåt lite ojämna, franska regissören Claire Denis senaste film White Material är något du verkligen inte bör missa.

Claire Denis gästade förra årets filmfestival i Göteborg med just White Material och hon höll i samband med det ett mycket intressant seminarium om såväl den specifika filmen som sitt konstnärskap. Hon berättade bland annat att idén till filmen kom ur att Isabelle Huppert för några år sedan tog kontakt med henne och bad henne fundera på att göra en filmatisering av Doris Lessings Gräset sjunger.

Trots att Claire verkligen gillar Doris Lessings berömda roman kände hon inte att hon tände riktigt på idén, men den sådde i stället ett annat tankefrö inom henne. Och att arbeta med Isabelle Huppert hade hon länge velat göra. Tillsammans med den senegalesiskfranska författaren Marie N’Diaye ( i Sverige mest känd för den Goncourtprisvinnande romanen Tre starka kvinnor) skrev hon ett originalmanus om Afrika, för att använda tillsammans med Huppert.

Den slutgiltiga filmen blev något helt annat än Gräset sjunger. Om man ska plocka fram någon litterär referens ligger snarare Joseph Conrads Mörkrets hjärta närmare till hands. Det är en typisk Claire Denis-film i sin karghet, fåordighet och otydlighet när det gäller kausalitet och kronologi. Som vanligt är hon egentligen mer intresserad av att skapa stämningar än att förmedla en traditionell handling. Bildspråket i den vackert fotograferade filmen vandrar fritt mellan bildpoesi och brutal, avskalad realism.

White Material utspelar sig i ett icke namngivet afrikanskt land, precis i brytningstid mellan kolonialism och frigörelse. Kolonialmakten håller på att evakuera sina sista styrkor och medborgare därifrån. Isabelle Huppert spelar Maria Vial, en viljestark men också aningen naiv vit kvinna.

Hon driver ett familjeägt kaffeplantage och vägrar, trots upprepade varningar och uppmaningar från den tidigare kolonialmakten, att lämna det som hon ser som sitt hem. Hon vill till varje pris ta hand om skörden. Hon och hennes närmaste stannar som ensamma symboler för den tidigare kolonialmakten kvar och försöker att i så stor utsträckning som möjligt fortsätta att leva som vanligt. Runt omkring dem flyttar dock rebellstyrkor fram sina positioner gentemot de inhemska styrkor som kolonialmakten lämnat över regeringsmakten till. Landet är med andra ord rena krutdurken.

White Material är en mångbottnad och fängslande film om den västeuropeiska kolonialismen och postkolonialismen, men också Afrikas moderna historia. Det handlar om de afrikanska ländernas frihetskamp och deras svårigheter att hantera den nyvunna friheten och att Claire Denis som är uppvuxen i koloniala miljöer kan sin moderna afrikanska historia råder det inga som helst tvivel om.

White Material är full av referenser till verklighetens konflikter, inte minst inbördeskriget i Rwanda). Den handlar också om hur massor av människor när kolonialväldet föll i ett huj blev en sorts folk utan land. De som växte upp i de forna kolonierna och såg dem som sitt hem, men som inte alls kände sig hemma i sina nya (gamla) hemländer.

Det handlar så klart också om västmakternas skuld till det som hände i flera afrikanska länder efter det att de lämnat, även om Denis och N’Diaye är mycket försiktiga med att komma med pekpinnar och skriva åskådaren på näsan om vad som är rätt eller fel. Som åskådare tvingas man helt enkelt att tänka en hel del själv när man betraktar Claire Denis filmer.

Det är klart att White Material eftersom det är en fransk film i huvudsak handlar om Frankrikes koloniala historia, men som svenskar ska vi nog akta oss för att sätta oss på våra höga hästar. Sverige fanns, även om vi aldrig tog oss några kolonier där, med vid förhandlingsbordet när de europeiska länderna delade upp Afrika mellan sig. Så det här rör verkligen oss också.

