Overdose – fransk rekordfilm som underhåller för stunden

Den före detta polisen Olivier Marchal har sedan han bytte bana i livet och satsade på en karriär inom film och tv i stället sakta men säkert gjort sig ett namn som är ett av de starkaste inom fransk kriminalfilm på den här sidan millennieskiftet.

Han rör sig med bara få undantag i samma sorts universum och i liknande berättelsen, så till den grad enträget att man nästan kan påstå att han i sig själv är en sorts genre. Den främsta skillnaden mellan hans filmer och tv-serier är kvaliteten på dem som kan variera.

Några rejäla toppar har det blivit, med vassa Fiender emellan (36, Quai des Orfèvres) från 2004 och polisserien Braquo som de främsta kronjuvelerna i filmografin, men också några riktiga bottennapp.

Hans senaste skapelse heter Overdose och är gjord för franska Prime Video där den lanserades stort för ungefär en månad sedan. Lyckat får man dessutom säga eftersom den redan slagit rekord genom att vara streamingplattformens mest sedda icke engelskspråkiga film hittills.

I det avseendet är det alltså en succé men kvalitativt då? Ja, jag skulle placera in den som en mittenfilm i Marchals filmografi. Det är definitivt hans mest ambitiösa film på ett tag, men ambitionerna rinner ofta ut i sanden.

Ursprungligen var tanken att historien skulle berättas i form av en tv-serie men de planerna gick om intet och istället blev det en lite drygt två timmar lång film av det hela. Anslaget är dock det av en tv-series, något som inte riktig gifter sig med formen av en vid det här laget medellång film.

Känslan är att man velat få med allt från den tänkta tv-serien och hafsat sig igenom de nödvändiga förkortningarna av manuset. Resultatet blir en film som inte riktigt hänger ihop och som innehåller några rejäla luckor. Att manuset dessutom är klichétyngt värre hjälper sannerligen heller inte till.

Men det finns en del saker med filmen som funkar också. Det är ofta påkostat och snyggt rent produktionsmässigt och jag gillar ambitionen att väva samman två parallella handlingsspår, även om det inte lyckas hela vägen.

Overdose handlar dels om Sara som leder en grupp narkotikapoliser i Toulouse och är på jakt efter en spansk liga som står bakom en stor del av narkotikasmugglingen till regionen, dels om Parispolisen Richard som i sin tur leder utredningen av en brutalt dubbelmord på ett barnsjukhus i staden. Två utredningar som ska komma visa sig ha anknytning till varandra.

Jakten på den spanska ligan utvecklar sig snabbt till en livsfarlig jakt i hög hastighet och mot klockan, för det finns flera inblandade med känslomässiga band till varandra.

Själva actiondelen av berättelsen klarar Olivier Marchal av bra, men när han försöker sig på emotionellt djup (och det gör han) går det sämre. Mycket på grund av det jag tidigare varit inne på: att det lite hafsiga manusbygget inte ger utrymme till det.

Summa summarum blir Overdose i mina ögon en film som sannerligen inte är omistlig på något vis, men som man kan se för en stunds actionfylld och testosteronstinn underhållning som man inte ska syna alltför noga i sömmarna.

Glöm Paris,Texas här är Bronx, Marseille!

Att se en film av den franske filmmakaren Olivier Marchal är lite som att se en Beck-film, därmed inte sagt att de påminner om en sådan, man får exakt vad man kan vänta sig utifrån ett på förhand bestämt format.

Det är med bara enstaka undantag mörka och hårdkokta kriminalfilmer med en eller flera av följande ingredienser: korrupta poliser, rättrådiga poliser med oortodoxa metoder, brutala maffiakonstellationer och en överdos av testosteron. Hans senaste film Bronx, gjord för Netflix och nyligen släppt där, prickar in hela bingobrickan.

