Parisiens et champions!

Det börjar bli en riktigt trevlig vana detta! För tredje året i rad är Paris Saint-Germain franska ligamästare i fotboll för herrar. Och denna klubbens totalt femte ligatitel säkrades på ett fint vis, med seger med 2-1 borta mot Montpellier. Målskyttar för PSG var Blaise Matudi och Ezequiel Lavezzi. PSG inledde starkt och hade ledningen med 2-0 och bud på fler mål, men efter en sen reducering i den första halvleken fick Montpellier nya krafter och i den andra halvleken hade laget några vassa möjligheter även till en kvittering.

Men det är historia nu och eftersom jagande Lyon samtidigt endast mäktade med att spela oavgjort mot Bordeaux så hade det heller inte spelat någon roll om Montpellier hade kvitterat eller till och med vänt på matchen. Fast det är klart, det känns naturligtvis ännu bättre att fira den säkrade ligatiteln efter en seger även i den enskilda matchen.

Detta är alltså den tredje raka ligatiteln för PSG. Den första av de tre känns fortfarande som den häftigaste eftersom det var den första som jag fått uppleva sedan jag vid mitten av 90-talet aktivt började följa laget, men jag måste säga att det känns nästan lika häftigt denna gång. Mycket på grund av att den här säsongen har varit så mycket av en kamp.

Spelet stämde länge inte alls och för inte allt för länge sedan var jag helt övertygad om att det inte skulle gå vägen. Många skador, ruskigt tufft matchande och en riktigt vass utmanare i ett frejdigt och ungdomligt Lyon såg ut att ställa till det.

Men då klev laget fram, och då menar jag verkligen LAGET, och spelade sin allra bästa fotboll när det gällde som allra mest. Den senaste tiden har det varit en ren fröjd att se hur PSG har spelat. Spelglädjen, kreativiteten och harmonin har flödat och resultaten har blivit därefter. Det är en synnerligen värdig fransk ligamästare som i kväll har korats, det tror jag att de allra flesta är helt överens om.

Nu återstår en ligamatch, hemma mot Reims nästa helg, och helgen därefter har PSG chansen att säkra en historisk trippel då man möter Auxerre i finalen i den franska cupen. Seger där och PSG blir första lag att samma säsong vinna såväl ligan som ligacupen och franska cupen. Paris est magique – et toujours champion!

Kvällen då PSG verkligen tog steget in i finrummet!

Det var målet som kan ha tagit Paris Saint-Germain till semifinal i Champions League och vilket mål det var sedan! Javier Pastore (som jag har klagat på dig den senaste tiden men nu är allt förlåtet) av alla drog när matchuret tickat in på tilläggstid med en ”Kurre Hamrin”, snurrade upp Chelsea försvaret och tryckte in bollen vid den närmsta stolproten. Målet fastställde slutresultatet till 3-1 och gör all skillnad i världen inför returmötet på Stamford Bridge i London nästa tisdag. Nu har PSG ett riktigt bra resultat att gå på, Chelsea måste vinna med minst 2-0 för att vända på steken. Vilket naturligtvis långtifrån är omöjligt men samtidigt finns det goda möjligheter för PSG att kontra in ett eller annat mål. Helt klart är att Chelsea har pressen på sig att kliva fram i banan och det kan öppna upp för vindsnabba anfallare som Edinson Cavani, Lucas Muora och Ezequiel Lavezzi. När vi ändå är inne på den sistnämde, vilken match han gjorde! Förmodligen hans bästa i PSG-tröjan och vid sidan av Thiago Silva var han i mina ögon bäste spelare på planen.

PSG fick en drömstart med ledningsmål av Lavezzi redan i den tredje minuten men efter att Chelsea utjämnat på straffspark var det i ärlighetens namn gästerna från London som såg ut som det vassaste laget. I det läget var jag riktigt nervös och orolig, men efter att ha snackat ihop sig i pausvilan kom PSG ut som ett helt nytt lag och i den andra halvleken var det liksom inget snack, PSG malde sakta med säkert ner Chelsea och hade med lite flyt kunnat ha vunnit med större siffror. Men 3-1 duger så oerhört bra så och jag hade varit fenomenalt lycklig över situationen om det inte hade varit för den där skadan som kan visa sig bli blytung.

I mitten av den andra halvleken tvingades Zlatan Ibrahimovic lämna matchen efter en misstänkt bristning i ena lårets baksida. Om det visar sig vara en bristning så kommer han säkert att vara borta i minst en månad och då missa inte bara returen mot Chelsea i nästa vecka utan även flera ligamatcher och ligacupfinalen mot Lyon. En skada som riskerar att bli kostsam i så fall. Jag är inte särskilt orolig för ligaspelet, med 13 poängs marginal till Monaco på andraplats ska det inte behöva vara någon fara, men inför returen mot Chelsea vore det såklart ett enormt avbräck. Å andra sidan finns det ju fler spelare med goda kvaliteter i laget. Inte minst ger det Edinson Cavani möjligheten att få spela i sin naturliga centrala anfallsposition. Det borde gynna honom. Men jag skulle ljuga om jag påstod något anant än att jag håller alla tummar jag kan för att det inte är någon fara med Zlatan. PSG är ett bättre lag med honom på plan, inget snack om det.