En träffande betitlad riktig bladvändare till bok

SVT:s franska filmvecka går vidare och i kväll handlar det om Claude Chabrols Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir). Som jag skrev om den i måndags är jag lite kluven inför den. Det är en snillrikt uppbyggd och typiskt Chabrolskt effektiv politisk thriller om maktspel och korruption i maktens manliga korridorer. Så långt allt frid och fröjd.

Det jag tycker är lite problematiskt med filmen är att den trots att den har taggarna utåt mot de manschauvinistiska maktstrukturerna själv visar tydligt manschauvinistiska drag. Sättet på vilket Chabrol skildrar sin kvinnliga undersökningsdomare, och därmed verklighetens Eva Joly som rollfiguren är modellerad kring, lämnar åtminstone hos mig ganska besk eftersmak.

Rent generellt blev Chabrol under sina sista levnadsår allt mindre skarp och Maktens rus kan inte tillnärmelsevis mäta sig med hans främsta verk och den trötta polisthrillern Bellamy som blev hans sista film var sannerligen ingen vacker svanesång. I Maktens rus visar dock Chabrol åtminstone lite av sin gamla briljans, så det är definitivt en film väl värd att se. Inte minst för Isabelle Hupperts skull. Hon är i vanlig ordning magnifik.

Huvudämnet för mitt blogginlägg för dagen är dock inte någon film utan en bok. Jag fortsätter att försöka beta av ”att läsa”-högarna och fastnade den här gången för Vända blad (Retour à la ligne i original)av debutanten Julie Jézéquel var precis den typ av roman jag behövde i den situation med högar av olästa böcker att skuldmedvetet titta på travade på mitt sovrumsgolv. Vända blad är en synnerligen välvald svensk titel för denna bladvändare. Julie Jézéquel skriver rappt, enkelt och lättläst och berättelsen suger in mig direkt. Och det inte bara för att jag kan identifiera mig med att Léonard, den kvinnliga protagonistens tonåriga son, gärna äter Nutella skedvis direkt ur burken ;). De 218 sidorna bara svischar förbi.

Vända blad handlar om Clara Tallane, en tidigare framgångsrik manusförfattare som hamnat på onåd och gjort sig omöjlig inom tv-branschen. Hon är dessutom ensamstående mamma och lever tillsammans med nyss nämnde Léonard i en lägenhet i Paris. För att få in pengar till brödfödan får hon idén att erbjuda sina tjänster som spökskrivare. Den mystiske och slutne affärsmannen Bertrand Rosier nappar på erbjudandet och kontaktar Clara. Det visar sig dock att uppdraget inte blir det som hon tänkt sig. Herr Rosier vill nämligen inte att hon ska skriva någon regelrätt biografi, utan han vill att hon ska hitta på ett liv åt honom.

Det är alltid lite vanskligt att använda sig av andra referenser för att försöka beskriva en bok, film eller skiva. Upplevelsen sitter ju så mycket i betraktarens öga och en referens kan ju betyda något helt annat för en annan person, så ni får ta detta för vad det är värt, men Vända blad för min tankar till såväl Bridget Jones Dagbok som Paul Auster.

En mycket märklig kombination, jag vet, men jag gillar den. Liksom en Bridget Jones har Clara Tallane en enorm längtan efter att få höra till och att vara omgivningen till lags, vilket inte sällan leder till att hon ställer till det för sig. Men i andra lägen är hon en kvinna som verkligen vet vad hon vill. Dessutom spär en lagomt crazy bästa väninna på Bridget Jones-vibbarna.

Bertrand Rosier däremot är en karaktär som hämtad ur en Paul Auster-roman. Han är gåtfull, mystisk och på ett suggestivt sätt ganska konturlös. Vi hålls länge ovetande om hans bevekelsegrunder till hur han agerar. Det sätt på vilket Julie Jézéquel låter en berättelse i berättelsen bli en viktig del av boken genom att säga en hel del om sin huvudperson är också mycket Austerskt. Om jag säger att Paul Auster är en av mina absoluta favoritförfattare så förstår du säkert att det är beröm när jag i positiva ordalag plockar fram Austerreferenserna.

