RSS Flöde

Etikettarkiv: film

Initials S.G.

Postat den

Gainsbourg

Je suis de retour! Det var ett tag sedan sist (minst sagt), men nu hade jag tänkt att äntligen komma till skott och skaka liv i den gamla bloggen. Jag gör det genom att som så många andra i den fransktalande världen uppmärksamma att det just i dag är exakt 25 år sedan en av de allra största ikonerna inom fransk populärkultur gick ur tiden. En man som rörde upp känslor och inte ryggade för att skapa kontroverser.

Jag pratar så klart om Serge Gainsbourg. En man som snart sagt alla inom den fransktalande världen har en åsikt om och ett förhållande till. Hans betydelse för den moderna franska populärkulturen kan inte överskattas. Eftersom han var en mångsysslare och gjorde musik i så många olika genrer kan man hitta spår av och influenser från honom i lite här och var inom franskt musikliv än i dag.

Jag har valt att uppmärksamma denna dag genom att tipsa om Joann Sfars Gainsbourg-skildring Gainsbourg – Ett legendariskt liv (Gainsbourg, vie héroïque i original) från 2010. Det är sannerligen ingen ordinär biografisk film vi talar om. Joann Sfar, som egentligen är serietecknare i grunden, väljer att teckna ett porträtt av myten (en mytbild som den kända artisten mer än gärna själv odlade) Serge Gainsbourg. Som han skriver i en sort programförklaring till filmen: jag är inte intresserad av den sanne Gainsbourg utan av hans lögner. Men samtidigt ger den faktiskt en ganska bra och kronologisk genomgång av den legendariske provokatörens karriär.

Joann Sfars bakgrund som serietecknare skiner igenom i hans sätt att komponera bilder och hans berättarstil. Det finns en mycket tilltalande formmässig lekfullhet som imponerar, inte minst med tanke på att det faktiskt är Sfars debutfilm som regissör.

Även om det inte handlar om någon sanningsenlig biografi, så känns det ändå på något märkligt sätt som att Sfars film kommer Serge Gainsbourg in på livet. Att det heller inte enbart är något medhårsstrykande idolporträtt känns som en styrka, även om det är tydligt att Joann Sfar återfinns i Serge Gainsbourgs fanskara. Han har också valt bort några av de mer ökända och skandalomsusade episoderna i Gainsbourgs karriär.

En annan sak som bidrar till att göra filmen till en sådan stark upplevelse är den klockrena rollbesättningen. Eric Elmosnino är inget annat än fantastisk i huvudrollen, han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2011 som tack för besväret, men även den personer som fått i uppgift att porträttera några av de andra kända människor som Gainsbourg arbetade med och inspirerades av imponerar.

Filmens soundtrack är ett kapitel för sig. Ljudspåret innehåller dels originalversioner, dels också av ensemblen fint utförda tolkningar av flera av Gainsbourgs mest omtyckta och klassiska låtar. Och Joann Sfar använder musiken på ett mycket fint sätt i sitt berättande.

Enbart soundtracket i sig gör filmen sevärd. Bakom det, som det ibland kan kännas, aningen tvångsmässiga provocerandet var trots allt Serge Gainsbourg en låtskrivare utöver det vanliga. Det understryker den här filmen med emfas.

Bonjour paresse

Postat den

Alex

Så här mitt i min egen semester känner jag att det är ett ypperligt tillfälle att skriva om en film som är en enda lång lovsång till lättjan och latheten. Yves Roberts klassiska komedi Alexandre – lyckans ost (Alexandre le bienheureux i original) från 1968. Det är en alldeles perfekt film att se en lugn och skön sommardag. Titelns Alexandre är en lantbrukare på den franska landsbygden. Han hålls hårt av sin ambitiösa och stränga fru som varje dag ger honom mängder av arbetsuppgifter. Trots att han själv mest av allt bara vill ta det lugnt. När frun plötsligt dör i en bilolycka ser han sin möjlighet. Att göra ingenting alls. Han barrikaderar sig i sitt sovrum och låter sin trogna vän till hund varje dag springa iväg och hämta hem det han behöver i form av mat och annat. Alexandres beteende skapar dock ganska snart oro och bestörtning bland de andra invånarna i den lilla byn och de sätter i gång en kampanj för att försöka få honom tillbaka i gamla spår igen.