Den utspelas i Marseille och handlar en grupp poliser som tar lagen i egna händer när de hamnar i skottlinjen mellan två rivaliserande klaner å ena sidan och sina överordnade å den andra. Dessutom tyder mycket på att korruptionen inom de egna leden är utbredd. Det börjar med en brutal attack mot en strandbar och därifrån fortsätter våldsspiralen att obönhörligen snurra neråt.

Som den före detta polis som därefter skolat om sig till skådespelare, manusförfattare och regissör Olivier Marchal är har han ett viss förtroendekapital att ta med sig till sina filmer. Han baserar dem ofta på egna erfarenheter vilket ger åtminstone viss trovärdighet. Ändå är hans filmografi fylld fågel, fisk och mittemellan. Bronx sorterar jag in i facket mittemellan.

Den känns mer genomarbetad manusmässigt än hans mindre lyckade filmer men besväras samtidigt av ett klichéstaplande som drar ner intrycket en aning. Dessutom är det svårt att skaka av sig känslan av vi sett detta från honom och andra, många gånger förr.

Till filmens pluskonto kan läggas att den är förhållandevis stramt hållen och undviker det värsta överspelet och att tempot genom berättelsen är bra. Rent hantverksmässigt fungerar den också klart nöjaktigt. Bronx bjuder på två timmars kriminalthrillerunderhållning för stunden. Men det är på sin plats att varna för att det är bitvis rejält våldsam och svartsynt cynisk sådan.

Och viss stjärnglans bjuds det också på. I mindre roller återfinns aktade skådespelarnamn som Jean Reno och Gérard Lanvin och Kaaris som är ett stort namn inom den franska rapscenen har en ledande roll. Som svensk kan man dessutom glädjas lite extra åt att Esbjörn Svensson trio hörs på filmens soundtrack.

Om man vill se en verkligt lyckad sida av Olivier Marchal ska man dock kolla in serien Braquo (som han förvisso bara skapat och skrivit manus till) och filmen Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004. Brottsplats: Lyon (Les Lyonnais) från från 2011 är heller inte så dum.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 3

I väntan på att mitt paket från Frankrike med hans nya film Les Lyonnais i ska dyka upp (det har varit fast i de europeiska postsystemets limbo i två veckor nu) så ägnade jag mig i går åt att se Polisdistrikt 13 (Diamant 13) från 2009, en annan av Olivier Marchals produktioner. Som jag har varit inne på tidigare så håller Olivier Marchal en synnerligen ojämn nivå. När han är bra är han riktigt bra, men i gengäld kan han också vara riktigt dålig. Polisdistrikt 13 är tyvärr ett klockrent exempel på det senare.

Nu ska Olivier Marchal inte helt och hållet lastas för detta. Han har förvisso varit med och skrivit manuset och (över)spelar dessutom en av de ledande rollerna, men han har inte regisserat filmen. Det har den rutinerade tv-regissören Gilles Béhat gjort. Och det han har gjort är att regissera denna långfilm som om den vore en tv-film. Dessutom en dussinartad sådan.

Produktionsvärdet är i princip obefintligt. Det stinker lågbudget lång väg om det hela och ser billigt ut. Och inte blir det bättre av att mycket känns oerhört slarvigt, inte minst den stundom mycket märkliga klippningen.

För mig framstår det som tydligt att ingen av de inblandade har gått in i det här projektet med något större engagemang. Det verkar något som man gjort för att liksom ha något att göra i väntan på något annat. Det finns inga som helst ambitioner någonstans. Det kanske mest tydliga exemplet är på det som Gérard Depardieu gör sin huvudroll som polisen Mat till en närmast parodiskt klichériden bild av en den tuffa och hårdkokta snuten fast i en genomkorrumperad och mörk värld.

Jag hoppas innerligt att han för egen del gjorde det hela som en ironisk gest (jag finner ingen annan vettig förklaring till att en så rutinerad herre annars skulle gå med på att göra rollen så), men det finns inget i Gilles Béhats berättande som indikerar att han i sin tur på något sätt skulle vara ironisk. Polisdistrikt 13 har snarare en gravallvarlig aura över sig. Och det gravallvaret gör det hela så mycket mer skrattretande eftersom det är en så taffligt genomförd film.

