Vinterhjärta och smärta

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.

Inget nytt under den sydfranska solen

Det är möjligt att det här är lite off topic på en frankofilblogg men när två av mina absoluta favoritämnen, Woody Allen och Frankrike, återigen kombineras kan jag inte riktigt låta bli. Huruvida den hör hemma här eller inte är naturligtvis en definitionsfråga. Det uttalas bara något enstaka ord på franska i filmen men eftersom den till allra största del utspelas på den franska Rivieran så tycker jag nog ändå att den är kvalificerad.

Magic In The Moonlight, som gick upp på svenska biografer för tre veckor sedan, är Woody Allens andra franska projekt på senare år. Eftersom Woody Allen sedan jag vid mitten av 80-talet först blev bekant med hans filmer varit en av mina absoluta favoritregissörer är det alltid med stora förväntningar jag bänkar mig i biofåtöljen för att se varje ny film han gör. Och eftersom hans förra franska projekt Midnatt i Paris var en sådan formidabel höjdare var det med extra höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se denna film. Tyvärr så infriades inte dessa förväntningar riktigt. Magic In The Moonlight är något av en mellanfilm. Men eftersom Woody Allen nu har en så hög lägstanivå så är det ändå en underhållande och angenäm att se den.

Magic In The Moonlight utspelas på 1920-talet och handlar om Stanley, en cynisk och lite bitter medelålders brittisk man som livnär sig som illusionist. Han turnerar världen som sitt kinesiska alter ego Wei Ling Soo. Som den illusionist han är, tränad att lura och domptera sin publik, tror han inte ett dugg på de som påstår sig besitta magiska krafter. Det är till och med så att han som sidosysselsättning avslöjar sådana. Efter en av sina utsålda föreställningar får han besök av en gammal vän och kollega.

Howard som han heter har i södra Frankrike träffat den unga amerikanskan Sophie som säger sig vara ett medium i kontakt med andevärlden. Howard har försökt men inte lyckats se igenom henne och ber om hjälp med att avslöja Sophie. Stanley nappar direkt på erbjudandet och reser till Azurkusten för att konfrontera henne. Han anstränger sig verkligen och gör sitt yttersta men måste efter ett tag ställa sig frågan: kan det vara så att hon verkligen har de förmågor hon påstår sig ha? Det blir en tid när Stanley tvingas fundera över både den ena tvärsäkra uppfattning han haft efter den andra.

Magic In The Moonlight delar en del av de ingredienser som några av Woody Allens allra bästa och mest inspirerade filmer har. Det är en bitterljuv periodfilm med inslag av magi och övernaturlighet som bjuder på funderingar och existentiellt funderande kring de stora livsfrågorna. Ändå blir det inte alls lika bra som i exempelvis Kairos röda ros, tidigare nämnda Midnatt i Paris och den orättvist förbisedda Scoop. Nyckelordet här är inspirerade. Det är den stora skillnaden. Magic In The Moonlight känns nämligen tämligen oinspirerad, som något Woody Allen valt att göra i väntan på att nästa riktigt bra manusidé ska dyka upp.

Det är angenämt och titta på och lättsamt underhållande men utan spets och udd. Här finns några fina och fyndiga one liners men det är ovanligt långt mellan skratten och för en gångs skull känner jag att det går att sätta vissa frågetecken inför Woody Allens personregi. Colin Firth, som spelar Stanley, känns inte helt bekväm i rollen och kemin mellan honom och annars utmärkta Emma Stone, som spelar Sophie, haltar.

Det Magic In The Moonlight är framför annat är oerhört tilltalande rent visuellt. Kostymerna och scenografin är utsökta och det Sydfranska landskapet är välfångat i all sin ljuvliga prakt. Fotot, som är signerat den iranskfranske mästerfotografen Darius Khondji,  är fantastiskt och fångar perfekt det sensuella och varma sydfranska ljuset. På sätt och vis kan man kanske säga att det är just ljuset och landskapet som spelare den verkliga huvudrollen i filmen. I så fall är det en övertygande huvudrollsinnehavare vi pratar om. Om det gått att nominera det sydfranska ljuset och landskapet till någon form av pris för bästa huvudroll hade jag tveklöst gjort det.

Parismagi för barn i alla åldrar!

