Utsökt — Den franska matrevolutionen

Så här på den franska nationaldagen den 14 juli brukar jag försöka skriva några rader om en film eller något att som på något vis relaterar till händelserna 1789 som är själva anledningen till att nationaldagen infaller just detta datum.

I år får det bli filmen Utsökt (Delicieux) som lämpligt nog är högaktuell i Sverige på dvd och vod.

Filmen som är regisserad av Éric Besnard hade premiär hemma i Frankrike förra året och utspelas just 1789 under en tid på revolutionen var under uppsegling i samhället.

Huvudperson är kocken Pierre Manceron. Han jobbar som kock hos den matäskande aristokraten hertig Chamfort, men efter att ha tagit ut svängarna i samband med en viktig bjudning får han under förnedrande former sparken.

Pierre återvänder till sin lilla släktgård på landet fast besluten att kockyrket är över för honom. Men en dag dyker kvinnan Louise upp. Hon säger så ha hört talas om Pierres kokkonst och vill bli hans lärjunge.

Ytterst motvilligt låter han sig övertalas att göra det och deras samarbete blir starten på en annan sorts revolution än den som är under uppsegling i samhället utanför: en kulinarisk.

Utsökt är en formmässigt tämligen platt och traditionell feel good-film men enskilda beståndsdelar ger den ändå visst mervärde.

Fotot är fint och framförallt matlagningsscenerna får det att vattnas i munnen. Det Césarnominerade kostymarbetet håller hög klass och Grégory Gadebois och Isabelle Carré levererar stabila insatser i huvudrollerna.

På spaning efter den Luc Besson som flytt

Det är inte utan att man lätt kan börja fundera på vad det var som hände där någon vid slutet av nittiotalet. För helt uppenbarligen var det något som hände. Någonstans där tappade Luc Besson mer eller mindre allt och i dag är han bara en skugga av den han var då.

De egenregisserade filmerna på den här sidan av Det femte elementet lämnar en hel del i övrigt att önska och utöver dem förknippas han i dag kanske främst med förvisso ofta ganska snygga, men innehållsmässigt tomma, dussinthrillers producerade av hans bolag EuropaCorp.

Luc Bessons egna roll i sammanhanget brukar vara som producent och/eller leverantör av en halvfärdig manusidé åt någon annan att utveckla efter bästa förmåga. A l’aveugle från förra året är ett typexempel. Den finns sedan tidigare i år på svensk dvd under den internationella titeln A Blind Man och hör hemma i den där ”okej underhållning för stunden och som kan ses om inget annat står till buds”-kategorin av filmer.

Regissören Xavier Palud, mest känd för den rysliga Ils (Them i Sverige) från 2006, vet hur en actionslipsten ska dras och mejslar fram halvannan timmes godkänt hantverk ur den manusidé som Luc Besson satt i händerna på manusförfattaren Eric Besnard (som för övrigt gjorde Svindlarna som jag skrev om för en dryg månad sedan). Med hjälp av duktiga skådespelare som Jacques Gamblin (som dock inte är helt bekväm i den här rollen) och Lambert Wilson i huvudrollerna får berättelsen dessutom ytterligare lite lyster, eller åtminstone stjärnglans. Men detta till trots går det inte att bortse från att det här är en rätt förutsägbar och klichéfylld historia. Den filmiska motsvarigheten till tomma kalorier.

A Blind Man handlar om Philippe Lassalle, en sjavig, depressiv och auktoritetsfientlig polis (hur många sådana har vi inte sett vid det här laget?). Han får i uppdrag att utreda det brutala mordet på en ung kvinna. Det finns inga vittnen och polisen har inget att gå på. Det enda spåret man har leder till en blind man som dessutom har ett vattentätt alibi. Inte kan det väl vara han om är förövaren? När nya mystiska mord inträffar tvingas Lassalle trots allt tänka i de banorna.

