Deux-moi – melankolisk feelgood om det moderna livets utmaningar

Efter en ofrivillig paus på grund av den vanligaste av anledningar detta pandemiår är det äntligen dags för ett livstecken igen här på BleuBlancRouge. Och det blir genom att skriva några rader om en film som funnits tillgänglig i Sverige på streaming och vod i några månader och som hade fransk premiär i september 2019.

Deux-moi som den heter även här är den senaste filmen av Cédric Klapisch, en regissör som figurerat flera gånger tidigare på denna blogg. Denna får kategoriseras ,som de flesta av hans filmer, som någon sorts melankolisk feelgood, bara ytterligare ett snäpp melankolisk denna gång.

Det är en film om Rémy och Mélanie, två Parisare i trettioårsåldern, som trots att de i praktiken bor grannar och ofta rör sig i samma närbutiker inte känner till den andras existens. Båda två lever ensamma, har fått sina törnar av livet och känner sig vilsna i den moderna tillvaron. Han lider av svårigheter att sova, hon av att vara orkeslös och mest bara vilja sova.

Båda två längtar de också efter kärleken och någon att dela livet med. Motvilligt gör de som så många andra i samma situation: ger sig ut i nätdejtingens svårmanövrerade djungel. Dessutom bestämmer sig bägge för att ta hjälp för att komma tillrätta med sina sömnproblem och svårigheter att hantera det moderna livet i den stora staden.

Deux-moi är en lågmäld, välagerad och socialrealistisk feelgoodfilm gjord av en man som verkligen behärskar sitt hantverk. Cédric Klapisch har förvisso gjort bättre filmer än den här (till exempel Paris och Förälskad, förvirrad (Les poupées russes) men lugnt och tryggt och utan yttre bländverk eller stora åthävor levererar han i Deux-moi ett mer än sevärt brottstycke ur livet som det ser ut för många människor av idag.

François Civil och Ana Girardot (som bägge hade huvudroller i Klapischs förra film Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie) är mycket bra som Rémy respektive Mélanie och så vill jag gärna slå ett slag för favoriten Camille Cottin som gör en inspirerad insats som Mélanies terapeut.

Romantiskt drama för den digitala tidsåldern

Claire är en ensamstående medelålders litteraturprofessor. När hennes yngre älskare lämnar henne skapar hon ett Facebookkonto under falskt namn och utger sig för att vara den 24-åriga Clara. Meningen är att hon ska spionera på sin älskare men får i stället nära kontakt med dennes bäste kompis, fotografen Alex.

De kommunicerar inledningsvis via textmeddelanden, sedan långa samtal och en stark attraktion uppstår mellan dem. Men när Alex blir alltmer påstridig om att de ska ses får Claire ett dilemma. Ska hon berätta sanningen för honom och hur kommer han då att reagera?

Det är grundhistorien i den franska filmen Inte den du tror (Celle que vous croyez i original) som i fredags hade svensk biopremiär. Regissören Safy Nebbou, som skrivit filmens manus baserat på boken med samma namn Camille Laurens, låter filmen berättas i återblickar och i samtal mellan Claire och hennes terapeut.

Ett grepp som fungerar utmärkt, inte minst tack vare de två kvinnliga huvudrollerna. Juliette Binoche är sedvanligt självlysande i rollen som Claire och Nicole Garcia briljerar i rollen som terapeuten. Att rollen som Alex görs av fransk films nästa storstjärna under uppsegling, François Civil, gör också sitt till för det lyckade resultatet.

Inte den du tror är en tämligen litterär och dialogdriven film. Att förlagan är en bok är väldigt tydligt och Safy Nebbou litar på texten. Vilket han gör helt rätt i. Med hjälp av de så duktiga skådespelarna närmast vibrerar orden och berättelsen griper tag. För en gripande film är det och den tar sig an ämnen som ligger i tiden. Ensamhet, närhetslängtan, ålder, skönhetsideal och vad den digitala tidsåldern och de social medierna gör med allt detta.

Grundhistorien som låter nog så enkel tar dessutom ett antal vändningar längs med vägen vilket gör att åtminstone jag fängslas av filmen från start till mål och mellan all dialog slänger Safy Nebbou in några bildmässigt suggestiva och starka scener. Inte den du tror är inget du som gillar fransk film vill missa.

Var é vargen?

Vargens sång (Le Chant du loup i original) gjorde tidigare i år succé på de franska biograferna och finns nu även tillgänglig för en svensk publik på Netflix. Det är en effektivt berättad ubåtsthriller som lyckas ge en lite egen spinn på genren. Dessutom med en rejält stjärnbeströdd rollista.

I de ledande rollerna syns nämligen Mathieu Kassovitz, Omar Sy, Reda Kateb och fransk films nya storstjärna François Civil. Den sistnämnde spelar filmens centralgestalt Chanteraide, en lovande uppkomling som tjänstgör som specialist inom akustisk krigsföring. Det vill säga att han via sin känsliga hörsel har som uppgift att identifiera vad olika undervattensljud kommer ifrån och vilka eventuella hot de utgör.

Under ett uppdrag begår han ett misstag som kunnat bli mycket kostsamt och i sin iver över att gottgöra det råkar han hamna mitt i en situation där den franska marinen blir en bricka i spelet i ett potentiellt kärnvapenkrig. Den här gången finns inget utrymme för misstag och läget blir mer och mer pressat.

Långfilmsdebuterande regissören Antonin Baudry piskar obönhörligen upp spänningen och lyckas bra med att kombinera thrillerelement med drama. Däremot känns det ibland som att berättelsen går lite väl fort fram i bland och inte får tid att utvecklas på ett till hundra procent trovärdigt sätt.

Jag tror att Vargens sång hade gjort sig ännu bättre i miniserieformat, som ubåtsthrillergenrens okrönta mästerverk Das Boot (eller Ubåten som den fick heta i Sverige) från 1981, men spännande är den och underhållningsvärdet är oklanderligt. Och som sagt lyckas den också ge oss en ingång som vi tidigare inte sett i genren och det är ju en bra sak i sig.