I dag tänkte jag ta ut svängarna en aning. Strikt tolkat kanske inte den här boken går att kategorisera som en del av den frankofona kulturen eftersom den är skriven på svenska, men samtidigt är det svårt att tänka sig en mycket mer frankofil bok.

Dessutom har upphovskvinnorna Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt så svenska de är varit bosatta i Paris så länge att boken redan på det planet skulle kunna ses som i alla fall delvis fransk. Och så är ju boken bara så underbar!

Boken om Mademoiselle Oiseau som den heter verkligen andas Paris. Rent formellt kategoriseras den som en barnbok med en målgrupp från 6 år och uppåt. Uppåt är nyckelordet här för det är i mina ögon en bok för i stort sett alla åldrar, åtminstone lyckades den trollbinda en 42-åring som undertecknad.

Om du liksom jag håller den franska huvudstaden som en av dina favoritplatser på jorden (och chansen att du som hittat just den här bloggen och nu läser detta gör det är överhängande med tanke på att det är en frankofilblogg) tror jag säkert att du också kommer att känna atmosfären och doften av Paris sippra ut mellan bladen när du läser den här boken. Andrea de la Barre de Nanteuils språkbruk är utsökt och Lovis Burfitts teckningar magnifika. Kombinationen är rena frankofila dynamiten.

Boken om Mademoiselle Oiseau handlar om den tillbakadragna och försynta 9-åriga flickan Isabella som en dag råkar trycka på fel knapp i hissen i huset där hon bor. Hon hamnar på våning sex i stället på våning fem. Utan att tänka på att hon är på fel våning sätter hon nyckeln i dörren och från den stunden förändras hennes liv i grunden.

På den sjätte våningen i fastigheten bor nämligen den på alla sätt märkvärdiga Mademoiselle Oiseau och hon tar emot Isabella med öppna armar. I samma stund som hon kliver in i Mademoiselle Oiseaus magiska våning får Isabella klart för sig att hon kan förvänta sig en sak: det oväntade. Äventyret kan börja och Isabellas tillvaro kommer aldrig mer att kännas det minsta färglös.

Att både Andrea de la Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt tillhör modebranschen märks sannerligen. Såväl texten som teckningarna dignar av fantasifulla kreationer. Jag får lite Alice i underlandet möter Jean-Paul Gaultier-vibbar under läsningen. För Mademoiselle Oiseau är sannerligen en exentrisk dam med egen stil och hennes våning är som ett eget underland, en väld där den vanliga världens regler och begränsningar inte gäller.

Boken om Mademoiselle Oiseau är en tidlös berättelse om en annorlunda vänskap, om drömmar och fantasins kraft. Samtiden är ofta dålig på att bedöma sådant men just nu känner jag det som att vi talar om en framtida klassiker.

Jag hoppas verkligen att det blir fler böcker om Mademoiselle Oiseau och Isabella. Jag vill veta mer om dem och följa med på fler äventyr i Mademoiselle Oiseaus sagoskimrande och ännu mer magiska Paris!

Frankofilt filmsommarnöje

Glädjande nyheter för frankofilen som känner för att svalka sig en stund i högsommarvärmen genom att slinka in i en behagligt tempererad biosalong. Denna helg har inte mindre än två franska filmer svensk biopremiär: den 13-faldigt Césarnominerade Camille mellan två åldrar (Camille redouble i original) och Bon appétit! (Les Saveurs du palais i original), båda från i fjol. I mina ögon är den förstnämnda den klart bästa av de två så jag inleder med att behandla den.

Camille mellan två åldrar än tämligen oblygt inspirerad av Francis Ford Coppolas Peggy Sue gifter sig från 1986. Den handlar om en bitter, livstrött och smått alkoholiserad medelålders kvinna vid namn Camille. Hon bor i Paris och är mitt uppe i en uppslitande separation från sin man Eric som hon varit tillsammans med sedan gymnasietiden. Efter en synnerligen blöt nyårsafton i goda vänners lag vaknar hon upp i en sjuksäng.

Personalen meddelar att hennes föräldrar är på väg för att hämta henne. Något som Camille av naturliga skäl har svårt att tro på. Bägge hennes föräldrar är nämligen sedan länge döda. Men mycket riktigt, föräldrarna dyker snart upp och Camille inser efter en stund att hon är förflyttad tillbaka i tiden, till 16-årsåldern. Den tid då hon för första gången träffar Eric och då hennes mamma plötsligt dör.

