Paris est magique!

Det är naturligtvis alltid härligt när Paris vinner, men det är alltid något extra när just ärkerivalen Marseille besegras. Så gårdagens 2-0 hemma på Parc des Princes satt riktigt bra. Även om den där verkliga magin saknades i spelet och gästerna dominerade större delen av den andra halvleken så var det en extraordinär kväll med extraordinär stjärnglans i Paris. Naturligtvis till stor del tack vare att det var David Beckhams debutmatch i PSG-tröjan. Den engelske gentlemannen gjorde ett stabilt inhopp och var delaktig i det mål av Zlatan Ibrahimovic som definitivt avgjorde matchen. Ett mål som ledde till den fullständigt obetalbara bilden ovan. Förhoppningsvis blir det fler spektakulära glädjescener mellan de nya lekkompisarna Ibrahimovic och Beckham redan i övermorgon då Marseille ånyo står för moståndet, den här gången för match i den franska cupen. Och det vore heller inte fel om dessutom PSG-spelet ser betydligt bättre ut då.

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.

Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.

De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?

Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.

Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för Amour på Céasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.

Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.

Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.

Respect, Mr Beckham!

I dag är den sista dagen av det så kallade transferfönstret i de stora europeiska fotbollsligorna. Ett antal spelare har under mer eller mindre uppmärksammade former redan bytt klubbadress och förmodligen kommer många fler till att göra det inna klockan passerar midnatt. Med reservation för någon riktig blockbuster under de timmar som återstår fram till midnatt så känns det som att den mest uppmärksammade övergången kommer att vara den som presenterades i dag: den att David Beckham har skrivit på ett fem månader långt kontrakt för Paris Saint-Germain. Ryktet att herr Beckham skulle vara på väg till Paris var högintensivt redan vid motsvarande tidpunkt i fjol men då blev det inget av det hela och nog var det fler än jag som då drog slutsatsen att därmed skulle den historien vara all. Men det var den alltså inte. Och trots det där intensiva ryktet förra året så slog nyheten att David Beckham den här gången faktiskt skulle hamna i Paris ner som en smärre bomb.

Jag måste erkänna att jag redan i fjol ställde mig tveksam till vad David Beckham skulle kunna tillföra laget. Rent fotbollsmässigt alltså. Den marknadsmässiga dimensionen av att ha en superstjärna i laget med ökad souvenirförsäljning och stjärnglans kring klubben är naturligtvis oomtvistad. Jag är fortsatt tveksam till om den nu 37-årige gentlemannen kommer att kunna göra några större avtryck på planen och ryckte lite på axlarna när snacket om värvningen av honom till mitt älskade PSG tog fart på nytt i förmiddags. Efter att ha sett den pressonferens han höll i Paris för en stund sedan tvivlar jag inte en sekund på att David Beckham behövs i Paris. Faktum är att man kunde önska att det skulle gå att klona honom och skicka en Beckham till varje stor fotbollslkubb. För personer som honom behövs i den peningstinna och alltmer kommersialiserade elitfotbollen. För det går naturligtvis inte annat än att lyfta på hatten och känna enorm respekt för en herre som väljer att skänka hela sin lön under sejouren i Paris till välgörande ändamål! Det var en synnerligen fin och synnerligen välbehövlig gest som behövs i en tid av uppmärksammade skatteflykter (jo, jag tittar bland annat på dig herr Depardieu) och girghet som bara tycks breda ut sig mer och mer. Visst, man kan argumentera för att det är lätt för en så kopiöst förmögen man som David Beckham att vara generös på det här sättet, men symbolvärdet i gesten känns ändå omöjlig att överskatta- Så välkommen till PSG, mr Beckham. Såväl den här klubben som elitfotbollen i stort behöver personer som dig! David Beckham kommer för övrigt att spela i tröja nummer 32.

Så till sist ett tv-tips. Fast ett omvänt sådant. I kväll visar SVT den franska filmen Disco. Den kan du med gott samvete hoppa över. Trots att den är fransk.