Nu ska jag suga på den här fotbollskaramellen i några dagar sedan är det laddning inför helgens ligamatch hemma mot Reims, då ska ytterligare ett steg mot ligatiteln tas. Sedan väntar som sagt returen borta mot Chelsea. Oavsett hur det går där har PSG nu med eftertryck visat att laget hör hemma i den absoluta Europatoppen. Kvällens match var ett stryrkebesked som heter duga! Paris est magique!

Bienvenido il Matador!

Äntligen bra nyheter på PSG-fronten! Glädjeurladdningen efter att det där första ligaguldet sedan 1994 hade säkrats byttes snabbt, i gammal god PSG-tradition, ut mot fullskaligt kaos och efter att både tränaren Carlo Ancelotti och sedan sportchefen Leonardo båda lämnat skutan fanns det all anledning att känna oro inför klubbens närmsta framtid. Speciellt eftersom lösningen på flera veckors cirkus när det gäller ny tränare blev en nödlösning, klubbens enligt uppgifter åttonde alternativ på listan över tänkbara namn. Laurent Blanc som spelare i all ära, men som tränare på den här nivån har han en del att bevisa. Jag hoppas att jag har fel men min känsla när det stod klart att just han skulle ta över tränarsysslan var inte direkt positiv. Ihärdiga rykten om att både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva skall vara på väg att lämna klubben har spätt på den där gnagande oroskänslan i kroppen. Nu återstår det naturligtvis att se vad som händer med dessa två herrar men helt klart är att dagens presentation av att den uruguayanske skyttekungen Edinson Cavani nu är helt klar för fem år i Paris Saint-Germain gör att jag kan somna med ett leende på läpparna och en känsla av tillförsikt när det gäller projektet PSG:s vidareutveckling. Att klubben sedan fick betala Napoli en löjligt, för att inte säga absurt, stor summa pengar för att köpa loss honom är en annan diskussion.

Nu önskar jag definitivt inte att Zlatan ska lämna, och jag tror absolut att han och Edinson Cavani kan komplettera varandra bra på planen, men om han skulle göra det så är Edinson Cavani en fullgod ersättare. Att han i PSG dessutom kommer att återförenas med två tidigare klubbkamrater som han fungerat ypperligt i samarbete med i Ezequiel Lavezzi och Javier Pastore gör naturligtvis inte saken sämre. Kanske är Edinson Cavani nyckeln till att laget äntligen ska kunna få ut den fulla potential i Javier Pastore som Carlo Ancelotti aldrig lyckades locka fram med sitt spelsätt.

Allez, PSG! Ici c’est Paris!

 

Äventyret fortsätter! Nu väntar kvartsfinal

Puh, vilken pärs det blev. Onödigt spännande om du frågar mig. Ett aningen för defensivt och tillbakadraget PSG försökte kontrollera och bara spela ut returmatchen i åttondelsfinalen i Champions League mot spanska Valencia. Med 2-1 i ryggen efter den imponernade väl genomförda bortamatchen i Valencia hade laget naturligtvis ett bra resultat att spela på men en allt för försiktig taktik höll på att straffa sig. När Valencia gjorde 1-0 i början av den andra halvleken satt åtminstone jag med hjärtat i halsgropen och bet på naglarna av spänningen. Ett mål till till det vid det laget kraftigt dominerande Valencia hade skickat PSG ut ur turneringen. I så fall lite grand på eget grepp. Som tur var så vaknade hemmalaget till och lyfte spelet en aning och när Ezequiel Lavezzi sedan satte kvitteringen kändes det genast lite bättre. Med betoning på lite. Om Valencia gjort ett må till hade det tagit matchen till en synnerligen oviss förlängning. Som tur var så höll PSG undan, mycket tack vare ett väl sammanhållet försvarsspel. Självklart hjälpt av att härföraren Thiago Silva var tillbaka (och sitt vanliga lugna trygga jag) som sammanhållande länk i mittförsvaret efter en tids skadefrånvaro.

Slutresultatet 1-1 betyder att PSG är tillbaka på kvartsfinalnivå i Champions League efter 18 års frånvaro. Det var verkligen på tiden och en alldeles underbar känsla för ett supporterhjärta svältfött på framgångar. Vilket lag som står för motståndet i den kommande kvartsfinalen lottas i slutet av nästa vecka. En sak är dock säker. Det kommer att bli stentufft vilket lag det än blir. Men nu gäller det samtidigt för laget att samla sig för att inte svara för en ny plattmatch i ligan likt den i Reims i lördags när Nancy gästar Parc des Princes på lördag. Paris est (encore) magique!

