RSS Flöde

Etikettarkiv: François Damiens

Få en fläkt av VM utan inblandning av fotboll

Postat den

Tango libre

Fotbolls-VM för herrar rullar vidare där borta i Brasilien. Om du i motsats till mig inte är särskilt intresserad av fotboll kan jag i kulturens tecken erbjuda ett alternativ som trots allt har gemensamma beröringspunkter med det som sker på fotbollsplanen i kväll. När de sista åttondelsfinalerna genomför är nämligen både Belgien (mot USA) och Argentina (mot Schweiz) i elden. Den sedan några veckor i Sverige dvd-aktuella filmen Tango libre har både belgiska och argentinska inslag. Att den dessutom är riktigt bra gör naturligtvis inte saken mindre relevant.

Tango libre var flerfaldigt nominerad vid årets Magritte-gala, Belgiens svar på Guldbaggen, och det är lätt att förstå varför för det är en riktigt bra film. Det är ett lite avigt och egensinnigt romantiskt drama som utspelas på ett fängelse. JC är en lite försynt och försiktig fängelsevakt, svältfödd på mänsklig närhet och beröring. Det får han på den tangokurs som han går på efter arbetstid. Där får han bra kontakt med Alice och JC blir intresserad av henne. Därför blir han rejält konfunderad och överraskad när hon senare dyker upp på fängelset för att under besökstid. Han blir inte mindre konfunderad över att hon dessutom verkar ha nära förbindelse med två av fångarna.

Regelverket är extremt tydligt när det gäller denna typ av situation och JC tar ett steg tillbaka. Men nyfikenheten på och känslorna för Alice tar snart överhanden och han närmar sig, trots att det är strängt förbjudet, henne. När en av de fångar som Alice är involverad med får reda på att hon går på samma danskurs som en av fångvaktarna blir han rasande svartsjuk och beslutar sig för att själv lära sig tango. Vilket hade varit svårt att administrera inom fängelsemurarna. Om det inte vore så att det finns ett antal argentinska medfångar. För det är få saker som argentinare är så passionerade inför (det skulle väl kanske vara fotboll då) som tango.

Om det hade stannat vid något så oskyldigt som tango hade det kanske inte varit några problem men det är stora känslor i svajning och ett olycksbådande händelseförlopp är i gång.

Tango libre är en i långa stunder båda smart och sensuell film. Mycket av stämningen ligger i det fina fotot och den suveränt rytmiska klippningen. Framförallt dansscenerna är något alldeles extra. Regissören Frédéric Fontayne är en utmärkt personinstruktör, det har han visat i tidigare filmer som exempelvis den i Sverige biovisade En erotisk affär (Une liaision pornographique) från 1999. Med hjälp av en duktig ensemble med François Damiens (som spelade svenske Markus i Nathalie), Sérgi Lopez och Anne Paulicevich i spetsen gör han Tango libre till en synnerligen välagerad film som trots de handlingsmässiga excentriskheterna känns trovärdig och på riktigt.

Den huvudsakliga invändning jag har är att jag inte är helt tillfreds med slutet av filmen där lite av den där trovärdigheten går förlorad, men det är naturligtvis inget jag går på i detalj här. Alldeles oavsett tycker jag att det här är en film som du ska se. Det, i mitt tycke mindre lyckade, slutet påverkar inte helhetsintrycket att det här är en bra film så min rekommendation kvarstår: se Tango libre. Det har definitivt en hel del allvar i botten och en god portion melankoli i klangbottnen, men det förhindrar inte att det i slutändan är en film att bli glad av.

Bienvenue chez les Belges

rien-a-declarer-de-dany-boon

Att följa upp och överträffa en storsuccé kan vara en nog så svår och otacksam uppgift, men att när det dessutom handlar om den mest sedda inhemska filmen någonsin  i sitt land torde det vara snudd på omöjligt. Och potentiell grogrund till  en monumental prestationsångest.