Som jag har antytt tidigare så har Jacques Gamblin lite problem med att få grepp om sin roll. Han är helt enkelt inte riktigt trovärdig som Lassalle och Xavier Palud låter honom dessutom spela över en del. Lambert Wilson däremot övertygar, och är vad jag kan bedöma fullt trovärdig, i rollen som den mystiska blinde mannen och med sin scennärvaro och karisma dominerar han alla scener han är med i.

Fotoarbetet i A Blind Man, går i samma linje som i de flesta andra så kallade eurothrillers producerade av EuropaCorp. Det vill säga stålglänsande, med gråtonad och matt färgskala och mycket skuggor och scener i mörker. Det finns absolut inget som överraskar med den här filmen men som ett substitut till exempelvis den där Wallander- eller Beckfilmen en slö söndagskväll framför tv-apparaten fungerar A Blind Man trots allt utmärkt.

Dujardin cashar in på sin charm – igen

Jean Dujardin brukar ofta kallas för Frankrikes George Clooney. Jämförelsen har aldrig varit mer relevant och träffande än i filmen Cash från 2008. Du kan nu med lätthet själv kolla in filmen och jämföra för tidigare i veckan släpptes den sent omsider, under titeln Svindlarna, även här i Sverige, då direkt till dvd. På samma sätt som det är lätt att kalla Jean Dujardin för en fransk George Clooney så är det nära till hands att utnämna Svindlarna till en fransk Oceans 11, vilket flera har gjort. De gemensamma beröringspunkterna är också många, bildspråket, den coola musiken och den lätt humoristiska tonen är tre exempel. Det är helt uppenbart att regissören Éric Besnard har studerat Steven Soderberghs moderna klassiker noga. Men jämförelsen haltar trots det en aning. Framförallt eftersom Svindlarna inte är någon renodlad kuppfilm. Det begåvade manuset bjuder på en hel del vändningar och överraskningar så det gäller att vara vaksam och alert som åskådare.

Huvudfigur i Svindlarna är Cash (därav originaltiteln), en charmig men tämligen skrupelfri bedragare. Hans bror och kumpan har nyligen blivit mördad och Cash och hans övriga medarbetare vill naturligtvis hämnas. I sikte har de dessutom en av de största diamantkupperna i mannaminne. In på scenen skrider också bland andra en internationellt jagad bedragare och en ambitiös och karriärsdriven kvinnlig polis. Frågan är bara: vem kan man lita på? Det hela utvecklar sig snart till en berättelse där alla lura alla och där inget är som det ser ut att vara.

Jean Dujardin är sannerligen inte den enda namnkunniga skådespelaren i ensemblen. Jean Reno, Valeria Golino, Ciarán Hinds, Alice Taglioni och Samir Guesmi är bara några exempel på andra som figurerar i olika stora roller i den här filmen, något som också förstärker jämförelsen med Oceans 11. Det bör dock poängteras att Éric Besnard, även om han kanske vill tro det, inte är någon Steven Soderbergh. Elegansen i handlaget och coolheten är absolut inte densamma i Svindlarna som i Oceans 11, i den mån de två filmerna liknar varandra så framstår Svindlarna som en fattigmansversion av Oceans 11. Vilket naturligtvis inte ligger långt ifrån sanningen. Det skiljer utöver talangnivå mellan regissörerna också ett stort antal budgetmiljoner mellan filmerna. Men som jag har varit inne på: egentligen ska man  inte fastna i den typen av jämförelser eftersom Svindlarna på så många sätt är en helt annan typ av film. Och det är inte tu tal om att den har ett stort underhållningsvärde, helt på egna meriter. Tempot är högt, manuset välskrivet och den namnkunniga ensemblen inspirerad. Allt dessutom iscensatt med en stor portion glimt i ögat. Du kommer att kunna se många bättre filmer än den här i år, men halvannan timmes god underhållning för stunden räcker i bland mer än väl och värdet i det ska inte underskattas.