Med andra ord en chans att med vetskapen om hur saker och ting utvecklat sig och med massor av livserfarenhet i bagaget göra om och göra rätt. Eller går det överhuvudtaget att ändra det som redan skett?

Camille mellan två åldrar är en starkt melankolisk men också ofta mycket rolig film, ytterst tonsäkert iscensatt av Noémi Lvovsky som själv dessutom spelar titelrollen och har varit med och skrivit filmens manus. Mötet mellan den ”nya” Camille och hennes föräldrar och övriga omgivning inbjuder naturligtvis till en hel del dråpliga situationer och kulturkrockar, men det blir aldrig hysteriskt.

Det här är en nedtonad och återhållsamt berättad film som ofta drar mer åt drama än komedi. Vissa har velat dra paralleller inte bara med Peggy Sue gifte sig utan också Tillbaka till framtiden. Det är naturligtvis inte helt irrelevant att göra det, men likheterna med den senare är tämligen få. Och på sant franskt manér är Camille mellan två åldrar både pratigare och mer filosofiskt lagd än de båda. Och de filosofiska och resonerande undertonerna i Camille mellan två åldrar är något som verkligen får den att lyfta.

Camille mellan två åldrar är en gripande, rolig, finstämd och inte minst välspelad film. Noémi Lvovsky är (som vanligt) mycket bra, Samir Guesmi är lysande i båda inkarnationerna av Eric och Yolande Moraeu är inget annat fantastisk i rollen som Camilles mamma. Dessutom får vi njuta av inspirerade gästspel av kända skådespelare som Mathieu Amalric, Denis Podalydès och François Truffauts favorit Jean-Pierre Léaud.

Bon appétit i regi av Christian Vincent blev jag tyvärr inte lika förtjust i. Trots att den också kännetecknas av finfint skådespel, inte minst av Catherine Frot (som liksom Noémi Lvovsky i Camille mellan två åldrar) Césarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll tidigare i år. Här spelar hon Hortense Laborie, en viljestark och kvinna från den franska landsbygden som till sin stora förvåning rekryteras att bli ansvarig för maten åt självaste presidenten i Elysséepalatset.

Det är naturligtvis ett uppdrag som det inte går att tacka nej till. Men arbetet är sannerligen ingen hinderfri raksträcka. Förutom det uppenbart tuffaste hindret, att hon är den första kvinna på posten i en strikt patriarkal värld, så har hon massor av saker att ta hänsyn till. Inte minst gamla ingrodda hierarkier och byråkratiska system. Men Hortense Laboire är inte en kvinna som tar överdriven hänsyn till sådant. Hennes kompromisslösa kärlek till maten är det som verkligen styr henne och den leder till att hon fattar en hel del inte helt populära beslut.

Bon appétit saknar definitivt inte förtjänster. Catherine Frots agerande är redan nämnt och filmens utsökta foto är en annan. De många matlagningsscenerna är så snyggt iscensatta att snålvattnet snart riskerar börjar rinna ur mungipan. Det här är en film som kanske främst talar till magsäcken. Men rent handlingsmässigt finns en del i övrigt att önska.

För trots att filmens Hortense Laborie är inspirerad av och baserad på en verklig person, Danièle Mazet-Delpeuch som var president Mitterrands kock mellan 1988 och 1990, så lyckas inte riktigt personporträttet engagera. Vi får veta på tok för lite om vem hon är, vad som driver henne och vilken bakgrund hon har.

Dessutom har manusförfattarna lagt till en ramberättelse som mest bara stör och sannerligen inte tillför något. Så trots de på sitt sätt fantastiska matlagningsscenerna så blir Bon appétit en ganska tunn och lite smaklös måltid till film. Men som matlagningsporr och substitut till de själlösa matlagningsprogram som det går tretton på dussinet av på tv just nu fungerar den utmärkt.

”Monsieur Jambier, 45 rue Poliveau, pour moi, ce sera 1 000 F”

Den 17 maj det är för mig Jean Gabin-dagen. Detta med anledning av att det var just den 17 maj år 1904 som denne en av mina absoluta favoritskådespelare genom alla tider föddes och det burkar jag uppmärksamma genom att se någon av den franske filmlegendarens filmer.

