RSS Flöde

Etikettarkiv: En bohem i Paris

Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Postat den

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

Min värsta mardröm

Tänk dig att du får höra om en film. En film med ett antal skådespelare som du gillar, till exempel Isabelle Huppert, Benoît Poelvoorde och André Dussollier. Du får dessutom höra om att den har gjort succé på biograferna hemma i Frankrike. Tro sjutton att du får tämligen höga förväntningar på den filmen. Tänk dig sedan att när du till slut får se filmen så är den bara sååå dålig. Det hela har onekligen ett drag av mardröm över sig. Det är naturligtvis rejält överdrivet att kalla det för min värsta mardröm, men det har sin förklaring.

Den där filmen finns nämligen. Här i Sverige heter den En bohem i Paris (en svensk tiltel som både är så fånig och missvisande att jag inte ens vet var jag ska börja) och har biopremiär i dag. Den franska originaltiteln är Mon pire cauchemar och det är naturligtvis den jag anspelar på i både rubriken och det inledande mardrömsscenariot och det vilar defintivit något mardrömslikt över att se den. Det är en dramakomedi som vare sig är dramatisk eller rolig. Den försöker sig på att vara satirisk och driva med både det ena och det andra men lyckas inte heller med det. Det finns ingen finess, träffsäkerhet eller igenkänningsfaktor i manuset. Bara kyla, föraktfullhet och en isande von oben-attityd. Regissören Anne Fontaine (att det är en kvinna som står bakom denna misogyna soppa är en annan gåta att grunna över) tycks inte känna någon som helst värme eller hysa något intresse för karaktärerna. Snarare så framstår i hennes regi alla som irriterande, enerverande och utan egentliga försonande drag. En bohem i Paris är en film i total avsaknad av något så grundläggande för en film som aspirerar på att vara någon form av feelgood som hjärta. Det är svårt att greppa att det är samma person som har gjort den här filmen och den trots allt ganska fina och tämligen lyckade Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009, men så är det.

Själva grundstoryn osar heller inte direkt av kreativitet och originalitet om man säger så. En kylig och intelligent överklasskvinna (spelad av en Isabelle Huppert som nu gjort den här typen av roll så många gånger så att hon går på total tomgång) möter yvig, opolerad och obildad man av folket (spelad av Benoît Poelvoorde). Av olika skäl kommer de att för en tid tillbringa en del tid tillsammans. Vad som händer sedan behövs sannerligen ingen större tankemöda för att räkna ut. Vi har som sagt sett detta så många gånger förr. Den totala kulturkrocken mynnar så småningom ut i något annat.

Rent generellt brukar jag vara förlåtande gentemot fransk film, kanske till och med för förlåtande. Men i fallet En bohem i Paris kan jag faktiskt inte hitta några som helst förmildrande omständigheter. Där går även min gräns och att behöva vistas på fel sida om den gränsen i 100 minuter kan absolut ses som en mardröm, även om det kanske inte är den värsta tänkbara.