Bring it on, Valencia!

Egentligen går det i detta fall inte att tala i termer av drömlottning, men med tanke på hur  svindlande nära det var att lottningen hade blivit sååå mycket tuffare så kanske man ändå kan göra det. Jag kan villigt erkänna att det kändes rejält svettigt när det stod klart att det var femtio procents chans (eller kanske snarare risk) att PSG:s motståndare i åttondelsfinalen av Champions league skulle bli mäktiga Real Madrid. Som tur var föll lotten i stället på det andra återstående alternativet Valencia. Ingen direkt lätt lottning kanske, men allt är som bekant relativt och i jämförelse med Real Madrid är det definitivt rena drömlottningen. Och det fanns andra på pappret betydligt värre alternativ än Valencia så jag känner mig riktigt tillfreds med hur lottningen föll ut för mitt älskade Paris Saint-Germain. Möjligheterna till att det ska bli avancemang till kvartsfinalen känns hyfsat stora. Men lätt kommer det absolut inte att bli. Och det hade det inte blivit mot något av lagen. Det rör sig trots allt om lag som alla tagit sig vidare från tuffa gruppspel. Så återigen: någon drömlottning kan man inte tala om, men att PSG fick Valencia känns som en åtminstone gynnsam lottning. Spännande blir det under alla omständigheter att följa åttondelsfinalspelet när det drar i gång i vinter.

Närmast gäller det dock för PSG att när laget på fredag kväll möter Brest i den sista omgångn före vinteruppehållet förlänga den senaste tidens segersvit. Det skulle i så fall betyda att laget går till vintervila som serieledare. Det vore en fin, tidig julklapp. Precis som lottningen mot Valencia var.

Tillbaka till vinnarspåret igen?

Med den sköna segern i Kiev i onsdags och det säkrade avancemanget till åttondelsfinalen i Champions league undantaget så har det inte direkt varit särskilt angenämt att vara PSG-supporter den senaste tiden. Tre raka omgångar utan seger i ligaspelet betyder tre raka helgkvällar med en känsla av ilska, besvikelse, frustration och till och med viss skam som sällskap. Allra värst var förra lördagens bedrift att förlora hemma mot Rennes trots TVÅ man mer på planen under i stort sett hela den andra halvleken! En insats som fick till och med rutinerade och ofta försiktige tränaren Carlo Ancelotti att tala om att laget befinner sig i kris.

Kris eller inte, nu är det dags att bryta den negativa trenden och ta en välbehövlig seger. Om halvannan timme är det avspark på Parc des Princes och med tanke på att det är nykomlingen Troyes som står för motståndet så känns det som att det borde kunna gå vägen. Eller för att tala klarspråk: man ska kunna kräva att det ska gå vägen. Efter den senaste tidens besvikelser så tar jag dock inget för givet. Med matchen mot Rennes i färskt plågsamt minne så känns det dock som att det i alla fall inte gärna kan bli sämre.

Någon medgångssupporter är jag dock inte (det är en praktisk omöjlighet att vara det som PSG-supporter) så i med- och motgång är det allez, PSG som gäller. Så här sitter jag, i en buss på väg till Göteborg för att se matchen i goda vänners lag, med matchtröjan på, PSG-halsduken virad runt halsen och det där pirret i magen som alltid infinner sig på matchdagar på plats. Ici c’est Paris!

Enfin!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Ja, eller åtminstone 3 oavgjorda matcher, så kom till slut säsongens första seger för PSG. Och vilken blytung seger det var. Inte bara för att Lille är en av de allra tuffaste konkurrenterna om ligatiteln utan också för at PSG historiskt sett har haft det ruggigt svårt i just Lille. Jag vill inte påstå att det i kväll gick som en dans eller så,  men efter den fantastiska starten med ett vackert ledningsmål av Zlatan Ibrahimovic redan efter 27 sekunder så kändes det att detta var PSG:s match. Trots den förhållandevis snabba kvitteringen av Lille så var jag aldrig riktigt orolig. Och mycket riktigt så satte Zlatan Ibrahimovic tämligen omgående efter att själv ha brustit i markeringen i samband med kvitteringen dit det som skulle bli segermålet. Visst, Lille hade en hel del bollinnehav och kom  till några vassa avslut, men jag hade ändå hela tiden en känsla av att PSG på något vis skulle reda ut det hela och det hela tiden fanns en extra växel I PSG-maskineriet att sätta in.