I år föll mitt val på att se om den odödliga klassikern La Traversée de Paris (eller Svart gris i Paris som den totalt osannolika svenska titeln fick bli) från 1956. Den utspelar sig 1942, mitt under andra världskriget och den tyska ockupationen av Paris. Jean Gabin här spelar målaren Grandgil som övertalas av Marcel (spelad med sedvanlig timing och älskvärdhet av Bourvil), en arbetslös taxichaufför som försörjer sig som kurir på svarta marknaden, att hjäpa till att frakta fyra resväskor fulla med kött tvärs över hela Paris till en adress i Montmartre.

Grandgil visar sig vara en slug och långtifrån medgörlig person som inte drar sig för att utnyttja situationen. Scenen där han trissar upp lönen för uppdraget med den ansvarige slaktaren monsieur Jambier (spelad av Louis de Funès) är en klassiker. Och själva uppdraget i sig är bokstavligt talat livsfarligt. Om du skulle bli upptäckt av några tyskar eller medlöpare kn det sluta riktigt illa och till råga på det behöver de genomföra förflyttningen till fots.

La Traversée de Paris är en fantastiskt underhållande film på flera plan. Den är spännande, rolig och välspelad. Storyn är enkel men filmen har fler lager än vad den först ger sken av. Manuset är välskrivet och vasst och de ledande rollfigurerna är komplexa och mångbottnade. Filmen är bara 80 minuter lång men under den tiden hinner de byta skepnad flera gånger och agera på sätt som det både går att tycka väl och illa om.

Den här dualismen och främst de negativa dragen var något som inte sågs på med helt blida ögon av den samtida publiken. Så pass kort tid efter krigsslutet ville man helst se hjältemodiga och rättrådiga figurer som kunde stå som förebilder på via duken. Några sådana finns inte i La Traversée de Paris, men det är också det som gör den så intressant. Och det är säkerligen också en av huvudanledningarna till att den fortfarande engagerar och fascinerar sin publik.

Den i bland rätt cyniska och mörka bilden av livet i det ockuperade Paris som ges i La Traversée de Paris har också med tiden fått ett rykte om att vara något av den mest realistiska och verklighetsnära skildringen i fransk film av den perioden. De ibland tvära kasten mellan humor, svartsyn och nagelbitarspänning bidrar naturligtvis till filmens styrka.

Fotot av den nattliga färden genom Paris är alldeles lysande utfört. Filmen spelades förvisso in i färg men framkallades till slut i svartvitt. Ett bra val. Det svartvita fotot med sitt dramatiska användande av skuggor ger en perfekt visuell inramning av berättelsen och bidrar definitivt till filmens starka atmosfär.

Glöm att filmens regissör Claude Autant-Lara blev nya vågen regissörernas gemensamma och speciella hatobjekt med motivering att han enligt dem var portalfigur för det de kallade ett gammalt och föråldrat franskt filmmakande. För en filmintresserad frankofil är denna film ett måste att ha sett!

Förtrollad av Jaoui

Nu har jag äntligen varit på bio och sett Agnès Jaouis efterlängtade nya film Förtrollad av Paris. Innan jag ger mig in på min recension av den är det en sak som måste göras. Vi måste prata om titeln. Mitt råd är att dra ett stort streck över den. Det är helt enkelt bara det senaste exemplet i raden av märkliga, fåniga och långsökta svenska titlar som försöker åka snålskjuts på något annat.

I det här fallet är titeln dessutom direkt missvisande. Förtrollad av Paris är naturligtvis en säljande titel (vilken frankofil har inte blivit förtrollad av Paris?), men den har ingen egentlig täckning i filmen. Jag förstår att det hade varit svårt att behålla originaltiteln Au bout du conte men vad hade det varit för fel på den svenska titeln Vid sagans slut, eller något liknande?

Det hade varit en titel som bättre beskrivit vad det här är för en film. Men nu är det som det är. Förvänta dig ingen Förtrollad av Paris av Förtrollad av Paris om du förstår vad jag menar. Det du kan förvänta dig, och det är ju trots allt det viktigaste, är dock en återkomst till högform av Agnès Jaoui efter Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie i original) från 2008.

Jag skriver återkomst till högform eftersom jag blev tämligen besviken på den. Inte för att den skulle vara så oerhört dålig, jag tycker att det är en helt okej film, men för att mina förväntningar på den var enorma efter hennes två tidigare mästerverk till filmer, I andras ögon (Le goût des autres) från 2000 och Se mig (Comme une image) från 2008.