Alexandre spelas med bravur av Philippe Noiret som är som klippt och skuren för rollen. Det här var hans första riktiga huvudroll och ledde till ett större genombrott för honom. Alexandre – lyckans ost är också i mångt och mycket hans film. Hans och hundens. För på samma sätt som exempelvis i The Artist så lyckas den charmante fyrbente spjuvern i filmen sånär stjäla de scener den är med i. Noterbart är också att i en mindre roll i filmen syns Pierre Richard, som med stor framgång skulle komma att medverka i flera filmer av Yves Robert, i sin blott andra filmroll.

Alexandre- lyckans ost är en jovialisk och glad och livsbejakande film, fylld av härliga scener och dråpliga situationer. Manuset välskrivet och filmen skickligt och metodiskt iscensatt. Visst känns den emellanåt en aning daterad rent visuellt sett, den är ju trots allt från 1968, men den berör samtidigt teman som är universella och tidlösa. Det som lämnar en viss bitter eftersmak är att det går att ha åsikter om den kvinnosyn som filmen förmedlar, framförallt i form av Alexandres tyranniska fru, men det är å andra sidan att läsa in för mycket och övertolka filmmakarnas avsikter. Det här är trots allt en ganska harmlös berättelse. Och dessutom en duktigt charmig sådan. De vackra och varma bilderna av det franska landsbygdslandskapet i Beauce gör naturligtvis inte upplevelsen sämre. Alexandre – lyckans ost är en film om att njuta av livet och att leva i nuet.

En oväntad vänskap en väntad succé

2504323_520_293

I bland är det stört omöjligt att inte utbrista i ett vad var det jag sa. En aning självbelåtet, jag vet, men det här är definitivt ett sådant tillfälle. Så: vad var det jag sa? Jag var en av dem som uttryckte stor förvåning över att det länge verkade som att ingen svensk distributör skulle ta in den oemotståndligt charmiga franska succékomedin Intouchables, trots att den gjort stor succé snart sagt överallt där den visats. Efter många om och men tog till slut det i sammanhanget lilla filmbolaget Scanbox chansen. I slutet av september fick filmen svensk premiär under titeln En oväntad vänskap och voilà, så här knappa tre månader senare är den (väntade) succén ett faktum.

I förra veckan passerade filmen 350 000 besökare och gick därmed förbi Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) i statistiken och är därmed officiellt den mest sedda franska filmen någonsin på svenska biografer. Inte illa för en film som ingen inledningsvis tycktes tro vara något som skulle intressera de svenska biobesökarna. Jag besparar mig från att brista ut i ännu ett, ja ni vet vad, och nöjer mig med att rekommendera dig som ännu inte har sett En oväntad vänskap att göra det. Jag kan naturligtvis inte lämna några garantier men jag tror inte att du kommer att ångra det biobesöket.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!

Dagarna mörknar minut för minut…

Höstdagjämningen är passerad, årets Bokmässa genomförd och kvicksilvret i termometern kryper så sakteliga neråt. Även om känslan så gärna vill säga påstå annat och klamra sig fast vid det sista halmstrået av sommar så säger förnuftet att nu är det oåterkalleligen höst.

Jag fortsätter mitt projekt att möta årstiderna i sällskap av Eric Rohmers årstidssvit. En höstsaga (Conte d’automne) från 1998 var den film som avslutande sviten, men i det här projektet blir det film tre eftersom jag startade i våras. Många håller den som svitens bästa, till och med en av de bästa i hela Rohmers digra produktion. Jag håller inte riktigt med. Eller kanske ska jag snarare säga att jag länge höll med, men att jag efter denna senaste genomsyn hittade några sprickor i fasaden.

Till att börja med är det dock bara att konstatera att En höstsaga är lika välskriven som egentligen alla andra Rohmer-filmer. Dialogen, som i vanlig ordning är motor i berättelsen, är fyndig, skarp och filosofiskt lagd. Den här gången är det centrala temat vänskap och i den serie samtal mellan ett antal människor som filmen består av analyserar Rohmer lika skarpsinnigt och mångbottnat som vanligt sitt ämne.