Polisdistrikt 13 handlar om den bedagade kriminalaren Mat. En dag får han ett förslag från sin forna kollega Franck. Franck arbetar undercover och har infiltrerat en stor narkotikaring. När han nu har fått reda på att han är dödligt sjuk vill han ha Mats hjälp att råna knarkligan på en massa pengar. Bytet ska de dela och Francks hälft ska gå till att hjälpa hans familj när han dött. Mat tvekar och medan han gör det blir Franck dödad. Bevisen pekar dessutom mot Mat själv. Avstängd från sitt jobb tvingas Mat nu försöka ta reda på vad som har hänt för att rentvå sitt namn.

Som ni ser, detta är en typ av historia som har berättats många gånger förr. Inget nytt under spolen med andra ord. Polisdistrikt 13 bygger på en framgångsrik bok av Hugues Pagan (liksom Olivier Marchal själv före detta polis). Jag har inte läst den men man får väl utgå från att den är betydligt bättre än filmen (vilket böcker som regel är).

Precis som Marchal också har gjort så har Pagan använt egna erfarenheter inom jobbet som inspiration till sina verk. Med tanke på det är det lite märkligt att en film som Polisdistrikt 13 känns så konstruerad, onaturlig och helt enkelt inte trovärdig. Det är väldigt långt till den autenticitet och nerv som kännetecknar Olivier Marchal när han är som bäst. Så mitt råd till dig är att skippa Polisdistrikt 13 och se (eller se om) hans briljanta thriller Fiender emellan (36 i original) istället.

Och så hoppas jag för egen del att paketet med Les Lyonnais dyker upp snart. Och att filmen visar upp Olivier Marchal från sin bästa sida såklart.

Bric-a-Braquo?

Nu är det bara några få dagar kvar tills att årets Césargala går av stapeln. Som bekant är flera av skådespelarna i det nu i Sverige bioaktuella ypperliga franska dramat Polisse (eller Polis som den ju heter här) nominerade. Vilket är helt i sin ordning. Polisse är en skådespelardriven film och hela ensemblen imponerar stort. Bland de nominerade finns Nicolas Duvauchelle och Karole Rocher.

Du som har sett Polisse känner igen dem som Mathieu och Chrys, du vet de två som är partners på jobbet och där han så tydligt är förälskad i henne. För den som vill se mer av deras fina sampel finns mer att hämta. De båda spelar nämligen mot varandra i en annan imponerade produktion i polismiljöer, tv-serien Braquo vars första säsong faktiskt finns utgiven på svensk dvd.

Braquo är ytterligare ett bevis på något som jag har varit inne på förut här på bloggen, att fransk tv är på stark frammarsch. I likhet med Polisse är Braquo karaktärsdriven och jobbar mot en så stark verklighetskänsla som möjligt, men i övrigt skiljer sig de sig åt. I Polisse är poliserna idealistiska och drivs framåt av en stark känsla av att göra det rätta. I Braquo är det en betydligt smutsigare polisvärld vi dyker ner i.

I centrum för handlingen står en liten specialgrupp bestående av fem personer inom Parispolisen som länge fått jobba med mer eller mindre fria tyglar. Ledningen har sett mellan fingrarna för gruppens tveksamma metoder och snedsteg på fel sida av vad lagen säger är tillåtet eftersom den har visat upp exceptionellt bra resultat när det gäller brottsbekämpning.

Att brottsbekämpningen i sig delvis har bestått av lagbrott har setts som ett nödvändigt ont. Men när serien tar sin början är det slut på denna ändamålen helgar medlen-attityd. Några av cheferna högre upp i hierarkin och en synnerligen nitisk internutredare har bestämt sig för att sätta stopp för gruppens framfart. Kosta vad det kosta vill. De är lika benägna att gå utanför lagens råmärken för att sätta dit gruppen som den är för att sätta dit brottslingar. Det är som sagt en smutsig polisvärld som skaparen av Braquo, Olivier Marshal, tar oss med in i.

