RSS Flöde

Etikettarkiv: Forces spéciales

Paul Greengrass à la française

Postat den

För några dagar sedan avrådde jag från att se den på svensk dvd nyutkomna franska actionrullen Forces spéciales, eller Special Forces som den fått heta här. Som tur var så finns det ett bättre alternativ att tillgå för den som trots allt är sugen på att se en trots allt tämligen närbesläktad fransk actionfilm. I förra veckan släpptes nämligen också L’Assaut från 2010 på svensk dvd, återigen under sin internationella titel som i detta fallet lyder The Assault. Jag skriver tämligen närbesläktad eftersom det egentligen rör sig om två på många sätt väldigt olika filmer. Men några gemensamma beröringspunkter finns det. Den kanske allra främsta är att det i båda fallen handlar om franska elitförband som ställs inför besvärliga uppgifter. Skillnaderna mellan dem är desto fler. Där Special Forces är en renodlad muskulös actionfilm så gör The Assualt anspråk på att vara mer tänkande och psykologiskt underbyggd.

The Assault bygger på verkliga händelser och handlar om de dramatiska händelserna när ett Air France flygplan på självaste julafton 1994 kapades av en väpnad islamistgrupp strax innan avfärd från Houari Boumedienne flygplatsen i Alger. Målet ska ha varit att flyga in i Eiffeltornet i Paris men dramat fick sin blodiga upplösning två dagar senare när planet efter att ha tvingats landa i Marseille stormades av en grupp ur gendermeriets specialtrupper. Själva stormningen kunde en chaockad fransk nation följa på tv. En av dem som satt som klistrad framför tv-apparaten var en då 14 år gammal Julien Leclercq. Uppenbart influerad av hur den politiska thrillerns moderna mästare Paul Greengrass i United 93 tog sig an 11 september-katastrofen har han nu gjort en film om vad som hände de där dramatiska dagarna för snart 18 år sedan. Nu ska det ägas på en gång att Julien Leclercq inte är någon Paul Greengrass, men det är alls inget oävet försök att efterlikna mästaren han lyckas genomföra.

Precis som Paul Greengrass gjorde i United 93 så försöker Julien Leclerq att tränga in bakom kulisserna på flera fronter. Redan när han som 14-åring satt där och såg de verkliga händelserna utspela sig på tv-apparaten funderade han mycket över de inblandade människorna, inte minst de som dolde sig bakom de stormande specialtruppernas skidmaskliknande skyddsmasker. De där funderingarna har han tagit fasta på i sin film och utgångspunkten för berättelsen är en specifik medlem av specialstyrkorna, men vi får också fälja med såväl kaparna som de politiker och tjänstemän som bakom kulisserna arbetar för en fredlig lösning. Allt precis som i United 93 skildrat utan egentliga pekpinnar eller övertydliga sympatier. Klippningen och fotot med en hetsig handhållen kamera är mer eller mindre stulna rakt av från Paul Greengrass och ger resultat. Med hjälp av det drivna och kompetenta hantverket lyckas Julien Leclercq överskyla det faktum är att han kanske inte är någon vidare personinstruktör, några av skådespelarna tillåts spela över ganska grovt. En stor tillgång är fotografen Thierry Pouget, vars stålgrå och i det närmaste helt dränerade på färg, foto framkallar en hård och kall men samtidigt stark känsla av autenticitet.

Manuset som är skrivet av Julien Leclercq själv i samarbete med Simon Moutaïrou är en blandning av fakta och fiktion. Samtidigt som vissa dokumenterade delar av händelseförloppet av oklar anledning har ändrats så har man tagit hjälp av en av de personer som hölls som gisslan på planet för att kunna beskriva det som skedde på planet så noggrant som möjligt.

