Gott nytt år, kära läsare! Premiärinlägget 2015 på BleuBlancRouge ägnar jag åt en av de filmer som jag såg under det som är något av filmhelgen framför andra för mig; nyårshelgen. Det ska handla om en riktig klassiker, Jacques Tatis första långfilm Fest i byn (Jour de Fête) från 1949. Precis som i fallet med genombrottsfilmen Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot), som var en av mina nyårsfilmer förra året, finns det några versioner av filmen att välja mellan.
Den notoriskt pedantiske Jacques Tati tycks ha sett sina filmer som ständigt pågående projekt, framförallt de tidiga, och han återvände till dem och lade till och drog ifrån för att mejsla fram de ultimata versionerna. När det gäller Fest i byn finns det extra speciella omständigheter. Filmens spelades in med två kameror, en med färgfilm och en med svartvit film. Tatis tanke var att filmen skulle ges ut i färg och filmandet i svartvitt såg han mest som en säkerhetsåtgärd.
Det visade sig dock att företaget som tillhandahåll den vid den tiden nya, kostsamma och experimentella färgfilmstekniken gick i konkurs innan filmen han framkallas och processas belåtenhet så ursprungsversionen av filmen är i svartvitt med vissa kolorerade detaljer. Det skulle dröja ända till 1995, 13 år efter Jacques Tatis död, innan möjligheten att för första gången se filmen helt i färg dök upp. Då gavs filmen ut i en av Tatis dotter godkänd nyrestaurerad upplaga.
Men det finns faktiskt ytterligare en version av filmen. Den stod Jacques Tati för och den kom ut 1964. De versionen innehåller några nyinspelade och några omtagna scener, en voice-over och introducerade dessutom en ny rollfigur. Jag valde denna gång att se om originalversionen.
Grundpremissen i Fest i byn är nog så enkel. Invånarna i en liten, lantlig fransk by förbereder sig för fullt inför den årliga byfesten. Ett kringresande tivoli anländer och många i byn blir helt till sig. Inte minst byns brevbärare (spelad med bravur av Jacques Tati själv) som är något av filmens nav. Den plikttrogne och formelle mannen drar uppmärksamheten till sig och hamnar snabbt i de komiska händelsernas centrum.
Fest i byn var alltså Jacques Tatis första långfilm men det är ingen typisk debutfilm såtillvida att det är en film gjord av en person som redan har funnit sin stil. Han skulle förvisso komma att förfina den och ge sina filmer mer djup i form av satirisk udd och subtil samhällskritik, men likafullt känns Fest i byn omisskännligt Tati-esque. Den milda humorn, den varma nostalgiska känslan och den komiska timingen är redan här på plats.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen det var jag såg den, men jag hade lika roligt åt den nu som första gången jag såg den. Fest i byn har sina skönhetsfläckar och är inte lika nära perfektion som några av Tatis senare filmer. Överlag håller den dock väl än i dag och försvarar utan tvekan sin klassikerstatus.
Än en gång, gott nytt år! Hoppas att 2015 blir ett fint år fyllt av mängder av spännande upplevelser i det frankofilas tecken.
BleuBlancRouge 