De osynliga synliggjorda

Ett dagcenter för hemlösa kvinnor i utkanten av nordfranska Valenciennes ska stängas efter ett beslut från kommunen. Tjänstemännen menar att centrets resultat när det gäller att hjälpa kvinnorna tillbaka in i samhället är på tok för lågt för att motivera fortsatt ekonomiskt stöd.

För kvinnorna som har centret som nav i sina liv är beskedet om nedläggning något av en katastrof. Men några av medarbetarna vägrar att ge tappt. De har nu tre månader på sig att få ut kvinnorna i arbetslivet och bort från gatan och de redo att ta alla till buds stående medel till hjälp.

Sådan är storyn i den verklighetsinspirerade franska socialrealistiska feelgoodfilmen De osynliga (Les Invisibles i original) som hade svensk biopremiär förra veckan. Den som sett regissören Louis-Julien Petits film Klippet (Discount i original) som visades på svenska biografer för fyra år sedan vet vad den har att vänta, för detta är en film helt i samma anda och med samma blandning av samhällskritik, diskbänksrealism och humor.

Här arbetar han med en blandning av etablerade skådespelare (Noémi Lvovsky och Corinne Masiero bland andra) och amatörer (flera av dem med egen erfarenhet av att leva som hemlös) och det är ett väl fungerande grepp som starkt bidrar till filmens känsla av autenticitet. Och även om proffsen sköter sig utmärkt är det amatörerna som stjäl showen! Det borde vara smått omöjligt att inte charmas av dem.

Det går såklart att ha åsikter om att filmens feelgood-moment emellanåt är aningen för mycket åt det lättsamma hållet och därmed förhindrar den att bli så gripande och stark som den kunde ha blivit i en annan form, men jag är ändå övervägande positivt inställd till Louis-Julien Petits sätt att ta sig att ta sig an de ämnen han vill avhandla. Och värmen och kärleken han visar för sina rollfigurer är så genuin att De osynliga ändå berör på djupet.

De osynliga är en tänkvärd, medryckande och rolig film om vänskap, ensamhet, uppoffringar och ett obrytbart systerskap.

Livspusslet à la Dardenne light

Det är hög tid för den här bloggen att återigen bli vad den en gång var och alltid var tänkt att bli: en guide till populär- och finkultur från den frankofona världen. Dags att ta sikte på och förhoppningsvis närma mig det självpåtagna målet att skriva om de filmer från den sfären som tar sig hit till Sverige.

Denna omstart för BleuBlancRouge sker med den prisbelönta belgiska filmen När livet vänder (Nos batailles i original) som gick upp på svenska biografer i går den 3 maj. Den visades inom tävlan i en av undersektionerna vid förra årets filmfestival i Cannes och tog tidigare i år flera tunga priser (däribland bästa film och bästa regi) vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen.

När livet vänder är en film som är lätt att tycka om eftersom den genomsyras av en stor värme gentemot alla människor som skildras i den. I centrum av handlingen står lagerarbetaren Olivier (fenomenalt spelad av en en nedtonad Romain Duris). Hans arbetsdagar blir allt som oftast långa och slitsamma eftersom han är såväl förman som fackligt engagerad och övertidstimmarna blir många.

På hemmaplan kämpar hans fru Laura med att hålla ordning på vardagssysslorna och deras två barn, 6 och 9 år gamla. Tills det att hon utan ett ord försvinner. Hon lämnar ingen förklaring och heller inga spår efter sig. Vilket såklart vänder upp och ner på såväl Oliviers som barnens liv. Samtidigt som de naturligtvis är oroliga och funderar på vad som hänt Laura och om och när hon kommer att komma tillbaka så måste de såklart också hitta ett sätt för det vardagliga att fungera.

När livet vänder är den belgiske regissören Guillaume Senez andra långfilm och den ekar av influenser från landsmännen bröderna Dardenne, de regerande världsmästarna av socialrealistiska skildringar. Riktigt så hårtslående som Dardennebrödernas filmer är den inte, Senez målar med mer ljusare nyanser från sin palett, men den berör verkligen ändå. Inte minst tack vare en fantastiskt fin tonträff i såväl regi som skådespel.

Hela ensemblen glänser men jag vill ända slå ett extra slag för oerhört duktiga stjärnskottet Laetitia Dosch som spelar Oliviers syster Betty och som har alla möjligheter att bli en av sin generations allra främsta skådespelare.