Den som har sett någon eller några av hennes tidigare filmer kommer att känna igen sig i Förtrollad av Paris, även om den bryter lite ny mark i hennes filmografi. I vanlig ordning har hon skrivit filmens manus i samarbete med den ständige parhästen Jean-Pierre Bacri (de båda spelar dessutom som vanligt två av de ledande rollerna).

Jag vet inte om det beror på att de på det privata planet har separerat efter ett mångårigt förhållande, men den här gången har de tagit ut svängarna en hel del när det gäller form och berättande. Grunden i Förtrollad av Paris är förvisso densamma som i Jaouis tidigare filmer, det är en både karaktärs- och intrigdriven film där berättelsens fokus snyggt och ledigt flyttas mellan de flera olika karaktärer som handlingen kretsar kring, men den här gången kryddas realismen och den vardagsnära och naturalistiska tonen med flera snyggt invävda och smarta lån och referenser från sagornas värld.

Sagolånen fungerar som ett mycket effektivt sätt att förstärka filmens ironiska ton mot de orealistiska och just sagoskimrande förväntningarna på den stora och himlastormande kärleken som flera av karaktärerna har. De färgstarka sagoinslagen och att Jaoui/Bacri den här gången genom några excentriska rollfigurer tar ett steg bort från skildringarna av ”vanligt” folk som präglat deras tidigare filmer till trots är Förtrollad av Paris en lågmäld och varm liten pärla till film om ett antal människors drömmar och tillkortakommanden när det gäller relationer.

Den är rolig, vass och har mycket hög igenkänningsfaktor. Förtrollad av Paris når kanske inte upp i samma nivå som I andras ögon, som jag alltjämt anser vara hennes bästa film, men den är definitivt ännu ett styrkebesked från Agnès Jaoui.

Vårdagjämningen inte enda anledningen att fira i dag

Då är vi återigen framme vid den 20 mars, dagen då vi frankofiler med smak för de där delikata små och typiskt franska bakverken har dubbel anledning att fira. Det är nämligen både Journée de la francophonie och Jour du macaron. För egen del har jag förberett mig för att fira med att uppmärksamma dagen genom att se någon lämplig, bra fransk film och samtidigt äta en macaron vardera med favoritsmakerna lakrits och pistage.

Jour du macaron låter kanske som ett kommersiellt jippo likt de otaliga andra dagarna dedikerade till olika typer av livsmedel eller andra trivialiteter, men det finns faktiskt en allvarlig sida av det hela också. Varje år samordnar nämligen de anslutna patisserierna försäljningen av macarons under macarondagen med insamling av pengar till ett förutbestämt välgörande ändamål, allt under devisen ”un macaron pour un don”,  och det här året går de intäkterna till forskning kring cystisk fibros. Så om du bor eller befinner dig i Frankrike så kan du verkligen förena nytta med nöje i dag.

Vad säger du kära läsare? Vilken eller vilka är dina favoritsmaker när det gäller macarons och hur tycker du att man bäst firar frankofonidagen?

Frankofili i metaform

Det är onekligen en hel del meta över det hela. Ett blogginlägg om en artikel om bloggen som blogginlägget publiceras på. Hursomhelst, i förra veckan publicerades denna artikel om mig och min frankofili i en av Borås lokala gratistidningar. Även om jag en gång i tiden valde radio för att jag trots allt trivdes bäst utanför blickfånget så är det väl bara att erkänna att det finns lite fåfänga och uppmärksamhetssökade även i mig. Begränsningarna i mitt tekniska kunnande gör dock att jag inte har hittat något sätt att publicera hela artikeln här på bloggen, de fick bli ett kort av den i stället, men för den som till äventyrs vill läsa den så finns den här: http://www.e-magin.se/paper/5hjm5rc8/popup/8

Och när vi ändå är inne på ämnet att rota i det förflutna. För en tid sedan, när jag rumsterade om bland några prylar i ett undanskymt skrymsle i lägenheten, hittade jag en pärm med utskrifter av mina filmrecensioner från min allra första tid som filmkritiker. I den mån jag egentligen kan kalla det jag höll på med då för filmkritik. Att bläddra i pärmen var en upplevelse av skräckblandad förtjusning. Eftersom jag är lite nostalgisk av mig så var det kul att ta en tur down memory lane, men flera gånger var det med blossande kinder jag konfronterades med min dåvarande smak och analytiska förmåga.

