Close – en vacker och skir känslomässig bomb

Triangle of Sadness kammade som de flesta säkert har koll på vid det hör laget hem Guldpalmen vid förra årets filmfestival i Cannes. I mina ögon var det dock en annan film som förtjänade det prestigeladdade priset mer än Ruben Östlunds och det var belgiske Lukas Dhonts andra långfilm Close.

Nu fick Close nöja sig med det som anses vara Cannesfestivalens näst finaste pris: Grand prix. Close var också Belgiens bidrag till årets Oscarsgala och nominerades till priset för bästa internationella film, men nådde inte heller där hela vägen fram. I fredags hade den svensk biopremiär.

Close är ännu ett bevis på den starka socialrealistiska ådran i modern belgisk film. Jämförelserna med anfäderna bröderna Dardenne är naturligtvis omöjliga att undvika, än mer så eftersom en av huvudrollerna spelas av Émilie Dequenne som slog igenom stort just i en Dardennefilm: guldpalmsvinnaren Rosetta från 1999.

I en annan viktig roll syns för övrigt Falsk identitet-bekantingen Léa Drucker.

Men även om Dequenne levererar en direkt fenomenal insats så hamnar de med namnkunniga skådespelarna ändå lite i skuggan av de unga fynden Eden Dambrine och Gustav De Waele som är de verkliga stjärnorna i denna urstarka berättelse, De spelar tolvåringarna Léo och Rémi som varit bästa vänner sedan de var små.

De lever i en trygg och ömsint tillvaro och står varandra oerhört nära. Så pass nära att de tillbringar så mycket tid tillsammans som de bara kan. Men idyllen ska visa sig vara skör.

De två vännerna börjar på högstadiet och med det träder de in i en hårdare miljö. En oskyldig och inte illa ment fråga kring deras nära vänskap förändrar allt. Léo börjar börjar markera avstånd till Rémi, först lite diskret men efterhand blir klyftan mellan dem gradvis större.

Léo börjar plötsligt spela ishockey som en annan kille i klassen gör, ett intresse som tar upp en hel del av hans tid, och den mer sköra Rémi blir alltmer förtvivlad över situationen. Och till slut sker något drastiskt.

Close är en både gripande och vacker film. Den berör på djupet med ett absolut gehör och en tonträff helt utan falska klanger. Det är en film som känns i magen: ibland sprittande och andra gånger som ett välriktat slag.

Lukas Dhont levererar inkännande skildringar av såväl vänskap i sin allra vackraste och skiraste form som bråddjup skuld. Allt kryddat med funderingar kring normer och könsstereotyper. Close är en känslomässig bomb som hela tiden ligger på gränsen till att brisera, mycket tack vare Dhonts otroligt skickliga regi och manusarbete.

Handlingen drivs fram av vad rollfigurerna gör i stället för vad de säger, vilket lämnar mycket outsagt mellan dem och skapar en spänning i filmen som sakta men säkert för situationen mot en emotionell bristningsgräns. Allt är dock hela tiden fint och inkännande skildrat. Det här är en filmupplevelse som klänger sig kvar långt efter att eftertexterna börjat rulla.

Med tanke på hur vass debuten Girl var så kan jag redan två långfilmer in i karriären konstatera att bröderna Dardennes position som den belgiska socialrealismens okrönta mästare snart kan vara hotad, för Lukas Dhont har nu i alla fall lagt grunden till en filmografi som kan komma att bli något alldeles extra!

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Gå all in på Frankrike i kväll!

I dag är det ett ypperligt läge att rejält släppa loss frankofilen inom dig. Först genom att kolla in Frankrikes åttondelsfinal mot Nigeria i fotbolls-VM, matchen börjar klockan 18.oo och sänds på SVT, och sedan genom att titta på fransk film. Klockan 21:30 visar SVT1 den atmosfärrika spänningsfilmen Mysteriet på Moulin Rouge (Mystère au Moulin Rouge) från 2011 i regi av Stéphane Kappes.

Vi börjar med det som jag ägnar det mesta av min uppmärksamhet åt just nu, fotbollen. Det har ju varit ett smått fantastiskt VM hittills och att det gått så bra för Frankrike gör ju inte den känslan mindre stark. Men att dominera i ett gruppspel (i en på pappret dessutom tämligen svag grupp) är en sak, utslagsmatcher något helt annat. Så även om Frankrike får ses som storfavorit att ta hem matchen mot Nigeria i kväll är det inte med någon bergfast övertygelse om att det verkligen kommer att bli fransk seger som jag kommer att ta plats framför tv:n om några timmar. Det har ju dessutom varit något av ett överraskningarnas VM såhär långt.

Det som känns betryggande inför kvällen är den harmoni som den franska truppen och spelet utstrålar, så långt ifrån den individualism och krampaktighet som kännetecknat den franska landslagsfotbollen de senaste mästerskapen. Avsaknaden av skadade storstjärnan Franck Ribéry har knappt märkts, kollektivet har klivit fram och Frankrike har blivit en lagmaskin. Vi får se hur långt det räcker.

Jag befarar att Franck Ribéry med den enorma spetskompetens han har hade behövts för att Frankrike ska kunna gå riktigt långt i den här turneringen, men jag har naturligtvis gärna fel. Med risk för att gå saker och ting i förväg väntar förmodligen Tyskland i en eventuell kvartsfinal för Frankrike och mot det stentuffa motståndet behövs spelare av Ribérys kaliber.

Men först och främst är det alltså full fokusering på Nigeria som gäller. Allez, Les Bleus!

Mysteriet på Moulin Rouge, som alltså visas på SVT1 efter fotbollen i kväll, är en inte helt oäven tv-film som (som titeln indikerar) utspelas 1892. Den unga och lite pryda kvinnan Diane anländer till Paris för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes syster som försvunnit. Spåren leder henne till kabarén vid det mytomspunna nöjespalatset Moulin Rouge. För att på nära håll kunna söka vidare efter sin syster gör hon allt för att bli antagen som dansare i kabarén. I takt med att hennes efterforskningar framskrider börjar det hända hemska saker och Diane inser snart att även hon kan vara i fara.

Mysteriet på Moulin Rouge är sannerligen inget mästerverk men för att vara en tv-produktion känns den ändå hyfsat påkostad. Kläderna och La Belle Epoque-miljöerna är snygga och skickligt återskapade och storyn i alla fall dugligt utmejslad och spännande. Skådespelarmässigt svajar det på sina håll men belgiskan Emelie Dequenne (som gjorde en sensationellt stark debut i Dardenne-brödernas guldpalmvinnare Rosetta 1999) är riktigt bra i huvudrollen.

Med tanke på att Mysteriet på Moulin Rouge är en tämligen snäll kriminalhistoria som utspelas i fashionabla men också lite mörka parisiska sekelskiftesmiljöer kan jag tänka mig att den borde attrahera alla som gillar att läsa Claude Izners spänningsromaner. Stämningen i Mysteriet på Moulin Rouge påminner onekligen om den i Victor Legris-mysterierna.