En sydfransk affär, en titel som mer stjälper än hjälper

Jag förstår att det naturligtvis är ett led i att kunna sälja in filmen till en publik som ligger bakom det, men jag kan inte låta bli att förvånas en aning över hur originaltiteln Partir har kunnat bli till En sydfransk affär här i Sverige. I mina öron är dessutom En sydfransk affär en titel som antyder att detta skulle vara en romantisk komedi och om du förväntar dig en sådan av denna film så kommer du absolut att bli besviken. Det är i själva verket ett passionsdrama med socialrealistiska drag och genuspolitiska undertoner. Bakom den missvisande och en aning fåniga och lättköpt säljande svenska titeln döljer sig en alls inte oäven film. Med start klockan 23:00 i kväll (ännu en inte direkt optimal starttid) kan du se den på SVT1.

En sydfransk affär, som är regisserad av Catherine Corsi, hade fransk biopremiär 2009 och i Sverige året efter. Den handlar om Suzanne som efter att ha varit hemmafru i 17 år ska börja arbeta som sjukgymnast igen. Hennes make Samuel, som är populär och välbärgad läkare, har gått med på att hon ska få inreda en mottagning i det gemensamma hemmet. Till hjälp att iordningställa praktiken anlitar Samuel den spanske svartjobbaren Ivan.

Tanken på att få börja jobba igen gör att Suzanne lever upp – och börjar fundera över det liv hon har levt de senaste 17 åren. Hon ifrågasätter det förvisso välordnade och stabila, men passionslösa liv hon levt med den strikta Samuel och hon tyr sig mer och mer till den livfulla Ivan. Efter ett tag  inleder de ett förhållande. När Suzanne berättar för Samuel att hon vill skilja sig blir han fullständigt rasande. För att få henne att stanna kvar hos honom beslutar sig Samuel för att sätta alla käppar i hjulen han kan för Suzanne och Ivan.

En sydfransk affär handlar både om passionens varma och livsbejakande och dess mörka och destruktiva sida. Trots att det är synnerligen starka känslor i spel så är det en tämligen långsam och nedtonad berättelse. Till och med, med tanke på ämnet, överraskande sval. Handlingen bryter inte direkt någon ny mark och den drar tidvis åt det melodramatiska hållet, men Catherine Corsi balanserar upp det hela med bra tonträff och fin personregi. Riktigt bra skådespel av Kristin Scott Thomas och Sergi López i rollerna som Suzanne och Ivan hjälper naturligtvis också till. Agnès Godards varma och vackra foto förtjänar också ett stort plus i kanten.

Det är inte utsidan som räknas

Jag har varit inne på det tidigare. Hur de svenska filmbolagen tar till mer eller mindre fula och fåniga knep för att locka tittarna till de ändå relativt få franska filmer men trots allt vågar ge distribution. Oftast tar det sig uttryck i de förväntat mer säljande titlar man väljer att ge filmerna. Släng in ett Frankrike eller franska här eller ett Provence där. Och spela gärna på turistiska och tämligen förutfattade meningar kring vad som är typiskt franskt.

Enligt denna modell ska Partir självklart heta En sydfransk affär och Angèle et Tony naturligtvis lanseras som Kärlek i Normandie för att ta någorlunda aktuella exempel. Jag vet inte, men för mig signalerar de svenska titlarna att det skulle röra sig om en helt annan typ av filmer än vad det verkligen gör.

Det värsta exemplet på senare år är, och även det har jag varit inne på tidigare, är Le fils de l’épicier som trots att den inte ens utspelas där i Sverige fick titeln En lanthandel i Provence. Fånigt och komplett onödigt. Alla de tre filmer jag har nämnt är bra nog att kunna dra publik utan att slippas dras med en så uppenbart ”säljande” svensk titel. Det känns som att filmbolagen inte riktigt litar på att det är en bra film man har köpt in och på sätt och vis försöker lura åskådare till biograferna. Som tur var handlar det som sagt om bra filmer så jag tror inte att någon som gick och såg dem blev besviken.

Nu i veckan som gick släpptes thrillern La Proie i svensk utgåva, direkt till dvd-hyllorna. Inte mycket att säga om det. Det är en okej thriller, men knappast biomaterial. Som du ser på omslagsbilden här ovan lanseras den med hjälp av något fånig och långsökt titel av den typ jag tidigare har varit inne på. Låt vara att det är lite tråkigt att en fransk film har fått en engelsk titel men The Prey är ju trots allt en rak översättning och det får man naturligtvis vara nöjd med.

Här kommer bondfångeriet in på ett annat plan. Ta en titt till på det där omslaget. Skymtar det inte fram ett Eiffeltorn där nere i det vänstra hörnet? Det hade självklart inte varit något märkligt med det om nu filmen hade utspelats sig i Paris. Eller kanske ens i närheten av Paris. Vilket den inte gör.

Den utspelar sig i själva verket i södra Frankrike, delvis i Provence faktiskt, och alltså ganska långt från Paris och Eiffeltornet. Storstadsmiljöerna som omslaget indikerar skiner i stort sett med sin frånvaro genom hela filmen. Den innehåller förvisso en scen där hjälten till fots jagas av en polis, det är den sekvensen som omslagsbilden anspelar på, genom rusningstrafiken på en genomfartsled i vad som kan vara Marseille. Jag är lite osäker på den punkten, men likväl, inget Eiffeltorn i sikte så långt ögat når. Så varför kleta dit det på omslaget?

Inget ont om Parismiljöer som bakgrund för action, men La Proie har annat godis att erbjuda när det gäller scenerier. Slutuppgörelsen i den dramatiska och undersköna, bergiga delen av den sydfranska naturen till exempel. Det är en högst effektfull slutuppgörelse.

La Proie är en stabil bruksvara till thriller som gör jobbet utan att för den skull glänsa eller vara något extra. Den franska actionhjälten Albert Dupontel gör en typ av roll han skulle kunna göra i sömnen och Eric Valettes regi är tempostark, men följer någon sorts standardformulär 1 A.

Dupontel spelar bankrånaren Franck Adrien som närmar sig slutet på ett långt fängelsestraff. Han håller en låg profil i fängelset och försöker hålla sig borta från bråk men när hans timide cellkamrat Jean-Louis, som övertygat Franck om att han är oskyldig till det han dömts för, blir överfallen kliver Franck in och skyddar honom. När Jean-Louis blir frikänd efter ett överklagande erbjuder han sig att ta hand om Francks fru och lilla dotter.

Problemet är bara att Jean-Louis inte är så oskyldig som han utgett sig för att vara. När Franck får redan på det finner han ingen annan utväg än att fly från fängelset och försöka få tag på Jean-Louis. Det blir en kamp mot klockan och för att hålla sig undan den massiva polisinsats som sätts in för att få tag på honom. Dessutom visar sig Jean-Louis vara en långt slugare motståndare än vad han räknat med.

Hyfsat spännande, ganska snyggt och effektivt berättad och befriad från de värsta arterna av överspel är La Proie en film som man både kan se och mista. Miljöerna och naturen som jag var inne på tidigare är filmens starkaste kort och det som lyfter den upp till en nivå strax över bara godkänd. La Proie är en typisk trea i min bok. Ett helt okej val för en lugn torsdagskväll som det var när jag såg den. Nu ska jag bara försöka sluta irritera mig på det där Eiffeltornet på omslaget bara.