Prinsens resa – fransk animerad familjefilm med japansk touch

Den franske mästeranimatören Jean-François Laguionie är tillbaka på de svenska biograferna, åtta år efter storverket Tavlan (Le Tableau). Den här gången med Prinsens resa (Le voyage du prince), en sorts fristående uppföljare till Le château des singes från 1999.

Den här gången har Luguionie haft en medregissör i form av Xavier Picard och jag vet inte om det beror på någon form av kompromissande kring den konstnärliga visionen mellan dessa två, men Prinsens resa är inte lika vass som vare sig Le château des singes (mig veterligen inte visad i Sverige, åtminstone inte i kommersiell distribution) eller Tavlan. Denna gång känns det lite platt emellanåt, såväl animerings- som manusmässigt.

Med det sagt så saknar den heller inte sina stunder av briljans. Prinsens resa innehåller en del fantastiskt vackert animerade scenerier och manuset som med sina filosofiska funderingar och sin lågmälda civilisationskritik har mer släktskap med japanska Studio Ghibli än exempelvis amerikanska Disney, innehåller även det sina guldkorn.

Prinsens resa utspelar sig i en värld befolkad av apor och handlar om den åldrade prinsen Laurent som under en expedition för att upptäcka eventuella andra länder i världen går genom isen och spolas i land på en strand i ett främmande land.

Han upptäcks av den nyfikne pojken Tom och tas om hand av dennes föräldrar, som är forskare som uteslutits från sitt lands vetenskapsakademi för att de fört fram teorier om att just deras sort av apor inte är den enda i världen.

De tar om hand och vårdar prinsen, men håller honom samtidigt fången för att studerar honom som ett vetenskapligt objekt en gång för alla ska kunna bevisa att deras bespottade teorier var korrekta.

Den ende som behandlar prinsen mer som ett subjekt och också lär sig att tala hans språk är pojken Tom. Prinsen övertalar Tom att ta med honom ut från fångenskapen och visa sin värld. Nyfiket och storögt får prinsen först en idealiserad bild av den tekniskt avancerade staden och civilisationen, men bilden blir snart mer komplex. Under ytan visar det sig vara ett stelbent samhälle som binds samman med rädsla och konsumtion som ledord.

Prinsens resa är en resonerande och stillsam berättelse som behandlar flera aktuella ämnen och riktar civilisationskritik främst mot våra västerländska samhällen. Möjligtvis försöker den få in för många olika ämnen, framför allt med tanke på att det är en familjefilm men också för att en det smugit sig in en del banaliteter och bara halvtänkta tankar i manuset.

Men det sammantagna intrycket av Prinsens resa blir ända utan tvekan sevärd!

Ett gammaldags filmäventyr för hela familjen

För första gången denna vinter har det fallit snö som faktiskt också ligger kvar på backen här i sydvästra Sverige. Så att jag möts av ett förvisso tunt men ändock ett täcke snö på den mark som jag ser utanför fönstret till det arbetsrum där jag oftast sitter och skriver ger en inramning som känns extra passande för detta inlägg.

I dag ska det nämligen handla om den franska familjefilmen Ailos resa (Aïlo: une odyssée en Laponie i original) som just släppts på svensk dvd. I denna film, regisserad av Guillaume Maidatchevsky får vi följa renen Ailo under dennes första levnadsår i norska Lappland.

I majestätiska och vindunderligt vackra landskap, fint fångade av fotograferna Teemu Liakka och Daniel Meyer, och under årstidernas skarpa skiftningar behöver Ailo och hans hjord genomföra långa vandringar samtidigt som de måste hålla utkik efter och undvika naturens många faror. Som speakertexten, i den svenska versionen inläst av Rolf Lassgård, mycket riktigt poängterar: i naturen är det oftast den starkaste som överlever.

Ailos resa bygger på ett gammalt beprövat recept att göra familjefilm med djur i huvudrollen, dokumentära scener blandas med dramatiserade skeenden. Den Nordamerikanska filmen, med Disney i spetsen, var först att göra den här typen av film populär, men Frankrike har en stark nutida tradition med Luc Jacquets  internationella succé Pingvinresan (La marche de l’empereur) från 2005 som kanske främsta exempel.

Ailos resa är inte lika fängslande och fascinerande som den utan känns på gott och ont mer gammalmodig och traditionell. Men en fin och underhållande film som hela familjen, möjligtvis inte de allra yngsta, att samlas kring är det. Och filmens själva huvudperson, renen Ailo, är omöjlig att inte charmas av.

Julens bästa familjefilm är här!

