Sveriges mästerkock, Masterchef, Gordon’s Kitchen Nightmares och allt vad de heter, dokusåporna i kockmiljö blir bara fler och fler och sänds inte sällan på allra bästa sändningstid.
Ett alternativ, eller kanske komplement, till dessa program är den franska kulinariska feel good-komedin Comme un chef, i regi av Daniel Cohen, som sedan en tid tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln Le Chef. Även om även den innehåller sin beskärda del av elakheter så är den i grund och botten ett betydligt snällare alternativ till den nästan mobbningsartade stämning som tv-programmen bitvis genomsyras av.
Le Chef har dessutom samma kärlek till det kulinariska hantverket som tv:s reality shower och innehåller flera matlagningsscener som får det att vattnas i munnen.
Le Chef är en på många sätt ganska typisk och ordinär feel good-rulle av Askungetyp, men för att använda en i sammanhanget passande metafor så har anrättningen några ingredienser som ändå gör den mer välsmakande än genomsnittet. Det är dels de fint filmade matlagningsscenerna, dels samspelet mellan Jean Reno och komikern Michaël Youn i de två ledande rollerna.
Den senare har en härlig charm och komisk timing och i den här rollen lyckas han dessutom hålla sig ifrån att, som han ibland plägar göra, bli lite för mycket i längden. Här spelar han losern Jacky Bonnot. Han är amatörkock med stor fallenhet och talang för matlagning, men samtidigt en envishet som ofta sätter käppar i hjulen för honom.
Hans passion för gourmetmat och samarbetssvårigheter har kostat honom otaliga jobb i branschen eftersom han inte kan förlika sig med tanken på att inte laga gourmetmat, även om det är ett vanligt lunchhak han jobbar på. När han just har fått sparken från ännu ett jobb och hans fru dessutom blivit gravid lovar han henne att lägga matlagningsdrömmen åt sidan och ta ett annat mer stabilt jobb och dessutom behålla det. Naturligtvis vill ödet något annat.
Han kan inte riktigt hålla sig borta från branschen och när han får chansen åt den kände mästerkocken Alexandre Lagarde, spelad av en inspirerad Jean Reno, kan han inte låta bli. Problemet är bara att han inte vågar berätta för sin fru och att han anställs av Alexandres ränksmidande chef för att misslyckas.
Chefens plan är nämligen att den ansedda parisiska restaurangen ska förlora en stjärna i ansedda Guide Michelin, om så sker säger nämligen kontraktet att chefen kan sparka den viljestarke och konservative Alexandre och ersätta honom med en annan chefskock som delar chefens vision om ett mer modernt och trendigt kök. Det är snart upp till Alexandre och Jacky att samarbeta för att förhindra att planerna ska sättas i verket.
Hur det går är kanske inte så svårt att räkna ut men vägen till det väntade slutet är trots allt underhållande och välsmakande. Tempot är tillräckligt rappt och manuset tillräckligt roligt för att lyfta det hela ur den mittfåra som den här typen av film ofta hamnar i.
Jean Reno är med sin pondus som klippt och skuren för att spela mästerkocken Alexandre Lagarde och Michaël Youn kommer verkligen till sin rätt i rollen som den dedikerade underdogen Jacky Bonnot. Michaël Youn är i sina bästa stunder en utmärkt igenkänningskomiker och har som specialitet att parodiera olika företeelser.
I paradrollen som den självupptagne savojardiska rapparen Fatal Bazooka parodierade han på pricken ett helt koppel av hip hop-genrens verkliga klichéer, både i form av ett, bitvis hysteriskt roligt, musikalbum (T’as vu)och en, i mindre utsträckning hysteriskt rolig, film (Fatal). I båda fallen blev han helt enkelt, som jag var inne på tidigare, i längden lite för mycket.
Det blir han aldrig i Le Chef, men priset för det är att han heller aldrig är lika hysteriskt rolig. Men som mer balanserad underhållning för stunden fungerar Le Chef alldeles utmärkt.
BleuBlancRouge 