Guillaume Senez berättar med små uttrycksmedel, litar på sina skådespelare och sin publik. Här finns inga pekpinnar hur vi ska känna eller tolka det som skildras. Han berättar sin historia utan och fördöma någon (även om det ligger en del samhällskritik mellan raderna) eller för den delen ge några egentliga förklaringar. När livet vänder är helt enkelt en skildring av livet som det kan se ut under dessa specifika förhållanden. En riktigt bra skildring dessutom!

Alla pratar franska – även Mikael Nyqvist!

Det har varit lite hektiskt den senaste tiden. Så pass mycket att jag trots att inspirationen att blogga återvänt inte har kommit till skott med bloggandet. Resultatet har blivit en osedvanligt inaktiv decembermånad här på BleuBlancRouge – och att jag har halkat efter rejält när det gäller mina ambitioner att skriva om alla frankofona filmer som kommer hit till Sverige.

Förhoppningsvis kan den vecka av välbehövlig julledighet som jag just har inlett kunna hjälpa till för att få fart på det hela igen. Här och nu kommer under alla omständigheter ett första försök att börja skriva ikapp mig.

Jag inleder med att skriva några rader om En tripp till Paris (La Ritournelle i original) i regi av Marc Fitoussi, som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan. Huvudanledningen till att den fick svensk biopremiär torde vara att Mikael Nyqvist har en vikitg biroll i den. Och det ska sägas direkt att han klarar sig riktigt bra. Hans klarar franskan riktigt bra och gör en finfin insats överlag.

Det är också riktigt kul att se Isabelle Huppert i en för henne ovanligt varm roll. När vi pratar om skådespelarinsatserna förtjänar naturligtvis också alltid stabile Jean-Pierre Darroussin att nämnas. Han fångar sin buttra och tillknäppta rollfigur alldeles utmärkt. Skådespelarmässigt finns det med andra ord inget att anmärka på.

De fina skådespelarprestationerna till trots lyfter inte En tripp till Paris till några högre höjder. Det är inte någon dålig film, men erbjuder heller inte så mycket mer än småputtrig underhållning för stunden. Den handlar om det strävsamma medelålders paret Brigitte (Huppert) och Xavier (Darroussin). De bor på en gård i Normandie där de föder upp tjurar. De lever ett lugnt och ordnat liv. För lugnt och ordnat för Brigittes smak. Äktenskapet går på tomgång och hon längtar mer och mer efter att fylla livet med något annat.

Under förevändning att hon ska besöka en hudspecialist för att få bukt med ett eksem reser hon till Paris för en helg. Hennes egentliga ärende är ett försöka leta upp en yngre man som visat intresse för henne. På plats i Paris träffar hon av en slump den världsvane danske affärsmannen Jesper (Nyqvist). Han ger henne den uppmärksamhet och inblick i ett mer flärdfullt liv som hon suktar efter och i takt med att de närmar sig varandra mer och mer lever Brigitte upp. Hemma i Normandie börjar Xavier ana oråd och beger sig även han till Paris.

En tripp till Paris är en på många sätt typisk fransk film, inte minst i sitt resonerande sätt att närma sig frågor kring tvåsamhet, otrohet och äktenskapet. Det är en huvudsakligen dialogdriven film som filmen igenom håller en lågmäld åt återhållsam ton. Marc Fitoussi är duktig på att skildra det vardagliga och de Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin och Mikael Nyqvist fångar med små uttrycksmedel och stor finkänslighet upp det spåret alldeles utmärkt.

Det finns en hel del allvar i filmens klangbotten, men trots det känns det som en rätt lättsmält och lite bagatellartad historia. Förklaringen till det finns naturligtvis på manusstadiet. Manuset skrapar liksom bara på ytan och hade definitivt vunnit på fler nyanser och gå lite mer på djupet rent psykologiskt. Skådespelarna gör vad de kan, och det är som sagt en hel del, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att rollfigurerna inte är helt och hållet genomarbetade.

Någonstans i En tripp till Paris gömmer sig idén till och förutsättningarna för en alldeles utmärkt film. Den lyckas inte Marc Fitoussi riktigt med att mejsla fram. Därför blir mitt slutgiltiga omdöme sevärd men inte så mycket mer. Med plus i kanten för skådespelarna och herr Nyqvists franska.