Det var inte på något vis en felfri match från PSG:s sida, men för första gången den här säsongen så visade laget under långa sekvenser upp något som i alla fall påminnde om ett spel som dels ska vinna laget sin första ligatitel sedan 1994, dels ta laget laget långt i Champions League. Det här var kvällen då min tro på att det trots att kan leda till något stort redan denna säsong för det här laget återvände. Det finns alltjämt en hel del att jobba med. Christophe Jallet slarvde på tok för mycket och höll på att ställa till det rejält för laget vid upprepade tillfällen, Alex är alldeles för trög för att riktigt längre hålla på den här nivån och Javier Pastore kommer fortrfarande inte till sin rätt. I det senare fallet handlar det nog mest om att tränare Ancelotti ännu inte riktigt hittat rätt roll för Pastore i sitt spelsystem. Men det fanns absolout en hel del att glädja sig åt också. Zlatan var majestätisk under den första halvleken och Mamadou Sakho och Marco Verratti var bitvis fullständigt briljanta.

Nu är det två veckor till nästa match, Toulouse hemma på Parc des Princes. Då är Ezequiel Lavezzi tillbaka från avstängning och förhoppningsvis Thiago Silva redo att debutera i laget efter den skada han ådrog sig när han representerade sitt Brasilien i OS. Med tanke på vad laget uträttade utan dessa herrar i dag så vattnas det i munnen på mig bara vid tanken på hur bra det kan bli med dem.  Paris est magique!

Nr 18 har presenterat sig

Det tog inte ens två minuter. Matchklockan hade just passerat 1.40 i debutmatchen för sin nya klubb som Zlatan Ibrahimovic, iklädd tröja nummer 18, gav PSG-fansen en första glimt av vad han kan uträtta för laget. En klackfint och ett välriktat, stenhårt skott som borrade sig in motståndarmålets bortre hörn senare hade Zlatan gjort sitt första mål i PSG-tröjan. Zlatan spelade sedan en dryg halvtimme till i träningsmatchen mot amerikanska DC United, en match som slutade 1-1. Nästa uppgift för Zlatan och de andra i laget i mitt hjärta är en träningsmatch mot Barcelona hemma på Parc des Princes. Blir intressant vad Zlatan kan göra mot det lag han fick lämna under förhållandevis förudmjukande former. Trots att det bara är en träningsmatch så tror jag inte att Zlatan behöver någon extra tändvätska inför den kampen.

Det är alltjämt med en viss overklighetskänsla som jag ser matchbilderna med Zlatan i PSG-tröjan. Jag har nog ännu inte riktigt smält att han faktiskt kommer att ha PSG om klubbadress de kommande tre säsongerna. Är det konstigt att jag mer än någonsin längtar till säsongspremiären av ligue 1? Den 11augusti smäller det då Lorient gästar Parc des Princes. Hur långt in i den matchen kommer det att dröja innan Zlatan slår till? Jag har en stark känsla av att det är just en fråga om när och inte om Zlatan gör mål i den matchen. Det kan inte bli 11augusti fort nog. Ici c’est Paris!

Bienvenue Zlatan!

