Triangle of Sadness kammade som de flesta säkert har koll på vid det hör laget hem Guldpalmen vid förra årets filmfestival i Cannes. I mina ögon var det dock en annan film som förtjänade det prestigeladdade priset mer än Ruben Östlunds och det var belgiske Lukas Dhonts andra långfilm Close.
Nu fick Close nöja sig med det som anses vara Cannesfestivalens näst finaste pris: Grand prix. Close var också Belgiens bidrag till årets Oscarsgala och nominerades till priset för bästa internationella film, men nådde inte heller där hela vägen fram. I fredags hade den svensk biopremiär.
Close är ännu ett bevis på den starka socialrealistiska ådran i modern belgisk film. Jämförelserna med anfäderna bröderna Dardenne är naturligtvis omöjliga att undvika, än mer så eftersom en av huvudrollerna spelas av Émilie Dequenne som slog igenom stort just i en Dardennefilm: guldpalmsvinnaren Rosetta från 1999.
I en annan viktig roll syns för övrigt Falsk identitet-bekantingen Léa Drucker.
Men även om Dequenne levererar en direkt fenomenal insats så hamnar de med namnkunniga skådespelarna ändå lite i skuggan av de unga fynden Eden Dambrine och Gustav De Waele som är de verkliga stjärnorna i denna urstarka berättelse, De spelar tolvåringarna Léo och Rémi som varit bästa vänner sedan de var små.
De lever i en trygg och ömsint tillvaro och står varandra oerhört nära. Så pass nära att de tillbringar så mycket tid tillsammans som de bara kan. Men idyllen ska visa sig vara skör.
De två vännerna börjar på högstadiet och med det träder de in i en hårdare miljö. En oskyldig och inte illa ment fråga kring deras nära vänskap förändrar allt. Léo börjar börjar markera avstånd till Rémi, först lite diskret men efterhand blir klyftan mellan dem gradvis större.
Léo börjar plötsligt spela ishockey som en annan kille i klassen gör, ett intresse som tar upp en hel del av hans tid, och den mer sköra Rémi blir alltmer förtvivlad över situationen. Och till slut sker något drastiskt.
Close är en både gripande och vacker film. Den berör på djupet med ett absolut gehör och en tonträff helt utan falska klanger. Det är en film som känns i magen: ibland sprittande och andra gånger som ett välriktat slag.
Lukas Dhont levererar inkännande skildringar av såväl vänskap i sin allra vackraste och skiraste form som bråddjup skuld. Allt kryddat med funderingar kring normer och könsstereotyper. Close är en känslomässig bomb som hela tiden ligger på gränsen till att brisera, mycket tack vare Dhonts otroligt skickliga regi och manusarbete.
Handlingen drivs fram av vad rollfigurerna gör i stället för vad de säger, vilket lämnar mycket outsagt mellan dem och skapar en spänning i filmen som sakta men säkert för situationen mot en emotionell bristningsgräns. Allt är dock hela tiden fint och inkännande skildrat. Det här är en filmupplevelse som klänger sig kvar långt efter att eftertexterna börjat rulla.
Med tanke på hur vass debuten Girl var så kan jag redan två långfilmer in i karriären konstatera att bröderna Dardennes position som den belgiska socialrealismens okrönta mästare snart kan vara hotad, för Lukas Dhont har nu i alla fall lagt grunden till en filmografi som kan komma att bli något alldeles extra!
BleuBlancRouge 