Det är sannerligen inte där skon klämmer. Ett adelsmärke för Rohmer brukar vara den naturliga och autentiska tonträffen, men det jag något förvånat kunde konstatera när jag nu såg om filmen var att en del replikskiften faktiskt klingade lite falskt.

Problemet ligger på skådespelarnivå. För en gångs skull svajar Rohmer en aning i sin personregi. Det är absolut inget genomgående drag i filmen, det rör sig om några scener, men när vi talar om en regissör vars filmer tidigare (och senare) visat närmast absolut gehör när det gäller tonträffen räcker för att göra mig förundrad och faktiskt bli lite irriterad på några karaktärer. Vilket är synd på en annars på många sätt utmärkt film.

En höstsaga är så nära Eric Rohmer kom en renodlad romantisk komedi. En rejält intellektualiserad och filosofiskt resonerande sådan förvisso, men ändå. Den delar väldigt många egenskaper med den traditionella romantiska komedin. Berättelsen om hur två andra kvinnor försöker hitta en ny man åt en gemensam väninna innehåller det mesta som genrens ivrare söker efter.

Kärlek och vänskap, humor och värme och förvecklingar och missförstånd – allt dessutom utspelat med den södra Rhône-dalen som en utsökt vacker fond. De flesta ingredienserna finns där, det egentligen är bara utförandet som skiljer.  Tempot är lågt, det pratas mest hela tiden och i motsats till de flesta romantiska komedierna finns här inga skruvade karaktärer.

I Rohmers filmuniversum finns bara ”vanliga” människor, låt vara oftast bara i det borgerliga samhällsskiktet, men ändå. Och som vanligt är det viktiga i hans filmer inte vad som sker utan vad det säger om oss människor. En höstsaga är kanske inte Eric Rohmers största stund, men tillräckligt bra och fascinerande för att vara väl värd att kolla in. Vi pratar trots allt om en filmmakare med anmärkningsvärt hög lägstanivå.

Allt är inte vad det ser ut att vara, men kan vara bra ändå…

För en tid sedan ondgjorde sig en bekant över att så många franska filmer ges titlar som innehåller orden fransk, franska eller någon variation därav när de ska lanseras på bio i Sverige. Först blev jag lite förvånad över detta utfall. Min känsla var att detta var mycket vanligare förr och att de svenska distributörerna faktiskt har skärpt sig när det gäller den typen av bondfångeri.

Sedan tänkte jag efter – och insåg att han inte alls var fel ute. Jag hade nog helt enkelt blivit för avtrubbad när det gäller långsökta och konstruerade svenska översättningar. I själva verket är det kanske värre än någonsin just nu.

För att ta ett högaktuellt exempel. Nu i helgen har det utmärkta franska dramat Angèle et Tony premiär på svenska biograferna. Den visades under årets filmfestival i Göteborg och efter att ha sett den hamnade jag i samspråk med en representant för en mindre svensk filmdistributör. Hon berättade att hennes bolag hade fått ett erbjudande om att köpa in filmen, men att de tvekade. Inte för att filmen var dålig utan för att de inte riktigt visste hur de skulle sälja in den. Uppenbarligen blev deras beslut att passa på erbjudandet.

När filmen nu till slut trots allt dyker upp på den svenska biorepertoaren är det en annan distributör som ligger bakom lanseringen. Denna distributör hittade sitt sätt att sälja in den: med hjälp av den förhoppningsvis vinnande svenska titeln Kärlek i Normandie. Det finns förvisso belägg för titeln i berättelsen. Det är en sorts kärlekshistoria och den utspelas i Normandie.

Det är med andra ord inte ett lågvattenmärke som när Le fils de l’épicier lanserades som En lanthandel i Provence trots att den vare sig är inspelad i eller utspelas i Provence! Men jag menar ändå att Kärlek i Normandie är en grovt missvisande titel som sänder tankarna till en typ av film som det definitivt inte är. Möjligtvis är det jag som har fördomar och förutfattade meningar, men jag tror att det är stor risk för att många som går och ser filmen kommer att bli besvikna bara för att titeln indikerar att det är en helt annan sorts film.

Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut att du ska ta chansen att se den här filmen om du för möjlighet att göra det, se bara till att du inte förväntar dig en lika turistiskt tillrättalagd film som titeln indikerar. Angèle et Tony (som en ren markering väljer jag att använda originaltiteln) är nämligen ett avskalat och till tonen närmast brittiskt socialrealistiskt drama.

Långfilmsdebuterande regissören Alix Delaporte, som också har skrivit filmens manus, gör det inte alldeles lätt för åskådaren. Dialogen är synnerligen sparsmakad och vi ges nästan ingen bakgrundsinformation om vad karaktärerna har varit med om tidigare. Det gör att det inte alltid är alldeles lätt att förstå varför de agerar som de gör, vilket skapar en dubbelbottnad känsla av samtidigt fascination och förvirring.

Det säger sig självt att en film av den här typen, med nästan dokumentär approach, ställer stora krav på skådespelarna. Ansvaret för att bära berättelsen och föra den framåt ligger på deras axlar. Som tur är klarar de av den utmaningen. Med bravur dessutom. Clotilde Hesme är smått briljant i sitt porträtt av den nerviga och självdestruktiva kvinnan Angèle på väg att få rätsida på sitt liv och Grégory Gadebois är föredömligt nedtonad i sin roll som fiskaren Tony.

Rent handlingsmässigt är det okomplicerat. Det handlar om en ung kvinna som efter ha avtjänat ett fängelsestraff beger sig till en vindpinad och karg fiskeby vid den normandiska kusten. Där träffar hon Tony, en man som kommer från en släkt som livnärt sig på fiske sedan generationer tillbaka.

Trots att de egentligen är varandras motsatser tyr de sig till varandra. Men det är ingen himlastormande kärleksaffär det rör sig om. Även Tony har fått sina törnar av livet och de är bägge två märkta av vad de varit med om. Angèle har dessutom en liten son i byn och försöker stegvis att närma sig honom och vinna hans tillit.

Angèle et Tony är en på ytan mycket kärv film, men under den där ytan bubblar det av starka känslor. Den karga ytan förstärks av att fotot är mer betraktande än skildrande och nästan helt dränerat på färg. Det finns en del frågetecken som kanske hade mått bra av att rätas ut, här rör det sig om något så ovanligt som en film som faktiskt känns aningen för kort (den är bara 80 minuter lång). Men samtidigt gillar jag det anspråkslösa formatet, det naturalistiska angreppssättet och att den inte skriver åskådaren på näsan.

Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.

Amer – en belgiskfransk stilövning helt utan bitter eftersmak

Några ord om en riktigt liten godbit för oss skräckfilmsentusiaster. I förra veckan släpptes äntligen den otroligt stilsäkra och fantastiskt snygga belgiskfranska giallohyllningen Amer (vilket betyder bitter på franska för den som till äventyrs inte vet det och undrar över rubriken på detta inlägg), som faktiskt fick sin urpremiär på Fantastisk filmfestival i Lund, från 2009 på svensk DVD.

Det begåvade regissörsparet Hélène Cattet och Bruno Forzani har uträttat mindre storverk trots en synnerligen begränsad budget. Det man saknade när det gäller finansiell uppbackning uppväger duon med en förbehållslös kärlek till och stor kunskap om klassisk italiensk genrefilm. Amer är framförallt en hyllning till mästare som Dario Argento och Mario Bava, men att enbart kalla den för en ren homage till några av dessa två regissörers verk vore inte enbart att göra det väl enkelt för sig utan också rent felaktigt.

Cattet och Forzani har högre ambitioner än så och Amer är ingen renodlad giallo-film. Utifrån alla lån från och referenser till klassiker inom genren som Suspiria och Deep Red skapar de något eget och personligt.

När det gäller stämningsläge, bildlösningar och inte minst musiken (som är komponerad av giganter som exempelvis Ennio Morricone och Stelvio Cipriani och lånad från klassiska giallofilmer) fullkomligt osar giallo, men det finns saker som skiljer också. Amer är inte särskilt våldsam eller blodig (förutom en speciell sekvens mot slutet av filmen) och är heller inte överspekulativ när det gäller nakenhet.