Det universella språket att vara människa

Jag var inte helt övertygad av Julie Bertuccellis förra film Trädet (L’Arbre) från 2010, men hennes nya film Franska för nybörjare (La Cour de Babel) som gick upp på svenska biografer förra helgen är något helt annat. Det är en charmig, engagerande och inte minst viktig dokumentär om en grupp elever kring de tidiga tonåren. De kommer från olika håll runtom i världen och går i en klass i förberedande franska för att efterhand kunna slussas in i vanliga skolklasser.

Franska för nybörjare är en formmässigt rak och enkel dokumentär. Julie Bertuccelli betraktar och registrerar men kommenterar överhuvudtaget inte. Här finns vare sig någon berättarröst eller några informationstexter, inget moraliserande eller några pekpinnar. All uppmärksamhet ligger på de medverkande, det vill säga eleverna och deras lärare men i vissa fall också elevernas föräldrar. Nästan hela filmen utspelas i ett och samma klassrum.

Den raka berättarstrukturen fungerar utmärkt. För det behövs sannerligen inga formmässiga bländverk för att få den här berättelsen att lyfta. Det är oavbrutet fängslande och fascinerande att följa med eleverna under det läsår som filmen spänner över. I takt med att deras förmåga att bemästra det franska språket ökar blir diskussionerna och samtalen dem emellan alltmer avancerade. Det är inga små ämnen och frågor de hinner med att behandla och med sina vitt skilda bakgrunder och erfarenheter är det ingen brist på olika infallsvinklar och tankegångar.

Franska för nybörjare är naturligtvis inget för den actionsugne men bara för att det är en film som det pratas i det närmaste oavbrutet i betyder det inte att den är händelsefattig. Här händer faktiskt massor. Inte minst på det känslomässiga planet. Under filmens 90 minuter hinner man som åskådare kastas mellan flera olika känslolägen. Glädje och sorg, ilska och värme. Allt får plats mellan det här klassrummets väggar. Det här är en film som jag hoppas att så många som möjligt tar chansen att se.

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet. Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondy och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours)  från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta. Resutatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt. Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen. Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. I Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det. Colins bäste vän Chick är mindre bemadlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé. Livet leker inleddningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det. Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanligs glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.

Julens bästa familjefilm är här!

Sugen på en lugn och förhållandevis stillsam animerad familjefilm såhär lagom till jul? Den är den franskbelgiska filmen Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som hade svensk biopremiär i fredags filmen för dig. Jag skriver förhållandevis stillsam eftersom den innehåller några scener som säkert kan verka skrämmande för de allra minsta, men i det stora hela är detta en varm, okomplicerad och vacker film fjärran från allt vad 3D-effekter och det stoj och stim som nutidens så populära dataanimerade (företrädelsevis) amerikanska familjefilmer brukar erbjuda. Victor och Josephine är varsamt och fint tecknad på ett sätt som andas gamla goda tider. Det är på något vis på samma gång avskalat och detaljrikt.

Victor och Josefine bygger på belgiskan Gabrielle Vincents populära barnböcker om björnen Ernest och musen Célestine (i Sverige då Victor respektive Josefine) och deras oväntade vänskap. Filmen som är regisserad av franske Benjamin Renner och belgarna Stéphane Aubier och Vincent Patar är utsökt tecknad i ungefär samma stil som Gabrielle Vincent illustrerade sina berättelser med, det vill säga ofta i akvarell. Berättelsen är enkel men hjärtvärmande. Den fattige björnen Victor lever i utkanten av en stad som befolkas av björnar. Under staden lever Josefine och de andra mössen. De uppfostras av vara livrädda för de påstått farliga björnarna (som i sin tur lärs att frukta mössen) och smyger egentligen bara upp ovan jord för att samla på sig björntänder som är helt ovärderliga i det utvecklade tandvårdssystem som är ovärderligt för mössens överlevnad. Den lilla Josefine vägrar dock gå med på att björnarna skulle vara farliga och elaka och konfronterar helt orädd Victor när de träffas vid en soptunna i staden. Det blir början på en vänskap som inte alls ses på med blida ögon av alla. Tvärtom. Den ses snarare som ett hot.