Sugen på en lugn och förhållandevis stillsam animerad familjefilm såhär lagom till jul? Den är den franskbelgiska filmen Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som hade svensk biopremiär i fredags filmen för dig. Jag skriver förhållandevis stillsam eftersom den innehåller några scener som säkert kan verka skrämmande för de allra minsta, men i det stora hela är detta en varm, okomplicerad och vacker film fjärran från allt vad 3D-effekter och det stoj och stim som nutidens så populära dataanimerade (företrädelsevis) amerikanska familjefilmer brukar erbjuda. Victor och Josephine är varsamt och fint tecknad på ett sätt som andas gamla goda tider. Det är på något vis på samma gång avskalat och detaljrikt.

Victor och Josefine bygger på belgiskan Gabrielle Vincents populära barnböcker om björnen Ernest och musen Célestine (i Sverige då Victor respektive Josefine) och deras oväntade vänskap. Filmen som är regisserad av franske Benjamin Renner och belgarna Stéphane Aubier och Vincent Patar är utsökt tecknad i ungefär samma stil som Gabrielle Vincent illustrerade sina berättelser med, det vill säga ofta i akvarell. Berättelsen är enkel men hjärtvärmande. Den fattige björnen Victor lever i utkanten av en stad som befolkas av björnar. Under staden lever Josefine och de andra mössen. De uppfostras av vara livrädda för de påstått farliga björnarna (som i sin tur lärs att frukta mössen) och smyger egentligen bara upp ovan jord för att samla på sig björntänder som är helt ovärderliga i det utvecklade tandvårdssystem som är ovärderligt för mössens överlevnad. Den lilla Josefine vägrar dock gå med på att björnarna skulle vara farliga och elaka och konfronterar helt orädd Victor när de träffas vid en soptunna i staden. Det blir början på en vänskap som inte alls ses på med blida ögon av alla. Tvärtom. Den ses snarare som ett hot.

 

 

Budskapet är tydligt och enkelt, att även om vi är olika så kan vi naturligtvis vara vänner och ha roligt ihop. Men att sensmoralen är nära på övertydligen gör absolut ingenting när filmen är ett så utsökt hantverk. Det går inte att motstå att ryckas med i det hela. Victor och Josefine är i all sin tystlåtenhet och anspråkslöshet fantastisk liten film, perfekt att samla familjen kring i juletid (och naturligtvis annars också). Den har ett varmt bultande hjärta, en lågmäld humor och är består till stor del av finurligt, men varsamt tecknade tablåer. Den är långsamt och tålmodigt berättad, ungefär så långt ifrån den animerade anarkin i Stéphane Aubiers och Vincent Patars förra skapelse Panik i byn.  Skillnaden i uttryck är så enorm att jag har svårt att förstå att det är samma människor som ligger bakom verken. Men det är väl å andra sidan ett gott betyg på Aubiers och Patars konstnärskap, att de kan göra två så vitt skilda produkter med lika högklassigt resultat.

Filmen visas dubbad till svenska. Jag har inte hört hur den dubbningen låter men vill absolut rekommendera att du om du får möjlighet att se den även med det franska originalljudspåret med en synnerligen inspirerad Lambert Wilson i rollen som björnen Ernest. Förhoppningsvis kommer det franska ljudspåret att finnas med på den svenska dvd-utgåva som man väl får anta så småningom kommer.

Ernest och Célestine belönades med priset för bästa animerade film vid årets Césargala.

H(oub)abil familjeunderhållning

Det har varit tal om det ett tag men det tog sin tid innan det blev verklighet, en spelfilmsversion om den berömde serietecknaren André Franquins skapelse Marsupilami.

För en sådan som jag som i min ungdom läste seriealbumen om Marsupilami med stor behållning var det naturligtvis ett måste att kolla in filmen. Jag hade mina dubier men blev trots allt positivt överraskad av Alain Chabats film Sur la piste du Marsupilami som sedan halvannan vecka tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln Här kommer Marsupilami.

Framförallt blev jag överraskad över hur bra man lyckats med animeringen av Marsupilami och det är i interaktionen mellan de animerade djuren och skådespelarna som Här kommer Marsupilami har sina främsta förtjänster.

Själva storyn är annars ganska tunn och kretsar kring en självupptagen tv-reporter (spelad av Alain Chabat själv) som reser till det avlägsna landet Palombia i jakten på ett scoop som ska rädda hans karriär.

