Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!

Emily in Paris – Copy and the City

I dag tar jag ut svängarna en aning för vad gör en amerikansk serie på en frankofilblogg? Frågan är högst relevant, men jag tycker det finns en del saker som talar för att just den här serien gör det.

Främst för att den i det närmaste till 100 procent utspelas i Paris (och att staden är så närvarande i handlingen att den närmast har en huvudroll) och att franska skådespelare medverkar och inte minst för att det också pratas en del franska i den.

Serien det handlar om är Sex and the City-skaparen Darren Stars senaste kreation Emily in Paris som släpptes på Netflix i förra veckan. Mycket känns också igen från just Sex and the City. Mode, flärdfulla och exklusiva miljöer och starka kvinnliga karaktärer är tre viktiga beståndsdelar. Och så en myllrande storstad som oerhört viktig kuliss.

Sedan finns det en del som skiljer också. Som att Emily in Paris har en tydligt mer ungdomlig målgrupp och att är betydligt mer kysk.

Den nya serien är dessutom mer av en bagatell i jämförelse med den stilbildande och banbrytande Sex and the City som ju också slog ner lite som en bomb i tv-utbudet med sitt sexuellt explicita innehåll och grundtanke med fyra kvinnliga huvudkaraktärer som tröttnat på dejtinglivet alla oskrivna regler och bestämmer sig för att attackera det mer på männens vis. Det här är mer av Copy and the City, för att använda reklambyråspråk.

Emily in Paris följer Emily Cooper, en Chicagokvinna i 20-årsåldern som är på väg upp i hierarkin på den marknadsföringsfirma där hon jobbar. Slumpen gör att hon med kort varsel blir erbjuden sitt drömjobb som företagets kontor i Paris – trots att hon i stort sett inte kan ett ord franska eller fått möjlighet att förbereda sig.

Hennes ankomst till staden och sitt nya jobb blir – som väntat – inte utan utmaningar. Livet i den nya staden innebär en kulturkrock för henne och hennes närvaro på kontoret ses inte med särskilt blida ögon av de franska kollegorna. Och krocken mellan hennes typiskt amerikanska sätt och deras lika typiskt franska sätt blir brutal. Men omöjligt är å andra sidan ett ord som inte tycks finns i Emilys vokabulär och hon skaffar sig snart också vänner som uppskattar henne.

En annan avgörande skillnad mellan Emily in Paris och Sex and the City återfinns på manusnivå. I den sistnämnda hade Darren Star och hans team Candace Bushnells fyndiga och välskrivna bok att utgå från medan Emily in Paris inte har någon förlaga, vilket märks. Här är manuset mycket mer platt, klichéridet och saknar vasshet och finnes.

Den här serien är mer att se som en bagatell och lättviktig underhållning för stunden. Och så var det det där med Paris. Staden spelare som sagt en mycket viktig roll och genom fint kameraarbete och snyggt fångade parismiljöer är det som att kliva in i ett patisserie med visuella parisbakelser att se den här serien. Sådant får åtminstone mig att smälta och min toleransnivå att höjas ett antal snäpp.