Braquo inleds med att Max, en av gruppens ledargestalter, i sin frustration under ett förhör tappar fattningen och utför en extremt våldsam handling. Det ger de personer som vill åt gruppen möjlighet att dra åt tumskruvarna när det gäller gruppen i allmänhet och Max i synnerhet. Det hela slutar med att Max tar livet av sig och att gruppen i sin iver över att försöka rentvå sin älskade kollegas namn snärjer in sig i ett nät av handlingar, den ena värre än den andra. Situationen blir värre och värre i en ständigt nedåtgående spiral av lögner och brottsliga handlingar. Hela tiden med en mer och mer desperat jagande internutredare efter sig.

Braquo är som sagt skapad av Olivier Marchal, en herre som efter många år som polis sadlade om och blev skådespelare/ manusförfattare/regissör. Hans filmer är ofta inspirerade av verkliga händelser som han varit med om under sina år som i tjänsten. Ett av hans adelsmärken är strävan efter en så realistisk känsla som möjligt och Braquo är ett typexempel på det. Den har jämförts med både The Wire och The Shield.

Jämförelsen med den förstnämnda (världens kanske allra bästa tv-serie om du frågar mig) är lite långsökt, men parallellerna med The Shield är många. Båda handlar ju om små polisenheter som inte drar sig för att töja på lagens gränser för att nå sina mål och om personer som mer eller mindre viger sina liv åt att stoppa dem.

Men det finns naturligtvis skillnader också. En uppenbar är miljöerna. The Shield utspelar sig i ett förvisso ruffigt men ändå hett och soligt Los Angeles. Färgskalan i fotot blir med automatik varm. Braquos Paris är lika grått, skitigt och deprimerande som karaktärernas sinnen.

En annan skillnad är ambitionsnivån i dialogerna. Där The Shields skapare Shawn Ryan siktar in sig på det närmast Shakespeareanska, och lyckas bra med det, sjunger Olivier Marshal återigen realismens lov – och lyckas även han. Två olika tillvägagångssätt med nästan samma fängslande resultat. Den övergripande jämförelsen mellan The Shield och Braquo faller dock ut till den förstnämndas fördel. Braquo dras med några för många besvärande klichéer för att riktigt stå sig i konkurrensen.

Den första säsongen av Braquo består av åtta avsnitt, fyra regisserade av Olivier Marshal och fyra regisserade av Frédéric Schoendoerffer, och bjuder på ständigt stegrande spänning. Braqou är en intensiv, närgången och svettig historia filmad med den äran med den i sammanhanget numer närmast obligatoriska handhållna kameran.

Dynamiken inom den under större delen av serien fyra personer starka gruppen är genomgående starkt skildrad och skådespeleriet håller mycket fin nivå. Karole Rocher och Nicolas Duvauchelle är lika bra här som i Polisse. Allra bäst är dock Jean-Hugues Anglade. Rollen som gruppens informelle ledare Eddy Kaplan är förmodligen hans livs bästa. Och då räknar jag in rollen som Zorg i Betty Blue. Få kan spela så luggsliten och eländig med sådan elegans.

Olivier Marshal har hittills in karriär hållit en ojämn nivå. När han är bra, som i Braquo och Fiender emellan (36 i original) är han mycket bra, medan han kan också vara direkt dålig också. Som i debutfilmen Gangsters. Hans senaste långfilm Les Lyonnais har jag inte sett än, men den återfinns bland de Césarnominerade så det är naturligtvis en film som jag ser fram emot att se.

Apropå att se fram emot, dvd-boxen med hela den andra säsongen av Braquo ligger därhemma och väntar på mig. Jag ska bara få tillräckligt med tid över för att kunna sätta mig och se så mycket som möjligt av den i ett svep (det är så jag helst vill se tv-serier). Det ser jag fram emot.