Finfin fransk feelgood

Jag ber om ursäkt för den blott sporadiska aktiviteten här på bloggen den senaste tiden. Av olika anledningar så har orken och inspirationen har inte riktigt funnits där på den här sidan årsskiftet. Det gör att jag har en hel del att skriva ikapp mig om, för även om orken att skriva om det inte har funnits i den utsträckning som jag hade önskat så har jag fortsatt att konsumera frankofon kultur.

Jag inleder detta försök att skriva ikapp mig med några rader om ett filmiskt lyckopiller, den Césarbelönade komedin Familjen Bélier (La Famille Beliér i original) i regi av Eric Lartigau. Filmen som gjort stor succé hemma i Frankrike sedan den fick biopremiär strax före jul gick upp på svenska biografer häromveckan. Det är lätt att förstå att den har gjort succé för det vi pratar om här är en medryckande och tämligen rak och enkel berättelse.

Filmen utspelas i en liten stad på den franska landsbygden. Där bor titelns familjen Bélier. Det är en lantbrukarfamilj vars liv till stor del kretsar kring att ta hand gården och familjeföretaget. Förutom att alla familjemedlemmar på sitt är en aning excentriska så finns det en annan sak som gör Béliers lite speciella. Tre av fyra är nämligen döva.

Den enda hörande är tonårsdottern Paula och det är hon som är berättelsens nav. Att vara den enda hörande i familjen har fått henne att känna sig lite annorlunda och när det dessutom en dag visar sig att hon har fallenhet för att sjunga kompliceras hennes tillvaro ytterligare. Påhejad av sin musiklärare på skolan går hon med på att satsa på att vara med i en stor sångtävling, men hon vet inte hur hon ska hantera det hela inför resten av familjen.

Familjen Bélier är kanske inte någon rakt igenom klockren film, det finns några småsaker att hänga upp sig på. Det blir emellanåt lite för farsartat för min smak och någon rollfigur hade mått bra av blir lite mer slipad på redan på manusstadiet, men det är inget som i mina ögon stjälper filmupplevelsen. Ambitionen med filmen har förmodligen aldrig varit annat än att roa och underhålla och det lyckas den med.

Eric Lartigau är en begåvad berättare och tar överlag väl vara på de möjligheter som filmens manus erbjuder. Särskilt bra lyckas han med skildringen av Paula och den sköra tid i livet, på gränsen mellan ungdoms- och vuxenvärld, som hon som 16-åring befinner sig i. Louane Emera (som Césarbelönades) är dessutom smått fenomenal i rollen. Även Eric Elmosnino som briljerar i rollen som Paulas lätt bittra musiklärare förtjänar, när vi är inne på skådespelarna, att nämnas lite extra.

Familjen Bélier har den typ av inslag av allvar och svärta som krävs för att den här typen av film ska kunna bli minnesvärd på riktigt. Den finns några fina och känsliga scener i den här filmen som jag kommer att bära med mig länge.

Mannen som ville leva sitt liv

…et  voilà, c’est reparti! Då var vi där igen. Vid en namncirkus när en fransk film ska släppas på svensk dvd. Häng med här: i Frankrike heter filmen L’homme qui voulait vivre sa vie (vilket för övrigt är en lysande titel med tanke på vad den handlar om), men den internationella titleln är The Big Picture, vilket är helt logiskt med tanke på att det är originaltiteln på den roman av den amerikanske författaren Douglas Kennedy som den bygger på.

För det svenska filmbolaget dög dock inte The Big Picture som titel. Inte heller Den gåtfulle fotografen som Douglas Kennedys roman fick heta här. Nej, det svenska filmbolaget valde i stället att hitta på en egen (och mycket mer slätstruken) engelskspråkig titel! Så om du vill hitta den i de svenska dvd-hyllorna så får du nu leta efter Identity of a Killer. En dussinthrillertitel på en annorlunda och intressant film.

Identity of a Killer, det tar emot att använda den titeln men eftersom det nu är den som gäller här i Sverige så får jag för enkelhets skull ändå använda den, är en flerbottnad och existentialistisk berättelse om Paul Exben, en man vid ett vägskäl i livet. Yrkesmässigt finns inte mycket att klaga på. Han är advokat och har ett välbetalt arbete som dessutom inom en snar framtid kan bli ännu mer lukrativt efter att han fått ett erbjudande om att ta över den framgångsrika firman.

På det privata planet är det däremot betydligt värre ställt. Han och hans fru har glidit från varandra och deras tillvaro tycks mest bestå av att såra varandra. En dag får frun nog och ber om skilsmässa. Av en slump får han reda på att hon en tid haft en älskare. Det visar sig dessutom vara en av Pauls vänner, en fotograf med hela världen som arbetsfält.

Genom en ren olyckshändelse råkar Paul ta livet av honom, men efter den initiala paniken inser Paul att det hela är en chans för honom att verkligen förverkliga ett liv som han länge önskat att han kunnat leva. Ett av Pauls stora intressen är nämligen vara att fotografera och därför fingerar han sin egen död, tar den fotograferande vännens identitet och drar iväg. Färden tar honom till Balkan där han startar om på nytt, med framgång men också med en permanent skräck för att bli upptäckt för den han verkligen är.

Regissören Eric Lartigau har lyckats bra med att ladda sin filmatisering av Douglas Kennedys Patricia Highsmith-influerade roman med massor av stämning, atmosfär och känsla. Romain Duris är ypperlig i rollen som Paul Exben och det är bra det för egentligen ligger hela nyckeln till huruvida den i vissa skeden lite sökta och kanske inte helt sannolika berättelsen skulle fungera på om personen som gestaltar huvudkaraktären klarar av att göra det med trovärdighet. Vilket alltså Romain Duris gör. Han lyckas fullt ut fånga allt det inre tvivel och den ångest som Paul bär på. Mycket bra är för övrigt också Marina Foïs, som också kan ses briljera i dvd-aktuella polis (polisse), i rollen som Pauls olyckliga hustru.

Identity of a Killer är utsökt vackert fotograferad och har fått ett suggestivt och välskrivet soundtrack som elegant smälter samman med de fina bilderna. Filmen har en underliggande melankoli som påminner lite om den i Guillaume Canets mästerliga adaptation av en annan amerikansk spänningsroman, Harlan Cobens Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Att arbeta om och översätta amerikanska spänningsromaner till filmer verkar hålla på att bli en fransk paradgren. Lika bra som Berätta inte för någon är Identity of a Killer inte, men så bra att den hade kunnat få gå upp på bio här i Sverige – och definitivt förtjänat en bättre ”svensk” titlel.