En som vet allt om situationen är regissören och skådespelaren Dany Boon. Hans förra film Bienvenue chez les Ch’tis blev någon form av nationellt fenomen 2008 som lockade över 20 miljoner fransmän till biograferna och slog det biljettförsäljningsrekord som Den stora kalabaliken (La grande vadrouille) satte 1966.

Jag har ingen aning om huruvida han verkligen drabbades av någon prestationsångest eller inte men det är lätt att tänka sig att han funderat en hel del över hur han skulle följa upp den sagolika succén. Han gjorde till slut det flera andra gjort före honom, det vill säga att i mångt och mycket göra samma film igen.

För uppföljaren Rien à déclarer från 2010 uppbär en hel radda uppenbara likheter med Bienvenue Chez les Ch’tisDialektala förbistringar, amorösa förvecklingar och statligt anställda tjänstemän som motvilligt tvingas samarbeta är ännu en gång bärande element i berättelsen. Dessutom utspelar sig handlingen delvis i norra Frankrike. Den stora skillnaden är att handlingen den här gången letar sig över på det internationella planet.

Rien à déclarer utspelar sig nämligen kring en tullstation vid den franskbelgiska gränsen. Tiden är tidigt 90-tal och Maastrichtavtalet med den fria rörligheten inom EU-området ska precis tas i bruk. Det är ett avtal som helt och hållet förändrar arbetsuppgifterna för tulltjänstemännen. De sinsemellan trätande tulltjänstemännen ska tilläggas. För det råder en stark rivalitet mellan belgarna å ena sidan och fransmännen å den andra.

I synnerhet är den rigide och koleriske belgaren Ruben Vandevoorde som underblåser rivaliteten. Han har mycket svårt för fransmän i allmänhet och kollegan på andra sidan gränsen Mathias Ducatel i synnerhet. Situationen för den i grunden ganska timide och försiktige Ducatel förvärras ytterligare av att han i smyg har ett förhållande med Vandevoordes syster.

I ett försök att hitta lämpliga sätt att utföra de förändrade arbetsuppgifterna efter det att Maastrichtavtalet trätt i kraft och för att komma till bukt med rivaliteten mellan fransmännen och belgarna beslutar cheferna att en gemensam mobil enhet ska inrättas. Gissa vilka två som utses att bemanna den under försöksperioden?

Dany Boon, som själv spelar Mathias Ducatel, har lyckats samla ihop en imponerande namnkunnig ensemble bestående av bland annat något av det mest namnkunniga som Belgien kan uppbringa skådespelarmässigt. Benoît Poelvoorde (som spelar Ruben Vandevoorde), Bouli Lanners, François Damiens och Olivier Gourmet återfinns alla i mer eller mindre viktiga roller.

De duktiga skådespelarna gör sitt till för att hålla uppe intresset för den naturligtvis en aning förutsägbara storyn. Helt avgörande för att den här typen av film överhuvudtaget ska kunna fungera är att spelet mellan de ledande antagonisterna fungerar och det gör det verkligen mellan Dany Boon och Benoît Poelvoorde. Charmen och timingen i deras gnabbande håller hög nivå och det gör att det är lättare att leva med manusets grundläggande förutsägbarhet.

Det finns några riktigt roliga scener i den här filmen men det är också rejält ojämnt. Ungefär som Bienvenue Chez les Ch’tis med andra ord. Det är dock lite längre mellan skratten i Rien à déclarer och i det stora hela är det en något blekare version av samma story, som kopior oftast plägar bli. Vilket också visar sig när man tittar i statistiken.

