Midsommarnattens köld är hård/stjärnorna gnistra och glimma. Nja, fullt så illa var det naturligtvis inte, men i vanlig ordning var det inget vidare väder där jag valde att fira midsommar. I det här fallet i hemmets lugna vrå.
Den senaste midsommaraftonen jag kan komma ihåg att det var bra väder var 1994. Jag har säkert upplevt bra midsommarväder någon gång till efter det, men den där midsommaraftonen 1994 har etsat sig fast i mitt minne. Alla fotbollsintresserade svenskar vet vad jag pratar om. Det var ju den där varma midsommarnatten då vi enligt Arne Hegerfors ”firade midsommar i Pontiac Silver Doom”, natten då Sverige besegrade Ryssland med 3-1 (i Pontiac Silver Dome som den där jättearenan utanför Detroit såklart egentligen heter) och tog det första riktiga steget på vägen mot det sensationella VM-bronset några veckor senare.
Jag får gåshud på armarna och en nostalgins tår i ögonvrån bara av att tänka på det. Men nu ska vi inte fastna i ”När vi gräver guld i USA”-nostalgi. Även om det faktiskt finns en svenskfransk koppling till det världsmästerskapet som gör att detta inlägg trots allt försvarar sin plats på denna blogg. Kalenderbitaren drar sig kanske till minnes att Sverige och Frankrike faktiskt spelade i samma VM-kvalgrupp inför VM 1994.
Trots att Frankrike klarade de inbördes mötena lite bättre, en seger och en oavgjord match, så var det Sverige och Bulgarien som till slut gick vidare från gruppen. Frankrike som hade de två sista matcherna på hemmaplan och bara behövde en poäng för att gå vidare lyckades förlora båda, den sista mot just Bulgarien via ett mål i slutsekunderna, och missade VM-festen i USA. Det skulle som bekant gå betydligt bättre för Frankrike fyra år senare då VM avgjordes på hemmaplan. Men nu skulle det som sagt inte handla om fotboll.
Det jag egentligen skulle skriva om, innan jag förirrade mig in på sidospåret fotboll, var att jag valde att möta sommaren – för det är så jag ser på midsommarhelgen (lustigt namn på en helg då sommaren som regel inte ens på riktigt har börjat, förresten), som den helg då vi möter sommaren, lite på samma sätt då vi på valborg möter våren – med att se om Eric Rohmers En sommarsaga (Conte d’été) från 1996, den tredje delen i hans årstidssvit.
Den minnesgode drar sig till minnes att jag ägnade delar av valborgsmässoaftonen åt att se En vårberättelse. På samma sätt planerar jag att se höstfilmen framåt hösten och vinterfilmen (surprise, surprise) till vintern. Är dock inte lika säker på exakt när jag ska se dem. Det finns ju inte några självklara helger att hänga upp mötet med hösten och vintern på. Några idéer kära läsare?
Men ska det alltså handla om En sommarsaga. Det är ännu en typisk Rohmer-film. Det vill säga pratig, långsam och insiktsfull. Den yttre handlingen är avskalad men på det psykologiska planet händer det desto mer. En sommarsaga handlar om Gaspard, en timid och ganska blyg ung herre med musikerdrömmar. Han åker till en semesterort i Bretagne för att tillbringa några sommarveckor där.
Meningen är att han där ska stråla samman med en flicka han är intresserad av och lite vagt har stämt träff med. När han anländer är hon inte där och den tillbakadragne Gaspard håller sig för sig själv. Han får dock kontakt med den betydligt med försigkomna servitrisen Margot och de två utvecklar en stark vänskap. Efter ett tag inleder Gaspard dessutom en liten sommarromans med Margots väninna Solène. När flickan han egentligen reste till den lilla staden för till slut dyker upp står Gaspard inför ett riktigt dilemma. Han har utvecklat känslor för alla tre flickorna och vet inte riktigt hur han ska agera.
Krångligare än så är inte handlingen i filmen. I Hollywoodhänder hade det kunnat bli banalt, lättköpt och konstruerat, men nu handlar det om en Rohmer-film. Ytterst få, om ens någon, regissör har varit lika skickliga som Rohmer på att få enkla och vardagliga samtal mellan människor att kännas så naturliga och autentiska. Det finns inte en falsk ton i samspelet mellan de olika karaktärerna i hela filmen.
Det är så varmt, inkännande och humanistiskt skildrat att man som åskådare hålls ständigt fängslad av berättelsen, trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Rollfigurerna pratar med varandra, that’s it. Men dialogerna är så välskrivna och samtalen så intressanta att det räcker.
Som den intellektuella filmskapare han nu var ser Rohmer dessutom till att göra dialogerna rejält mångbottnade. Genom dialogerna säger han massor inte bara om de olika karaktärerna, utan också om oss människor i allmänhet. Och inte blir det sämre av Rohmers fingertoppskänsla när det gäller valet av inspelningsplatser och exteriörer. De somrigt vackra Bretagnelandskapen utgör en perfekt fond för de där samtalen. Och filmen fick mig på osvikligt somrigt humör – även om jag såg den under ackompanjemang av regnets smattrande mot fönsterblecken.
BleuBlancRouge 