Den satsar i stället på stämningar och sensualism – och lyckas med det. Det är en i långa stunder helt ordlös film som främst tack vare ett expressivt bildspråk ändå säger massor. Skådespelet håller nöjaktig nivå och Charlotte Eugène Guibbaud, som spelar den tonåriga versionen av filmens huvudperson Ana, har en Beatrice Dalle-aktig kvalitet över sitt erotiskt laddade utspel som förför och fängslar.

Men filmens verkliga stjärna och drivande kraft är Cattet och Forzanis formspråk. Fotot, färg- och ljussättningen och klippningen är utsökt filmen igenom. Att manuset dessutom bjuder på en fin twist när upplösningen närmar sig är en annan sak att sätta upp på pluskontot.

Amer är en gåtfull film. Den beskriver tre olika viktiga händelser i olika tidsåldrar under huvudpersonen Anas liv och rör sig mellan dröm och verklighet, hotfullhet och sensualism. Den inleds med en Suspiriadoftande episod där en Ana som barn smyger runt i hemliga rum i ett spöklikt hus, den andra episoden beskriver någon sort sexuellt uppvaknande för en tonårig Ana, medan avslutningssekvensen utspelas i och kring samma hus som i öppningsepisoden, där en vuxen Ana nu jagas av en mystisk man.

Amer är naturligtvis inte någon film för alla, men om du som jag är uppväxt med skräckfilm och fortfarande har ett gott öga till genrefilm – då får du absolut inte missa denna pärla. Hoppas att Hélène Cattet och Bruno Forzani får chans att göra många fler filmer framöver. Talang har de i överflöd.

Populär ”nyckel”roman blir till gripande men inte helt lyckad film

Alla länder har väl sina skamfläckar, nationella trauman som det kan vara minst sagt problematiskt för den inhemska befolkningen att förhålla sig till och som man därmed helst inte vill kännas vid. Frankrike har några sådana, men frågan är om inte Vél d’Hiv-räden som startade i gryningen den 16 juli 1942 är den värsta.

Under räden samlades tämligen urskiljningslöst omkring 13000 judiska franska män, kvinnor och barn ihop och fördes via franska genomgångsläger till det ökända koncentrationslägret i Auschwitz, Det värsta av allt var att det var den franska polismakten som genomförde räden, förvisso starkt påverkade av den tyska ockupationsmakten men ändå. Bara 800 av de 13000 som greps under Vél d’Hiv-räden överlevde kriget och kunde återvända.

Räden fick sitt namn av att de de judar som greps i Paris samlades i den gamla Vélodrome d’Hiver-stadion och hölls där i några dagar under vedervärdiga förhållanden innan de fördes vidare till de franska genomgångslägren.

Vél d’Hiv blev ett kraftfullt nationellt trauma, så obehagligt att det länge rent av var tabu att ens prata om det. Det dröjde ända till 1995 innan någon representant för den franska staten, i detta fall den dåvarande presidenten Jacques Chirac, offentligt kommenterade händelsen och till slut gav en ursäkt till alla inblandade å den franska statens vägnar.

Det skulle dröja ytterligare 15 år innan Vél d’Hiv-händelserna för första gången på ett mer direkt och omfattande sätt behandlades på film, men då faktiskt i två separata filmer under ett och samma år. Först ut var Roselyn Boschs La Rafle (i Sverige visad under titeln I gryningens timmar) och sedan kom filmatiseringen av Tatiana de Rosnays bästsäljande roman Sarahs Nyckel (Elle s’appelait Sarah på franska). La Rafle, som kanske är den bättre filmen och som ger den mest uttömmande beskrivningen av själva Vél d’Hiv, kommer jag att skriva mer om vid senare tillfälle. I dag väljer jag att skriva om Sarahs nyckel som jag såg om häromdagen.

Tatiana de Rosnays roman släpptes 2006. Efter en hel del turer och vedermödor kan tilläggas. Det färdiga manuskriptet refuserades otaliga gånger, Tatianas dåvarande förläggare trodde inte alls på den och otaliga andra bokförlag refuserade den också. Det gick så långt att till och med Tatiana själv började tvivla och det var nära att manuskriptet hade fått stanna i hennes byrålåda.