Låt oss säga såhär: det märks att många av de där första recensionerna (pärmen omfattar alla mina recensioner mellan 1988 och 1990) är skrivna av en 16-åring som är mycket imponerad av att få gå gratis på bio och dessutom få pracka på andra sina åsikter om filmerna. Den allra första recensionen är en hyllning av Rambo III och några sidor senare vänder jag fram en tokhyllning av ett annat ”mästerverk”: Crocodile Dundee II. Som tur är så kan jag dock notera att jag hyfsat snart börjde utveckla en åtminstone något (allt är som bekant relativt) mer analytisk förmåga och inte framstår som lika förblindat lättimponerad av det där att få gå och se hur mycket film som helst.

Som av en händelse har en av filmerna som figurerar i pärmen nyligen kommit ut i nyutgåva på svensk dvd. Jag tänkte att jag här skulle bjuda på vad jag skrev och berättade i radio om den när det hade gått upp på den nu nedlagda Sandrew-biografen i Sundsvall i början av 1990. En liten varning är på plats innan jag börjar. Vid den tidpunkten var min känsla över hur mycket man bör berätta om en films handling i en recension inte (heller) helt utvecklad, så det föreligger viss spoilervarning. Här kommer så min recension av Camille Claudel (den ocensurerade varianten, jag besparar varken er eller mig själv de språkliga bristerna):

”Det var med viss bävan jag begav mig för att den här filmen. Jag var tveksam både till filmen som sådan och dess längd. Camille Claudel är två timmar och femtioåtta minuter lång! Nåja, nu gick jag illa fall i väg och såg den. Det ångrar jag inte i första taget. Camille Claudel är en fransk film som handlar om skulptören med samma namn. Mycket plats ägnas åt att skildra det stormiga förhållandet hon hade med den store skulptören Auguste Rodin.

I det avseendet är Camille Claudel en mycket fransk film med sina laddade kärleksscener. Egentligen skulle jag vilja dela upp den här filmen i två delar för den känns verkligen som två skilda filmer. De första nittio minuterna är ljusa, optimistiska och sprudlande levnadsglada. Det är under den tiden som Camille och Auguste fortfarande håller ihop. Här utspelas filmen i genuina franska sekelskiftesmiljöer vilket ger filmen en suggestiv realism som tilltalar mig.

Den andra halvan är den mer konstnärliga. Här är filmen mer mörk och den sänker sig till själslig nivå där Camilles psyke mer och mer bryts ned. Alltefter vad filmen lider blir hon mer och mer inåtvänd och isolerar sig från omvärlden i en ständig kamp för att vinna erkännande i skuggan av sin läromästare Rodin.

Camille Claudel är regisserad av den franske filmfotografen Bruno Nuytten. Det är mycket hans förtjänst att filmen är så vacker som den är. I Camille Claudel arbetar han mycket med skuggor kamerarbetet är mycket säkert. Ansvarig för den biten har Pierre Lhomme varit. Gérard Depardieu är mycket bra i sin tolkning av Auguste Rodin. Direkt suverän är Isabelle Adjani som Camille Claudel.

Hennes agerande drar ett mycket stort strå till stacken vad gäller filmens kvalitet. Det märks ideligen att Bruno Nuytten har Milos Forman som regiförebild för likheterna med mästerverket Amadeus är många. Vill du ha en filmisk upplevelse av nära på högsta klass så bör du se Camille Claudel. Avskräcks inte ac länden även om jag måste tillstå att den är något för lång. Den är väl värd att se. Betyg: 4″

Efter att nyligen ha sett om filmen kan jag konstatera att jag i det stora hela håller med mig själv av årgång 1990, även om jag naturligtvis skulle ha uttryckt mig annorlunda i dag. Inte minst när det genusmässiga perspektivet. I dag ser jag såklart att Camille Claudel är en film om en kvinnlig konstnär som inte bara har skuggan av sin läromästare att ta sig ur och slåss emot utan naturligtvis ett helt patriarkat och samhälle med massor av förutfattade meningar och konventioner kring hur en kvinna bör bete sig och vad en kvinna bör göra och kanske främst inte göra.