Någon ny United 93 är The Assault inte, men väl en nervig, intensiv och spännande thriller väl värd att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Not so special forces

Postat den

Det är såklart roligare att tipsa om saker som jag tycker att du ska se, läsa eller höra, men ibland kan ett råd om att inte se något vara minst lika värdefullt. Inte minst i mått av sparad tid till att göra något annat och vettigare. Om du inte har ett närmast ohälsosamt intresse för det militära eller kanske ingått ett vad med någon om att se alla krigsfilmer som någonsin gjort så skulle jag rekommendera dig att undvika den franska filmen Forces spéciales som just i dag under den internationella titeln Special Forces släpps på svensk dvd.

Det är nämligen en på många sätt riktigt dålig film som det stinker 80-tal om lång väg – ända från den Iron Eagle-influerade inledningssekvensen ackompanjerad av cool rockmusik till den översentimentala finalen. Hela anrättningen har en ogenerad känsla av rekryteringsfilm över sig, men så är den också delvis finansierad av den franska armén.

Special Forces handlar om en grupp franska elitsoldater som sätts in för att rädda en kvinnlig fransk journalist som kidnappats av en grupp talibaner i Afghanistan. Operationen är inledningsvis en framgång men när gruppen efter att ha fritagit henne och med talibanerna i hasorna lyckats fly startar problemen.

Den helikopter som ska hämta upp dem mitt ute i den ogästvänliga afghanska ödemarken skjuts ned och dessutom går gruppens signalutrustning sönder i eldstriderna med fienden. De tvingas nu på egen hand försöka sätta sig i säkerhet, hela tiden jagade av talibanerna som till varje pris vill sätta stopp för dem.

Det mest positiva man kan säga om Special Forces är att det i sina bästa stunder är en ganska snygg. Då märks det att det är en påkostad historia med ganska hög ambitionsnivå när det gäller realism. Stridsscenerna, och de är många till antalet, är inspelade under överseende av den franska militärmakten och en dekorerad för detta elitsoldat i den franska marinkåren gör själv en av de ledande rollerna.

Dessutom är filmen inspelad under tuffa förhållanden i Djibouti och Tadzjikistan som påminner om dem där filmen utspelas. Fotografen David Jankowski gör ett bra jobb och fångar den dramatiska naturen i bitvis hisnande och vackra vidbilder. Problemet är att den långfilmsdebuterande regissören Stéphane Rybojad inte utnyttjar det utan ofta hamnar i ett klichéspäckat och trist berättarformat som snabbt blir tjatigt. Han visar sig vara väldigt, och då menar jag väldigt, förtjust i att använda sig av panoramabilder i fågelperspektiv där kameran så att säga snurrar över motivet.

Att rollistan toppas av bevisat duktiga skådespelare som Benoît Magimel, Djimon Hounsou och Diane Kruger förpliktigar, men tyvärr lyckas Stéphane Rybojad inte dra nytta av det heller. Hans egenförfattade manus är alldeles för kantigt, schablonartat och förutsägbart för att ge skådespelarna något vettigt att arbeta med.

Dialogen är katastrofal, karaktärerna skissartade och berättelsen både ologisk och fördomsfull. Trots alla ansträngningar att göra själva stridsscenerna så trovärdiga som möjligt så är just trovärdigheten ett av de områden där Special Forces visar upp verkliga brister.

Jag skrev tidigare att Special Forces är en påkostad film och det är det. Men det är naturligtvis också en fråga vad man gör med och får ut av pengarna. Den kostade ungefär lika mycket som Kathryn Bigelows Hurt Locker att göra. Skillnaden i kvalitetsnivå mellan de båda filmerna är dock avgrundsdjup.

Hurt Locker satte starka avtryck och skrev som bekant in sig i filmhistorien genom att kamma hem några välförtjänta Oscarstatyetter. Special Forces däremot är en filmupplevelse att snarast möjligt förtränga. Min toleransnivå är generellt sätt betydligt högre när det gäller franska filmer och jag drar som bekant mer en gärna en lans för frankofon kultur men det finns en gräns även för mig. Special Forces befinner sig en bra bit på fel sida av den gränsen.