Han beger sig in i landets djungler, ledsagad av en godhjärtad bondfångare till guide (spelad av en sedvanligt älskvärd Jamel Debbouze), och kommer det mytomspunna djuret Marsupilami på spåren, men blir samtidigt en bricka i spelet i en statskupp under uppsegling.

Här kommer Marsupilami blandar högt och lågt. I bland är det riktigt roligt medan det i andra lägen kantrar över betänkligt mot det fåniga. Sammantaget bjuder den dock på habil och snäll familjeunderhållning som torde passa även de minsta.

Dessutom innehåller den en obetalbar sekvens med en inspirerad Lambert Wilson som enbart den motiverar att lägga 100 minuter av sitt liv på att se den här filmen. Jag vill inte säga för mycket eftersom scenen i fråga dyker upp framåt slutet men jag kan säga så mycket att den diktator som Lambert Wilson spelar är ett minst sagt stort fan av Céline Dion.

 

Panik i byn

Du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Det är sannerligen inte ofta jag i mitt värv som filmrecensent har anledning att plocka fram den meningen, men den passar i allra högsta grad in på den animerade belgiska familjefilmen Panik i byn (Panique au village) som nu, nästan två år efter sin premiär i Belgien och Frankrike får sin svenska biopremiär. Lite tråkigt nog dubbad till svenska.

Originaldubbningen är såklart bättre (ingen överraskning direkt, det gäller för varje Disney- eller Pixarfilm också), men eftersom filmen lanseras som en barn- och familjefilm är svenskt tal oundvikligt. Jag är dock lite tveksam till om det verkligen är nödvändigt eftersom det går att sätta frågetecken kring om det här är en lämplig film för en så ung publik där textläsning är ett problem.

Panik i byn bygger förvisso på en hemma i Belgien redan kultförklarad serie kortfilmer från början av 2000-talet, gjorda för barn-tv. I långfilmsformatet, 74 synnerligen infallsspäckade minuter, blir det en lite annorlunda produkt. Panik i byn innehåller några scener som inte direkt är moraliskt uppbyggliga på det där politiskt korrekta sättet. Jag kan riktigt höra Hem & Skola-föreningarnas protester som hade kommit som ett brev på posten om det hade varit 80-tal för mina öron. Det rör sig inte om några hysteriska övertramp, bara små tveksamheter, så låt inte detta avskräcka dig från att ta med hela familjen för lite underhållning.

Det är för övrigt tur att filmen bara är 74 minuter lång. Mer hade publiken knappast orkat. Jag hade definitivt inte gjort det. Varenda en av dessa 74 minuter är så fulla av vansinniga idéer och upptåg att det är svårt att hänga med i svängarna. Tempot är hysteriskt uppskruvat och regissörerna Stéphane Aubier och Vincent Patar har till synes låtit associationsbanorna löpa fritt och helt vägrat att underkasta sig någon som helst mallar, mönster eller ordning.

Det råder total – och härlig – anarki i deras helt egna kreativa universum. Förutom att själva berättelsen är surrealistisk så att det räcker och blir över blandar Aubier och Patar animationsstilar hejvilt. Grunden är klassisk stop motion, med hederliga gamla leksaksfigurer i plast i huvudrollerna (en cowboy, en indian och en häst utgör den ledande trion). Därutöver råder fullständigt fritt spelrum. Det är som om Toy Story skulle ha gjorts i en tjeckoslovakisk animationsstudio på 70-talet, korsat med Wallace & Gromit och Pingu – och med mer än ett stänk Monty Python i mixen.

Handlingen då? Ja, den är så skruvad att det är svårt att beskriva den. Här kommer i alla fall ett försök. Cowboy, Indian och Häst (jo, det heter så) bor ihop i ett hus (deras inbördes relation får man aldrig riktigt klar för sig). Granne med dem bor den lätt koleriske bonden Steven och hans familj. När filmen inleds planerar Cowboy och Indian inför Hästs kommande födelsedag.

Indian får en idé. De ska bygga en grill i tegel till Häst. Till det behövs enligt Indians beräkningar 50 tegelbitar. Ett tekniskt missöde gör dock att hans beställning blir på 50 miljoner tegelbitar. När de dagen efter ska levereras leder det såklart till vissa problem. Det är dessutom inledningen på en serie oväntade och äventyrsfyllda händelser som innehåller det mesta – och lite till.

Jag säger det igen: du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Har du bara ett uns barnasinne kvar (och det har vi väl alla) kan jag näst intill garantera att du kommer att skratta gott och underhållas av denna surrealistiska och hysteriska belgiska animerade pralin (som nominerades till en César förra året – för bästa utländska film!).