Rien à déclarer landade på högst respektabla dryga 8 miljoner sålda biljetter, men i jämförelse med de 20.5 miljoner sålda biljetterna för Bienvenue chez les Ch’tis bleknar den siffran så klart

Ingen riktig delikatess

Postat den

Det där med förväntningar kan vara ett lite lurigt kapitel. Emellanåt stjälper de mer än hjälper. Som för min del i fallet med den franska filmen La Délicatesse från förra året. Sedan då jag först hörde talas om den har mina förväntningar på den stadigt byggts på. Jag menar en fransk film som bland annat leker med fördomar kring det svenska dessutom med den alltid förtjusande Audrey Tautou i huvudrollen, vad i detta skulle kunna gå fel? I går hade Nathalie, som filmen heter här i Sverige, premiär och tyvärr så kom en hel del av mina förväntningar på den på skam.

Nathalie är ingen direkt dålig film, men ganska tam, ljummen och framförallt så känns det som att de långfilmsdebuterande regissörsbröderna Stéphane och David Foenkinos inte riktigt har haft klart för sig vilken typ av film de velat göra. Det spretar minst sagt en hel del. Jag har ännu inte läst den hyllade boken, skriven av David Foenkinos, som filmen är baserad på (den ges ut på svenska under titeln Nathalie – en delikat historia om en dryg månad och då tänkte jag så snabbt som möjligt åtgärda det) men jag utgår från att den på ett bättre sätt tar vara på de intressanta frågeställningar kring utseende, skönhet, omgivningens förväntningar och de informella spelregler på området som samhället satt upp som man tyvärr bara snuddar vid i filmversionen.

En stor del av problemet med Nathalie ligger på det skådespelarmässiga planet. Varken Audrey Tautou eller François Damiens lyckas fullt ut göra sina rollfigurer riktigt trovärdiga och kemin mellan dem uteblir. De är lite som hela filmen, inte dålig men heller inte övertygande. Det tuffar på men lyfter aldrig riktigt. Sedan vet jag inte riktigt vilken typ av hjälp bröderna Foenkinos eventuellt hade för att göra scenerna på svenska trovärdiga, men helt klart är att de hade behövt mer hjälp. Mycket mer.

De kanske framstod som fungerande för en fransk publik men för en svensk publik blir de mer av en Hötorgskonstversion av Roy Andersson. Dessutom en dålig sådan. Lite knepigt känns det allt att man låter en sådan sak passera, samtidigt som man känner sig tvingade att förklara François Damiens belgiska accent.

Titelpersonen Nathalie är en kvinna som tycks ha allt ordnat för sig. Hon ser bra ut, är lyckligt gift, har en jobbkarriär som pekar rakt uppåt och hon lever i en sorts parisisk idyllvärld. Men så händer det förskräckliga. Hennes man råkar ut för en olycka och avlider hastigt. Förkrossad av sorg går hon under de nästkommande åren fullständigt upp i sitt arbete (på en svensk firma i Paris). Hennes självsäkre och flirtige chef är minst sagt förtjust i henne och gör vad han kan för att få henne på fall, men den som till slut får henne att tina upp lite är den alldaglige och försynte arbetskamraten Markus Lundell. Utan att hon egentligen vet varför eller ens kan förklara det kysser hon plötsligt honom. På ytan kunde de knappast ha varit mer olika, inte minst i omgivningens ögon, men mot alla odds är den där slumpmässiga kyssen början på något mer. Något som sakta och trevande rör sig framåt men också växer.

Till Nathalies fördel kan sägas att det trots allt är en romantisk komedi, som förvisso drar en hel del åt dramahållet, som skiljer sig från de mesta som översvämmar den strömlinjeformade och förutsägbara genren. Nathalie är vare sig så sentimental eller smetig som majoriteten av filmerna i genren är, men å andra sidan som jag redan har varit inne på ganska ljummen och avslagen. Jag har som sagt ännu inte läst boken men utgår från att den är betydligt bättre och tror mig därmed trots allt kunna påstå att någon annan och mer rutinerad regissör förmodligen hade kunnat göra något mycket bättre av materialet. I den här utförandet är Nathalie helt okej, men inte mycket mer. Tyvärr. Jag hade som sagt förväntat mig mer. Det enda delikatesslika med filmen är Emelie Simons elektroniska musik, men den är å andra sidan lysande.