Nej, det blev ingen drömavslutning på Europamästerskapet för arrangörsnationen Frankrike. Det som hade sådan potential att bli en explosion i eufori slutade i stället med tårar av silver. Portugal vann med 1-0 efter ett avgörande i förlängningen av en spelare som till vardags dessutom hör hemma i Lille i den franska ligan.
Med tanke på hur det såg ut i förlängningen känns Portugals seger rättvis, men nog är det allt en känsla av bitterhet i det hela. Inte minst med tanke på att Frankrike hade de bästa chanserna under ordinarie speltid och var en stolpträff av André-Pierre Gignac i slutminuten från att vinna matchen. Det var som ofta de så berömda små marginalerna som spelade en avgörande roll.
I det stora hela var det annars en ganska blek final där Frankrike inte riktigt orkade sätta den fart i spelet som hade krävts för att dyrka upp det cyniskt men vägvinnande spelande portugisiska försvaret. Ett försvar som mer eller mindre bestod av hela laget.
Min känsla är att Frankrike inte riktigt hade tillräckligt med energi för det. Den enorma insatsen i semifinalen (den moraliska finalen?) mot Tyskland tog kanske ut sin rätt. Hur det än är med det så är det bara att säga grattis Portugal och så småningom konstatera att ett EM-silver trots allt inte är fy skam.
Just nu är det dock mest tomhet jag känner. Tomhet efter den snöpliga förlusten i sig och att den månadslånga fotbollsmässiga njutningen nu är över.
Det positiva är att säsongsstarten för de stora europeiska ligorna bara är ungefär en månad bort. Den 12 augusti kickar till exempel den franska ligan i gång med match mellan Bastia och mitt älskade PSG.
Det är trots allt en viss tröst i bedrövelsen efter finalförlusten för Les Bleus. För det ska bli mycket spännande att se hur det nya PSG utan Zlatan Ibrahimovic och under ledning av nye tränaren Unai Emery kommer att formera sig. Det kommer jag att få anledning att återkomma till senare.