 

 

Budskapet är tydligt och enkelt, att även om vi är olika så kan vi naturligtvis vara vänner och ha roligt ihop. Men att sensmoralen är nära på övertydligen gör absolut ingenting när filmen är ett så utsökt hantverk. Det går inte att motstå att ryckas med i det hela. Victor och Josefine är i all sin tystlåtenhet och anspråkslöshet fantastisk liten film, perfekt att samla familjen kring i juletid (och naturligtvis annars också). Den har ett varmt bultande hjärta, en lågmäld humor och är består till stor del av finurligt, men varsamt tecknade tablåer. Den är långsamt och tålmodigt berättad, ungefär så långt ifrån den animerade anarkin i Stéphane Aubiers och Vincent Patars förra skapelse Panik i byn.  Skillnaden i uttryck är så enorm att jag har svårt att förstå att det är samma människor som ligger bakom verken. Men det är väl å andra sidan ett gott betyg på Aubiers och Patars konstnärskap, att de kan göra två så vitt skilda produkter med lika högklassigt resultat.

Filmen visas dubbad till svenska. Jag har inte hört hur den dubbningen låter men vill absolut rekommendera att du om du får möjlighet att se den även med det franska originalljudspåret med en synnerligen inspirerad Lambert Wilson i rollen som björnen Ernest. Förhoppningsvis kommer det franska ljudspåret att finnas med på den svenska dvd-utgåva som man väl får anta så småningom kommer.

Ernest och Célestine belönades med priset för bästa animerade film vid årets Césargala.

Frankofilt filmsommarnöje

Glädjande nyheter för frankofilen som känner för att svalka sig en stund i högsommarvärmen genom att slinka in i en behagligt tempererad biosalong. Denna helg har inte mindre än två franska filmer svensk biopremiär: den 13-faldigt Césarnominerade Camille mellan två åldrar (Camille redouble i original) och Bon appétit! (Les Saveurs du palais i original), båda från i fjol. I mina ögon är den förstnämnda den klart bästa av de två så jag inleder med att behandla den.

Camille mellan två åldrar än tämligen oblygt inspirerad av Francis Ford Coppolas Peggy Sue gifter sig från 1986. Den handlar om en bitter, livstrött och smått alkoholiserad medelålders kvinna vid namn Camille. Hon bor i Paris och är mitt uppe i en uppslitande separation från sin man Eric som hon varit tillsammans med sedan gymnasietiden. Efter en synnerligen blöt nyårsafton i goda vänners lag vaknar hon upp i en sjuksäng.

Personalen meddelar att hennes föräldrar är på väg för att hämta henne. Något som Camille av naturliga skäl har svårt att tro på. Bägge hennes föräldrar är nämligen sedan länge döda. Men mycket riktigt, föräldrarna dyker snart upp och Camille inser efter en stund att hon är förflyttad tillbaka i tiden, till 16-årsåldern. Den tid då hon för första gången träffar Eric och då hennes mamma plötsligt dör.

Med andra ord en chans att med vetskapen om hur saker och ting utvecklat sig och med massor av livserfarenhet i bagaget göra om och göra rätt. Eller går det överhuvudtaget att ändra det som redan skett?

Camille mellan två åldrar är en starkt melankolisk men också ofta mycket rolig film, ytterst tonsäkert iscensatt av Noémi Lvovsky som själv dessutom spelar titelrollen och har varit med och skrivit filmens manus. Mötet mellan den ”nya” Camille och hennes föräldrar och övriga omgivning inbjuder naturligtvis till en hel del dråpliga situationer och kulturkrockar, men det blir aldrig hysteriskt.

Det här är en nedtonad och återhållsamt berättad film som ofta drar mer åt drama än komedi. Vissa har velat dra paralleller inte bara med Peggy Sue gifte sig utan också Tillbaka till framtiden. Det är naturligtvis inte helt irrelevant att göra det, men likheterna med den senare är tämligen få. Och på sant franskt manér är Camille mellan två åldrar både pratigare och mer filosofiskt lagd än de båda. Och de filosofiska och resonerande undertonerna i Camille mellan två åldrar är något som verkligen får den att lyfta.

Camille mellan två åldrar är en gripande, rolig, finstämd och inte minst välspelad film. Noémi Lvovsky är (som vanligt) mycket bra, Samir Guesmi är lysande i båda inkarnationerna av Eric och Yolande Moraeu är inget annat fantastisk i rollen som Camilles mamma. Dessutom får vi njuta av inspirerade gästspel av kända skådespelare som Mathieu Amalric, Denis Podalydès och François Truffauts favorit Jean-Pierre Léaud.