Rêvons plus grand. Så lyder Paris Saint-Germains nya klubbmotto. Och visst har de senaste dagarnas händelser kring klubben i mitt hjärta fått det att kännas som att leva i en dröm. En dröm som, och jag kan knappt tro det ens nu när jag skriver det, har blivit sann. Jag får erkänna att jag har tagit allt snack och alla spekultationer kring att Zlatan Ibrahamovic skulle vara på väg att flytta till PSG som just snack och spekulationer. Och egentligen är det först efter att ha sett den nyss avslutade presskonferensen från Parc des Princes som det verkligen har gått upp för mig att Zlatan verkligen kommer att spela i PSG-tröjan de kommande säsongerna (det nyunderskrivna kontraktet är på tre säsonger). Att under en dryg veckas tid fått se världsspelare som Ezequiel Lavezzi, Thiago Silva och nu Zlatan Ibrahimovic ansluta till PSG känns lika fantastiskt som overkligt. Men, som Zlatan påpekade på presskonferensen, nu gäller det för drömlaget att leverera på planen också. Och att inget mästerskap vinner sig av sig självt och på papperet blev smärtsamt tydligt redan förra säsongen då spelet ofta hackade och PSG ”bara” slutade tvåa. Med det nu synnerligen förstärkta laget blir pressen inte direkt mindre. Inte minst på tänaren Carlo Ancelotti som får en grannlaga uppgift att snabbt bygga ett LAG av dessa lysande beståndsdelar, ett område där förra säsongens PSG lämnade en hel del i övrigt att önska och det blev som bekant Montpellier, det lag som spelade särklass bäst ihop som lag, som tog hem ligatiteln – trots en blygsam spelarbudget. Nu tror jag inte att det är Montpellier som blir den största utmanaren om ligatiteln. Det är Lille, som lite i tysthet har värvat oerhört intressanta spelare, som jag ser som den största rivalen. Lyon och Marseille kommer självklart också att vilja blanda sig i kampen om segerpokalen. En sak är dock säker: PSG kommer att bli laget att slå och den kommande säsongen kommer att bli den mest intressanta någonsin i Ligue 1. Det kan liksom inte bli den 11 augusti då PSG begår säsongspremiär hemma mot Lorient fort nog. Allez, PSG! Rêvons plus grand!

Bleu Blanc Rouge? Pâle!

Nej, det blev ingen perfekt present från Les Bleus till legendaren Zinedine Zidane på 40-årsdagen. Spanien var minst ett nummer för stort denna gång och det var i ärlighetens namn inte ens nära att ett återigen ganska blekt Frankrike skulle kunna störa lagets marsch mot det iberiska derbyt mot Portugal i semifinalen. Om något så framstod smärtsamt tydligt att Frankrike ända sedan han med en dansk skall i bröstet på Italiens Marco Materrazzi avslutade sin framgångsrika karriär aldrig har hittat någon som varit ens i närheten av att kunna fylla den roll i laget som just Zinedine Zidane hade. Att det inte så lätt skulle låta sig göras att fylla tomrummet efter Zizou var ingen skräll, men att Frankrike under de sex åren som gått sedan han pensionerade sig inte lyckats få fram en kreativ central mittfältare av rang är en aning underligt med tanke på vilken fin ungdomsverksamhet som de franska klubbarna har haft genom åren. Intressant nog så är det de tilltänkta arvtagarna, Yoann Gourcuff och Samir Nasri, som sägs ha varit de enskilt största orsakerna till den osämja inom trupperna som drabbat laget i de två senaste mästerskapen. Det säger såklart en hel del om deras personliga egenskaper och ledarskap, men också om den enorma press som vilar på den som förväntas ta nummer 10-rollen i ett franskt landslag.

Laurent Blanc har en del att jobba med inför kommande mästerskap, men också som jag var inne på i mitt blogginlägg tidigare idag, en god grund att arbeta utifrån. Och om man kan få fram en central spelfördelare mogen att axla Platinis och Zidanes fallna mantel, då kan det bli riktigt roligt för oss med hjärtat i den franska fotbollen. Personligen tror jag att Marvin Martin kan bli lösningen på problemet. Han fick bara några minuters speltid i detta mästerskap och kan som 24-åring kanske inte fullt ut räknas som talang längre men jag tror att han kan bli riktigt, riktigt bra. Marvin Martin som nyligen lämnade Sochaux och nästa säsong ska spela i ligatrean Lille har alla möjligheter att där ta ytterligare steg i sin utveckling.

