Den här veckan ges det goda möjligheter för att låta frankofilen i dig få utlopp i biosalongens trygga mörker. Inte mindre än två filmer från den frankofona världen går i helgen upp på svenska biografer. Båda dock med något begränsad spridning så det blir till att ta sig till någon av storstäderna om du vill se någon av dem.
Eller varför inte båda, för den delen? De är absolut värda ett biobesök. Inte minst den fantastiska Nawals hemlighet, men den tänkte jag skriva mer om om någon dag.
Dagens blogginlägg tillägnar jag istället den andra franskspråkiga filmen som har premiär i helgen: Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème étage) av Philippe Le Guay.
Det är en feelgoodfilm, med visst allvar i botten, som har alla möjligheter att bli en stor framgång – åtminstone i den målgrupp som normalt frekventerar den här typen av filmer. Låt mig – kanske en aning fördomsfullt, men ändå – säga såhär: det kommer nog att figurera en hel del kulturrandiga Gudrun Sjödén-kreationer och en och annan djurbrosch i salongerna. Innan jag får Sveriges förenade bibliotekarier (ännu en fördom, jag vet) efter mig är det bäst att klargöra att jag gillar filmen – och bibliotekarier.
På den den svenska affischen till Kvinnorna på sjätte våningen citeras ett omdöme där filmen jämförs med Pedro Almodóvars verk. Den jämförelsen känns inte helt klockren, men är väl ofrånkomlig antar jag eftersom ett antal eldiga spanjorskor spelar en viktig roll i berättelsen. Att en av dem dessutom spelas Carmen Maura som spelade huvudrollen i flera av Almodóvars tidiga filmer hjälper självklart till att föra tankarna i en viss riktning, men för mig känns det mer som en lite slapp analys – och ett billigt knep att åka marknadsföringsmässig snålskjuts.
Kvinnorna på sjätte våningen liknar egentligen inget som den egensinnige spanske regissören har gjort. Det är den på tok för konventionell för och persongalleriet är inte tillnärmelsevis lika färgstarkt som ens i Almodóvars mest nedtonade stunder. Så förvänta dig inget sådant. Kvinnorna på sjätte våningen är tvärtom en mycket fransk film, förvisso med viss spansk krydda. Och det är inte fy skam, det heller.
Kvinnorna på sjätte våningen utspelar sig i det tidiga 60-talets Paris. Skådeplatsen är typiska överklassmiljöer. Fabrice Luchini spelar Jean-Louis Joubert, en stel och formell, men framgångsrik aktiemäklare som bor i en flådig våning (i en fastighet som han dessutom äger) tillsammans med sin snobbiga fru Suzanne, spelad av Sandrine Kiberlain.
Deras hushållerska sedan dryga 20 år får en dag nog av att bli behandlad som mindre värd och tackar för sig. Som ersättare rekryterar de de till Paris nyanlända spanjorskan María. Det utvecklas snabbt en speciell relation mellan Jean-Louis och María. Hon bor liksom de andra hembiträdena i fastigheten, även de spanska, under synnerligen spartanska former i tjänstebostäder på den sjätte våningen.
En kväll följer Jean-Louis med María upp på sjätte våningen och han förskräcks över hur det ser ut där. Det blir ett uppvaknande för honom och får honom att ifrågasätta det liv han har levt – och hur hembiträdena behandlas. Upplevelsen och relationen till de spanska kvinnorna får honom att gradvis förändras och bli mer öppen och livsbejakande, vilket Suzanne – och framförallt inte deras gemensamma internatboende barn – inte riktigt får grepp om.
I grund och botten är det här en typ av film som vi har sett många gånger förr. Berättelsen om hur en man av börd växer och finner glädje i mötet med en flicka av folket är ingalunda originell, men det är något med Kvinnorna på sjätte våningen som trots allt höjer den över mängden. Kanske ligger en del av förklaringen i att regissören och manusförfattaren Philippe Le Guay har en hel del personligt självupplevt kapital investerat i filmen.
Hans pappa var just aktiemäklare och familjen hade ett spanskt hembiträde. Det märks i alla fall att han känner genuin värme för sina karaktärer och att det han skildrar betyder något för honom. Andra saker som får sättas upp på filmens pluskonto är fina tidstypiska miljöer, bra skådespel (det finns få skådespelare som kan göra denna typ av lite löjeväckande och självömkliga herrar, aningslösa när det gäller sin plats i en social- och samhällelig kontext, med sådan värme och tajming som just Fabrice Luchini, ta bara den i Sverige nu också bioaktuella Potiche som ett annat exempel) och en tillräckligt stor gnutta allvar för att berättelsen ska få åtminstone lite djup. Ett allvar som består inte bara i det uppenbara klassperspektivet utan också i att Francoregimen i Spanien finns med som en fond.
Vill man vara lite kritisk så går det att ha invändningar på att allvaret inte får riktigt så stor plats som det hade förtjänat och att den sidan av historien aldrig blir särskilt välutvecklad, men det var nog aldrig heller ambitionen med den här filmen. Ambitionen var nog i första hand att underhålla och berätta livsbejakande historia och det gör Kvinnorna på sjätte våningen. Det är en genuint mysig och underhållande film som är riktigt, riktigt rolig i sina bästa stunder. Om du är ute efter en i grunden omskakande filmupplevelse som verkligen bränner sig fast i tankarna, då ska du däremot vända blicken mot Nawals hemlighet. Men den återkommer jag som sagt till inom kort.
BleuBlancRouge 