Bon appétit i regi av Christian Vincent blev jag tyvärr inte lika förtjust i. Trots att den också kännetecknas av finfint skådespel, inte minst av Catherine Frot (som liksom Noémi Lvovsky i Camille mellan två åldrar) Césarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll tidigare i år. Här spelar hon Hortense Laborie, en viljestark och kvinna från den franska landsbygden som till sin stora förvåning rekryteras att bli ansvarig för maten åt självaste presidenten i Elysséepalatset.

Det är naturligtvis ett uppdrag som det inte går att tacka nej till. Men arbetet är sannerligen ingen hinderfri raksträcka. Förutom det uppenbart tuffaste hindret, att hon är den första kvinna på posten i en strikt patriarkal värld, så har hon massor av saker att ta hänsyn till. Inte minst gamla ingrodda hierarkier och byråkratiska system. Men Hortense Laboire är inte en kvinna som tar överdriven hänsyn till sådant. Hennes kompromisslösa kärlek till maten är det som verkligen styr henne och den leder till att hon fattar en hel del inte helt populära beslut.

Bon appétit saknar definitivt inte förtjänster. Catherine Frots agerande är redan nämnt och filmens utsökta foto är en annan. De många matlagningsscenerna är så snyggt iscensatta att snålvattnet snart riskerar börjar rinna ur mungipan. Det här är en film som kanske främst talar till magsäcken. Men rent handlingsmässigt finns en del i övrigt att önska.

För trots att filmens Hortense Laborie är inspirerad av och baserad på en verklig person, Danièle Mazet-Delpeuch som var president Mitterrands kock mellan 1988 och 1990, så lyckas inte riktigt personporträttet engagera. Vi får veta på tok för lite om vem hon är, vad som driver henne och vilken bakgrund hon har.

Dessutom har manusförfattarna lagt till en ramberättelse som mest bara stör och sannerligen inte tillför något. Så trots de på sitt sätt fantastiska matlagningsscenerna så blir Bon appétit en ganska tunn och lite smaklös måltid till film. Men som matlagningsporr och substitut till de själlösa matlagningsprogram som det går tretton på dussinet av på tv just nu fungerar den utmärkt.

Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.

Förtrollad av Jaoui

Nu har jag äntligen varit på bio och sett Agnès Jaouis efterlängtade nya film Förtrollad av Paris. Innan jag ger mig in på min recension av den är det en sak som måste göras. Vi måste prata om titeln. Mitt råd är att dra ett stort streck över den. Det är helt enkelt bara det senaste exemplet i raden av märkliga, fåniga och långsökta svenska titlar som försöker åka snålskjuts på något annat.

I det här fallet är titeln dessutom direkt missvisande. Förtrollad av Paris är naturligtvis en säljande titel (vilken frankofil har inte blivit förtrollad av Paris?), men den har ingen egentlig täckning i filmen. Jag förstår att det hade varit svårt att behålla originaltiteln Au bout du conte men vad hade det varit för fel på den svenska titeln Vid sagans slut, eller något liknande?

Det hade varit en titel som bättre beskrivit vad det här är för en film. Men nu är det som det är. Förvänta dig ingen Förtrollad av Paris av Förtrollad av Paris om du förstår vad jag menar. Det du kan förvänta dig, och det är ju trots allt det viktigaste, är dock en återkomst till högform av Agnès Jaoui efter Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie i original) från 2008.

Jag skriver återkomst till högform eftersom jag blev tämligen besviken på den. Inte för att den skulle vara så oerhört dålig, jag tycker att det är en helt okej film, men för att mina förväntningar på den var enorma efter hennes två tidigare mästerverk till filmer, I andras ögon (Le goût des autres) från 2000 och Se mig (Comme une image) från 2008.

Den som har sett någon eller några av hennes tidigare filmer kommer att känna igen sig i Förtrollad av Paris, även om den bryter lite ny mark i hennes filmografi. I vanlig ordning har hon skrivit filmens manus i samarbete med den ständige parhästen Jean-Pierre Bacri (de båda spelar dessutom som vanligt två av de ledande rollerna).

Jag vet inte om det beror på att de på det privata planet har separerat efter ett mångårigt förhållande, men den här gången har de tagit ut svängarna en hel del när det gäller form och berättande. Grunden i Förtrollad av Paris är förvisso densamma som i Jaouis tidigare filmer, det är en både karaktärs- och intrigdriven film där berättelsens fokus snyggt och ledigt flyttas mellan de flera olika karaktärer som handlingen kretsar kring, men den här gången kryddas realismen och den vardagsnära och naturalistiska tonen med flera snyggt invävda och smarta lån och referenser från sagornas värld.