Blandningen av humor, mystik, spänning och vardagsrealism allt kryddat med en udd mediebranschsatir gör Vända blad till en synnerligen angenäm läsupplevelse. För att återknyta till SVT:s pågående franska filmvecka så ser jag dock inte Isabelle Huppert framför mig i rollen som Clara Tallane. Snarare typ Mathilde Saigner eller Marie-Josée Croze. Eller varför inte Julie Jézéquel själv? Hon är trots allt skådespelare också. Vad tycker ni, ni som läst boken?

Huppert hela veckan

Så är vi framme vid vecka 33. En vecka då, åtminstone på våra breddgrader, sommar obönhörligt i alla fall börjar möta höst. Men just vecka 33 finns en tröst inför den där bitterljuva och inte så lite melankoliska känslan av att ännu en sommar snart flytt. Det är nämligen sedan några år tillbaka SVT:s traditionella franska filmvecka. Detta år är det tema Isabelle Huppert och det är ju ett välkänt faktum för oss frankofiler att hennes blotta närvaro i en film per definition gör den sevärd. Sedan kan filmen i sig ha en del i övrigt att önska, men det är en annan sak.

Eftersom jag verkligen inte har något emot att se om bra film så ser jag alltid fram emot SVT:s franska filmvecka, men det är såklart extra roligt när det rör sig om filmer som jag inte sett förut. Därför ser jag verkligen fram emot den film som ikväll inleder filmveckan, för den har jag faktiskt inte sett. Det rör sig om Hupperts genombrottsfilm Spetsknypplerskan (La Dentellière) från 1977.

De övriga filmerna som står på programmet under Franska filmveckan har jag dock sett. Och jag kan mer eller mindre rekommendera dem allihop. Möjligtvis med undantag av morgondagens Pianisten (La Pianiste) från 2001, Michael Hanekes omskakande och obehagliga filmatisering av Elfriede Jelineks roman. Inte för för att den är dålig, för det är den verkligen inte, men för att det absolut inte är en film för alla. Jag tänkte återkomma till den imorgon och ska då försöka fördjupa mitt resonemang kring den.

Mer lättsamt blir det på onsdag då SVT visar Jag och min syster (Les soeurs fachées) från 2004 . Även om det finns en hel del allvar även i den filmen rör det sig trots allt om en dramakomedi. Isabelle Huppert firar stora triumfer i sin paradroll som stram, kylig och neurotisk medelklasskvinna som påminns om sitt enklare påbrå när den okonstlade systern från landet kommer till stan på besök. Kulturkrock är bara förnamnet.

På torsdag väntar politisk thriller av genrens franska mästare Claude Chabrol. I Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir) från 2006 spelar Isabelle Huppert en benhård och samvetslös undersökningsdomare som börjar rota i maktens manliga korridorer på jakt efter att avslöja en korruptionsskandal inom ett stort franskt företag. Filmen är löst baserad på Elf Aquitaine-skandalen och den rollfigur Huppert gör bygger på verklighetens Eva Joly, den i Norge födda kvinna som kandiderar för de grönas räkning till nästa års franska presidentval. Det finns stor anledning att sätta frågetecken kring hur Chabrol på detta indirekta sätt en aning manschauvinistiskt beskriver Eva Joly (hon har själv kommenterat filmen i negativa ordalag), men Maktens rus är i övrigt en ytterst kompetent thriller.

Sedan avslutas filmveckan på lördag med en riktig höjdare, alltid intressanta Claire Denis senaste storverk White Material. Det är en film som tillsammans med den delvis självbiografiska debutfilmen Chocolat från 1988 och den mästerliga Beau travail från 1999 bildar en löst sammansatt trilogi om den franska kolonialismen och post-kolonialismen. Uppväxt i det franska koloniala Afrika som hon är, är det ett ämne hon brinner för och kan en hel del om. Som vanligt när det gäller Denis bjuds vi på en hel del gåtfullhet och bildpoesi, men inga klara svar och färdiga lösningar. Claire Denis konstnärskap, för det är absolut som konstnär man får henne, är av den typen att det tvingar åskådaren att tänka själv och hennes filmer är något man bär med sig länge. Precis som i fallet Pianisten ber jag att få återkomma när det gäller White Material.