Vad gäller mina sympatier i fortsättningen av detta EM så ligger de nu när både Sverige och Frankrike är borta ur leken definitivt hos Italien. Forza Azzurri, med andra ord!

Fira en legendar på bästa sätt

Just i dag, den dag då Frankrike spelar sin kvartsfinal i EM-slutspelet, fyller en av de bästa spelare som fransk fotboll har fått fram genom åren 40 år. Enligt vissa till och med den bäste. För egen del håller jag förvisso Michel Platini som vassare, men därefter kommer i min mening dagens fördelsedagsbarn Zinedine Zidane. Och faktum är ju att Zizou har fler meriter att visa upp när det gäller att leda sitt Les Bleus till stora internationella framgångar: ett VM-guld, ett VM-silver och ett EM-guld för Zidane jämfört med ett EM-guld och ett VM-brons för Platini.

En synnerligen passande kollektiv 40-årspresent från det franska landslaget till den sedan några år tillbaka pensionerade legendaren Zinedine Zidane skulle naturligtvis vara att vinna kvartsfinalen. Det är klart att ingenting är omöjligt och att hoppet är det sista som överger människan och allt det där, men förhoppningarna om att det ska ske är inte särskilt stora. Dels för att det är den regerande världs- och europamästaren Spanien (det är för övrigt för första gången sedan det Zidaneledda Frankrike vann VM 1998 respektive EM 2000 som samma land är regerande mästare i de två turneringarna) som står för motståndet, dels för att det återigen är stora frågetecken kring sämjan inom den Franska truppen. Ännu har inga skadelscener liknande dem i VM i Sydafrika häromåret utspelat sig, men det har bekräftats från officiellt håll att det ska ha bråkats rejält i omklädningsrummet efter Frankrikes synnerligen bleka insats i förlustmatchen mot Sverige i den avslutande gruppspelsmatchen.  Allra mest ilska ska enligt uppgift Samir Nasri, den spelare som en gång i tiden kallades för den nye Zizou, ha ådragit sig. Samma uppgifter gör gällande att flera andra spelare kritiserar honom för att bara spela för sig själv. Coach Laurent Blanc har med andra ord en hel del problem att ta itu med när det gäller att på bästa sätt förbereda sitt lag för kvällens match. Såväl när det gäller att hitta eventuella brister i det spanska lagets spel, som att få det egna laget att dra jämnt och återigen spela som ett lag. För det är helt klart att om Frankrike ens ska ha minsta chans att knäppa spanjorerna på näsan (som i EM-finalen 1984 och i VM-åttondelen 2006) då måste man spela som ett lag.

Tvksamheterna inför kvällens match är många, men på något sätt så har jag ändå en tämligen god känsla i kroppen inför kvällens match. Mot England och Ukraina spelade laget bitvis riktigt bra och visar att det finns stor potential i truppen och jag tror (hoppas) att Laurent Blanc är rätt man för att kunna svetsa samman laget och använda den dåliga insatsen mot Sverige som tändvätska. Min känsla är att i det stora hela är Frankrike ett landslag på väg upp samtidigt som Spanien är lite på väg ned. Frågan är om Frankrike redan i kväll kan visa sig starkare än Spanien eller om det kommer att ske i VM i Brasilien om två år eller först i EM på hemmaplan 2016. Jag är nämligen helt övertygad om att Frankrike är på väg att bygga upp något riktigt stort och att det kommer att leda till stora framgångar i någon eller några av de kommande turneringarna. Det vore en skräll om det skedde redan i den här turneringen, men ingenting är som sagt omöjligt och hoppet lever defintivt. Allez, Les Bleus – och grattis på 40-årsdagen Zinedine Zidane!