Camille Claudel är en gripande, stark och vacker film och Isabelle Adjani gör alltjämt förhäxande och uppslukande starkt porträtt i titelrollen. Och filmen är alltjämt en aning för lång. Men betygsfyran får stå kvar.

Med näsa för kvalitet

Dags att fira en milstolpe. BleuBlancRouge firar 200. Och detta det 200:e inlägget ägnar jag åt det senaste kapitlet i mitt pågående projekt att undersöka rötterna till min frankofili. En viktig del i detta projekt går ut på att jag ser om de filmer som en gång i tiden fick mig att älska fransk film.

Den här gången har jag tagit an den film som fick mig att verkligen och på riktigt allvar älska det franska spåket. Inte för att jag inte skulle ha gillat det tidigare, för det gjorde jag, men det var när jag på vårkanten 1991 såg Jean-Paul Rappeneaus filmatisering av Cyrano de Bergerac som steget från en fascination till ren förälskelse togs.

Att sedan skulle ta ytterligare dryga tio år innan jag tog tag i situationen och började plugga och lära mig franska säger mer om min egen bekvämlighet än kärleken till språket och det är en helt annan fråga.

Rappenaus version, som släpptes i Frankrike 1990, framstår för varje gång jag ser om den mer och mer som den ultimata filmversionen av Edmond Rostands klassiska pjäs. Manusbearbetningen, som är gjord av Jean-Paul Rappeneau själv i samarbete med Jean-Claude Carrière, är suveränt genomförd.

Scenversionen som i sin oavkortade form omfattar cirka 4 timmar har kokats ned till dryga två timmar film utan att för den skull egentligen tappa något på vägen. Originaltexten har också omarbetats och moderniserats en aning när det gäller det rent språkliga men rytmiken i dialogen, som alltjämt är på vers, är fortsatt suverän.

Det är en ren fröjd att bara lyssna på den här filmen. Vilket självklart också har en del att göra med att skådespelarna som framför den gör det så bra och inlevelsefullt. Gérard Depardieu gör i titelrollen det som förmodligen kommer att visa sig vara sitt livs roll. På sätt och vis är det heller kanske inte så konstigt att han briljerar just i den här rollen.

Det är trots allt en roll som han är som född för att göra. Komplexa karaktärer som kombinerar ett tufft yttre med en känsligt inre har ju varit något av hans paradgren och om man pratar om den typen av karaktärer så finns det få lika välskrivna som just titelrollen i Cyrano de Bergerac.

Men det är inte bara herr Dépardieu bland skådespelarna som förtjänar att lyftas fram. Anne Brochet gör en fantastisk Roxanne och Vincent Perez är utmärkt som Christian. De tre rollfigurerna är berättelsens nav och när de fungerar så suveränt bra som här så går det inte gärna att misslyckas.

Lägg därtill den finfina manusbearbetningen som jag redan har varit inne på, Jean-Paul Rappeneaus säkra regi, Pierre Lhommes vackra foto och inte minst Jean-Claude Petits fina musik och det är lätt att förstå att det här är en härlig filmupplevelse utöver det vanliga.

En film värdig en milstolpe som det 200:e blogginlägget på en frankofilblogg. Och när det gäller kärleken till det franska språket efter att ha sett om Cyrano de Bergerac citerar jag Tomas Ledin: jag är lika hopplöst förälskad nu som då.

En sorts nyårshelg i valborgstider

Självklart ska man unna sig något extra på en bemärkelsedag och så här firade jag att BleuBlancRouge just i dag fyller 1 år. Inte för att det känns som att det har gått ett helt år sedan det där första inlägget. Men det är väl som det brukar heta att tiden går fort när man har roligt. För roligt har det varit. Extra kul är att så många har hittat hit, läst det jag skrivit och kommenterat. Stort tack till er alla!

Nu går bloggen in på sitt andra år. Det finns inget som tyder på att det ska bli mindre roligt än det första. Jag ser fram emot ytterligare ett innehållsrikt och intressant år i det frankofilas tecken och fortsatt spännande interaktion med är läsare. Jag har en klar känsla av att intresset för det franska är på uppgång igen i Sverige. Frankofilen är, i motsats till vad vissa andra vill göra gällande, på väg tillbaka, eller hur?