Enfin!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Ja, eller åtminstone 3 oavgjorda matcher, så kom till slut säsongens första seger för PSG. Och vilken blytung seger det var. Inte bara för att Lille är en av de allra tuffaste konkurrenterna om ligatiteln utan också för at PSG historiskt sett har haft det ruggigt svårt i just Lille. Jag vill inte påstå att det i kväll gick som en dans eller så,  men efter den fantastiska starten med ett vackert ledningsmål av Zlatan Ibrahimovic redan efter 27 sekunder så kändes det att detta var PSG:s match. Trots den förhållandevis snabba kvitteringen av Lille så var jag aldrig riktigt orolig. Och mycket riktigt så satte Zlatan Ibrahimovic tämligen omgående efter att själv ha brustit i markeringen i samband med kvitteringen dit det som skulle bli segermålet. Visst, Lille hade en hel del bollinnehav och kom  till några vassa avslut, men jag hade ändå hela tiden en känsla av att PSG på något vis skulle reda ut det hela och det hela tiden fanns en extra växel I PSG-maskineriet att sätta in.

Det var inte på något vis en felfri match från PSG:s sida, men för första gången den här säsongen så visade laget under långa sekvenser upp något som i alla fall påminnde om ett spel som dels ska vinna laget sin första ligatitel sedan 1994, dels ta laget laget långt i Champions League. Det här var kvällen då min tro på att det trots att kan leda till något stort redan denna säsong för det här laget återvände. Det finns alltjämt en hel del att jobba med. Christophe Jallet slarvde på tok för mycket och höll på att ställa till det rejält för laget vid upprepade tillfällen, Alex är alldeles för trög för att riktigt längre hålla på den här nivån och Javier Pastore kommer fortrfarande inte till sin rätt. I det senare fallet handlar det nog mest om att tränare Ancelotti ännu inte riktigt hittat rätt roll för Pastore i sitt spelsystem. Men det fanns absolout en hel del att glädja sig åt också. Zlatan var majestätisk under den första halvleken och Mamadou Sakho och Marco Verratti var bitvis fullständigt briljanta.

Nu är det två veckor till nästa match, Toulouse hemma på Parc des Princes. Då är Ezequiel Lavezzi tillbaka från avstängning och förhoppningsvis Thiago Silva redo att debutera i laget efter den skada han ådrog sig när han representerade sitt Brasilien i OS. Med tanke på vad laget uträttade utan dessa herrar i dag så vattnas det i munnen på mig bara vid tanken på hur bra det kan bli med dem.  Paris est magique!

Bienvenue Zlatan!

Rêvons plus grand. Så lyder Paris Saint-Germains nya klubbmotto. Och visst har de senaste dagarnas händelser kring klubben i mitt hjärta fått det att kännas som att leva i en dröm. En dröm som, och jag kan knappt tro det ens nu när jag skriver det, har blivit sann. Jag får erkänna att jag har tagit allt snack och alla spekultationer kring att Zlatan Ibrahamovic skulle vara på väg att flytta till PSG som just snack och spekulationer. Och egentligen är det först efter att ha sett den nyss avslutade presskonferensen från Parc des Princes som det verkligen har gått upp för mig att Zlatan verkligen kommer att spela i PSG-tröjan de kommande säsongerna (det nyunderskrivna kontraktet är på tre säsonger). Att under en dryg veckas tid fått se världsspelare som Ezequiel Lavezzi, Thiago Silva och nu Zlatan Ibrahimovic ansluta till PSG känns lika fantastiskt som overkligt. Men, som Zlatan påpekade på presskonferensen, nu gäller det för drömlaget att leverera på planen också. Och att inget mästerskap vinner sig av sig självt och på papperet blev smärtsamt tydligt redan förra säsongen då spelet ofta hackade och PSG ”bara” slutade tvåa. Med det nu synnerligen förstärkta laget blir pressen inte direkt mindre. Inte minst på tänaren Carlo Ancelotti som får en grannlaga uppgift att snabbt bygga ett LAG av dessa lysande beståndsdelar, ett område där förra säsongens PSG lämnade en hel del i övrigt att önska och det blev som bekant Montpellier, det lag som spelade särklass bäst ihop som lag, som tog hem ligatiteln – trots en blygsam spelarbudget. Nu tror jag inte att det är Montpellier som blir den största utmanaren om ligatiteln. Det är Lille, som lite i tysthet har värvat oerhört intressanta spelare, som jag ser som den största rivalen. Lyon och Marseille kommer självklart också att vilja blanda sig i kampen om segerpokalen. En sak är dock säker: PSG kommer att bli laget att slå och den kommande säsongen kommer att bli den mest intressanta någonsin i Ligue 1. Det kan liksom inte bli den 11 augusti då PSG begår säsongspremiär hemma mot Lorient fort nog. Allez, PSG! Rêvons plus grand!