Men till slut hittade hon en intresserad förläggare och när boken väl gavs ut hände allt snabbt och man får nog utgå från att alla de som refuserade romanen bittert har ångrat sig. Den blev som sagt en bästsäljare som låg ett otal veckor på ansedda New York Times bästsäljarlista och har översatts till flera språk. I dagsläget har den sålts i drygt 3 miljoner exemplar världen över.

Regissören Gilles Paquet-Brenner kände instinktivt att han ville göra film av boken när han läste den och i fjol slog alltså hans önskan in. Han har gjort en film som är den litterära förlagan relativt trogen. Det finns ett antal saker som skiljer den åt, men ingen av avgörande betydelse, Det är en film med stor, för att inte dra till med enorm, emotionell styrka. Tyvärr är den inte riktigt lika stark berättarmässigt.

Gilles Paquet-Brenner har gjort det lite lätt för sig. Vissa skarvar i händelseförloppet är lite väl lättvindiga och känns därför inte helt trovärdiga och mycket av det bildlösningsmässiga är känns väldigt traditionellt och ospännande. Men den bristande originaliteten uppvägs av den emotionella sprängkraften i berättelsen. Samt att det, i synnerhet i våra moderna tidevarv med medvind i de högerextrema rörelsernas segel på många håll inte minst i Europa, fortfarande är enormt viktigt att de hemska händelserna under Andra världskriget skildras så att de aldrig glöms bort.

För den som till äventyrs inte vet vad Sarahs nyckel handlar om kommer här en kort beskrivning av handlingen. Den utspelar sig under två parallella tidsplan. Man kan säga att handlingen centrum är en lägenhet i stadsdelen Marais i Paris. I filmens nutid flyttar en amerikansk journalist vid namn Julia (spelad av en som alltid utmärkt Kristin Scott Thomas) in i lägenheten med sin franska man och deras tonåriga dotter.

Lägenheten har varit i hans familjs ägo ända sedan 40-talet. I samma lägenhet bodde fram till Vél d’Hiv-räden i juli 1942 en judisk familj. När räden genomfördes låste i ett försök att rädda sin yngre bror den 12-åriga dottern Sarahs in honom i en garderob. Tillsammans med sin mor och far förs hon till Vél d’Hiv och hennes enda tanke är att på något sätt ta sig tillbaka till lägenheten för att hämta sin bror.

I det nutida handlingsplanet börjar Julia att skriva en artikel om Vél d’Hiv. Hennes undersökningar gör att hon får reda på Sarahs öde och börjar försöka ta reda på vad som hände med henne – och vilken roll i det hela som den släkt hon själv är ingift i har i det hela. Under hela filmen korsklipps det sedan mellan Sarahs historia och Julias arbete med att försöka ta reda på vad som hände med henne.

Sarahs nyckel är som film betraktad inte på något vis omistlig, men ändå av de skäl som jag tidigare har varit inne på en film som man bör se. I någon sorts modern förintelsefilmskanon tycker jag definitivt att den försvarar sin plats kring (mycket bättre) filmer som Spielbergs Schindlers list och Polanskis The Pianist.

Drygt 17 miljoner fransmän kan väl inte ha fel…

I dag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt en av fransk films verkliga klassiker: La grande vadrouille från 1966. Den stora kalabaliken som filmen fick heta när den sommaren 1967 gick upp på de svenska biograferna hade under 30 års tid rekordet som den mest framgångsrika filmen någonsin på de franska biograferna.

Rekordet på 17,2 miljoner sålda biljetter slogs först 1997 av en viss James Camerons Titanic. Det skulle dröja 11 år till innan en fransk film passerade La grande vadrouille i statistiken. Det var ju 2008 som fenomenet Bienvenue chez les Ch’tis blev filmen på alla fransmäns läppar och lockade nästan 20,5 miljoner besökare till biograferna.

La grande vadrouille är alltjämt trea i statistiken över de mest sedda filmerna på bio i Frankrike och faktum är att om man sätter antalet sålda biobiljetter i relation till Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten så är La grande vadrouille etta eftersom den nådde 34 procent av landets totala befolkning. För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen. La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan.

Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet. En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan.

Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna.

Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger. Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig.

Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället.

Ni läsare som har era rötter i frankofona länder, vad har ni för förhållande till den här filmen? Kommentera gärna.