Sagolånen fungerar som ett mycket effektivt sätt att förstärka filmens ironiska ton mot de orealistiska och just sagoskimrande förväntningarna på den stora och himlastormande kärleken som flera av karaktärerna har. De färgstarka sagoinslagen och att Jaoui/Bacri den här gången genom några excentriska rollfigurer tar ett steg bort från skildringarna av ”vanligt” folk som präglat deras tidigare filmer till trots är Förtrollad av Paris en lågmäld och varm liten pärla till film om ett antal människors drömmar och tillkortakommanden när det gäller relationer.

Den är rolig, vass och har mycket hög igenkänningsfaktor. Förtrollad av Paris når kanske inte upp i samma nivå som I andras ögon, som jag alltjämt anser vara hennes bästa film, men den är definitivt ännu ett styrkebesked från Agnès Jaoui.

Audiard gör det igen!

2012 kommer kanske inte att gå till historien som ett av de starkaste filmåren någonsin men det andra halvåret har definitivt varit starkare än det första och de senaste två månaderna har inneburit en riktigt stark slutspurt på filmåret på de svenska biograferna.

Denna slutspurt kröns av årets sista fullpoängare, Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os i original) som gick upp på svenska biografer i fredags. Det är en filmisk julklapp som både smeker på kinden och riktar ett hårt slag mitt i solar plexus.

Det är filmisk poesi blandad med brutal realism och jag älskar varje sekund av det. Jag är djupt imponerad av att Audiard har lyckats följa upp den mästerliga och med rätta tokhyllade En profet (Un prophète) med en på många sätt helt annorlunda film som är lika bra och innehar samma emotionella sprängkraft.

Med tanke på att han dessförinnan  gjort starka filmer som Den diskrete hjälten (Un héros très discret) och Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arreté) är det bara att konstatera att vi talar om en av vår tids främsta regissörer. Inte minst om vi talar om att skildra olika sidor av maskulinitet och våldsamhet.

Rust and bone innehåller samma tematik som i stort sett alla Jacques Audiards filmer gör men skiljer sig ändå ganska rejält från de andra eftersom det i grund och botten är en kärlekshistoria. Låt vara en annorlunda kärlekshistoria långt ifrån genrens klichéer, men ändock en kärlekshistoria.

Den handlar om Ali, en emotionellt handikappad men fysiskt stark ensamstående far som tar sin femårige son med sig och lämnar Belgien för att söka lyckan vid den franska Rivieran. Efter att ha tagit tillfälliga jobb som nattväktare och dörrvakt på en krog kommer han i kontakt med ett annat sätt att tjäna pengar: att delta i illegala street fighter.

Av en slump korsar Alis vägar Stéphanies. Hon arbetar med att träna späckhuggare och träffar Ali för första gången i samband med ett bråk på en nattklubb. Efter att hon råkat ut för en svår arbetsplatsolycka som berövar henne bägge benen vänder hon sig i sin ensamhet och depression till Ali.

De två egentligen ganska olika människorna tyr sig till varandra och de möts i ett synnerligen dramatiskt skede i respektive liv, men kanske kan de hjälp varandra att få rätsida på tillvaron.

Rust and bone är en i många skeden ändlöst vacker film, här finns scener som jag för alltid kommer att bära med mig. Jacques Audiard visar prov på enorm känslighet i sättet att berätta Alis och Stéphanies historia på.

Balansen mellan det skira och vackra å ena sidan och det stenhårda och brutala å den andra är perfekt utförd. Det är en film som griper tag direkt och som sedan aldrig släpper det. Det fantastiska fotot, den ypperliga rytmen i klippningen och Jacques Audiard personregi är tre av filmens trumfkort. Ett fjärde är Matthias Schoenaerts och Marion Cotillard i huvudrollerna. Jag har svårt att sätta ord på hur ruskigt bra de är och nöjer mig med att konstatera att det inte finns en falsk ton i deras samspel och att deras respektive rollinsatser andas fullständig autenticitet.

Rust and bone är en film som känns och med tanke på de många våldsinslagen är det inte alltid en lätt film att titta på, men även i de mest brutala ögonblicken hittar Jacques Audiard någon form av poesi så låt dig inte skrämmas bort av dem.